En helt otrolig utflykt!

Nu har jag cyklat runt den där sjön, som är rätt stor, och gud vad det var roligt! Det var så mycket bättre än vad jag hade väntat mig!

När man inte har gjort en sak förut, har man en bild av det i huvudet hur det kommer att vara. Och den bilden gjorde att jag blev mer nervös än vad jag hade behövt vara. Jag hade blivit lite uppskrämd av olika historier, och förväntade mig väl att det skulle vara fullt med cyklister, krockar här och var, risker med cyklingen och att man skulle vara helt väck i huvudet sista biten p.g.a sömnbrist och utmattning. Så fel jag hade, hela turen (eller utflykten som vi kallar den) var helt underbar!

Jag och Michael hade köpt startplatser ihop och startade kl.02.46. Vi åkte ner till Motala på fredagskvällen med min mamma som körde bilen (så att vi skulle kunna åka hem direkt efter målgång), jättesnällt! Innan midnatt var vi framme och gjorde namnändring och hämtade våra startnummer och chip och sånt. Vi var även inne i shoptältet på torget och Michael köpte lite sista minuten grejer, varmare handskar och klara glasögon för att kunna se nåt i mörkret. Där i tältet fanns ju ALLT man kunde behöva, till nedsatta priser. Då vet man det till nästa gång, ingen fara om man råkar glömma nåt!

Sen gick vi till bilen som stod parkerad nära starten. Vi kände att vi var i tid, så vi hann sitta i bilen och halvsova i en halvtimme innan vi skulle byta om. Men när vi sen började fixa med grejerna gick ju tiden så fort! Vi klistrade på reflexdekaler, satte på belysning, bytte om, skulle ha alla prylar med, ja det var mycket då! Det blev lite stressigt, men vi lyckades ändå behålla lugnet någotsånär och kom bort till starten ca 10 min innan vi skulle starta.

Vädret var rätt okej, det var klart och lite kyligt, men iaf inget regn. Vi hade klätt på oss en del för att inte frysa för mycket, armvärmare, knävärmare och jag hade smort in benen med värmande liniment, hört att cyklister använder det så det får jag väl testa. Det funkade rätt så bra! På överkroppen hade jag en vindväst utanpå cykeltröjan och sen min vätskerygga på mig, Salomon Raid Revo 15, som jag köpte i fredags. Den höll 2l vatten och där hade jag sen extra energi, bars, koffeintabletter, red bull, extra handskar och vaselin. Man fick plats med rätt mycket i den lilla ryggan ändå! Jag och Michael hade ju båda tri-klubbens cykeltröja på och sen exakt samma ryggor (som vi både köpt i veckan då jag hade hört att den skulle vara bra), så vi såg ju ut som ett litet team iaf, eller kanske mer som ett par på en camping, samma joggingdress liksom ;)


VR och alla depåstopp

Så starten gick, vi frös en del men man cyklade lugnt ut ur stan, hela startgruppen låg bakom en MC som körde i max 20km/h för att alla skulle hänga med på rätt väg ut mot landsvägarna. Efter ett tag då MC:n släppte då försvann de snabba klungorna iväg och det var bara att köra påp och försöka hitta vår egen fart. Vi hade bestämt att vi skulle ta det LUGNT i början, och snarare öka sen på slutet om man hade krafter kvar då. 30 mil är ju ändå 300km, ingen liten sträcka.

Så vi körde lugnt på och det kändes bra, men sen när vi hamnade bakom några för långsamma för vår takt så körde vi om, och sen hittade vi faktiskt lite klungor att köra efter där i början. Även om farten ökade så körde vi på känslan, det skulle absolut inte vara jobbigt nu i början! Men klungorna, vilken syn alltså! Hundratals cyklister i en lång ringlande orm på vägarna, det var så coolt att se! Och morgonen var vacker, på fälten var det morgondimma och det var så lugnt och tyst, bara vinandet från cyklarna hördes.

Efter bara en 3 mil så började Michaels ena vevarm till pedalen att lossna lite, det hade den gjort även i tisdags, men han hade då skruvat åt den. Men nu var den lite lös igen. Vi stannade vi vägkanten och han hade med inisexa för att skruva till den och vi fortsatte sen. Men vi stannade på första depån (som vi egentligen inte planerat) och han fick skruva lite till, och vi passade på att dricka lite blåbärssoppa, äta bulle och gå på toa. Men det blev ett kort stopp, ca 5 min, innan vi körde iväg igen. Det var nu man började inse hur mycket folk det var ute och cyklade, och känslan var fantastisk, här fanns det ca 18000 andra som också tyckte det var spännande och kul att cykla 30 mil! =)

Så till första depån, Hästholmen, var det bara 43 km. Så vi körde vidare sen mot nästa delmål, depån i Gränna där vi planerat att stanna. Jag kommer inte ihåg så exakt mycket detaljer från denna biten, mer att det var morgon, ljust ute, och vi cyklade på. Vi låg bakom vissa klungor när det gick, annars körde vi själv och låg antingen bredvid varann eller bakom varandra. Men cyklingen kändes bra, och vi tog det fortfarande väldigt lugnt.

Så kom vi till Gränna, och klockan var väl lite innan 6 på morgonen. Vi hade nu cyklat 80km. Det blev bulle, blåbärssoppa och toabesök här med. Jag drack en del från vattenryggan och hade sportdryck i mina flaskor på cykeln. Men de räckte otroligt länge, jag tyckte jag drack mycket men det var nog inte så mycket ändå. Jag tror inte jag svettades så mycket, för kissnödig blev man ju hela tiden!

Jag gick också till cykeltältet i denna depå och fick oljat in min kedja som börjat gnissla lite. Mest som fågelsång, men ändå. Oljan hjälpte inte supermycket utan min cykel lät härifrån och framåt sen. Det positva med det var iaf att Michael kunde höra mig när jag låg bakom och han drog, att han hörde att jag var med =)


Klarblå himmel på morgonen


Morgonpigga o glada

Så efter Gränna var planen att vi skulle skippa Jönköpingdeån och istället stanna i Fagerhult (140km). Så detta skulle bli en lite längre delsträcka, 6 mil. Vi körde på och ju längre vi körde desto färre klungor som körde ”vår” fart hittade vi. De flesta som susade förbi körde alldeles för fort för oss. Så vi cyklade på, ihop ofta, och detta var väl helt perfekt för andra, att vi låg där 2 i bredd och tg vinden, för så fort man tittade bak såg man att vi fått en lång svans med cyklister! Men detta var helt okej, vi valde ju själv att ligga så. Men ibland gick vi bakom varann och drog lite.

Det var efter Jönköping som det var lite segt, vad jag kommer ihåg. Jag tyckte bara milen mellan 11-12 gick otroligt långsamt. Jag tittade ner på min Garmin Forerunner som visade hastighet och sträcka och kände att det inte hände nånting! Men vi trampade på.
Jag hade nu också börjat känna av lite i mitt högra knä. Inte ont-ont, men bara lite känningar. Jag blev lite orolig och började tänka på ”tänk om man får skitont efter typ 15 mil, vad gör man då?”. Jag sa till Michael att jag kände av knäet, men jag sa inte att jag var orolig och tänkte de tankarna dock! Man ska ju tänka positivt och bara köra på! Så fort jag kände lite i knäet så växlade jag ner lite och körde på lättare växlar och högre kadens bara.

Sen någon annanstans man fick lite ont, var ju i baken. Detta var rätt väntat, men jag hade vaselintuben med mig och kunde smörja en massa vid varje stopp. Och förvånande nog så var det inte så farligt efter ett tag. Klart att det kändes, men inte alls så hemskt som jag trodde. Och trampade man på kunde man snabbt glömma bort det onda.
Ryggen, ländryggen, klagade lite i början också, det var säkert för att jag inte var van att cykla med rygga. Men detta försvann också, det blev inte alls värre som det kan bli. Ja för vad gör man om det känns som att ryggen ska gå av? Som tur var kände jag inte av det sen. Och när man har ont, har man ju bara ont på ett ställe i taget, iaf jag! Man fokuserar bara på en grej! Och då gäller det att fokusera rätt, på att trampa! =)

Så sen kom vi fram till nästa depåstopp som vi planerat att stanna på, Fagerhult vid 140km. Där blev det samma visa som på de förra depåerna. Förutom energin tog jag även nu GT-tabletter (Enervit) med magnesium i, för att förebygga kramp och så att man får i sig mineraler.


Bulle och blåbärssoppa i handen


Jag studerar kartan

Vi cyklade vidare och det var otroligt vackert där på andra sidan vättern. Vi tittade på utsikten ibland och insåg attt nu var vi verkligen på andra sidan! Visingsö hade vi ju sett från andra hållet, och att inse att vi varit på andra sidan innan var kul! Vättern är verkligen stor! Nu var det bara 38km till Hjo och där såg vi fram emot vår egen privata depå. Korvstroganoff och Coca Cola hade vi haft i tankarna ett tag nu. Det var bara att trampa på så skulle vi snart vara där!

Ja så precis innan depån i Hjo hade vi alltså vår egen privata ”depå”. =) Det var Michaels pappa som bor i Skövde, som fixat mat till oss och tagit sig till Hjo och satt vid Vätterns kant och väntade på oss. Han hade fixat två campingstolar, campingbord och tallrikar och allt! Vi stannade, la ner cyklarna och satte oss för att käka! Helt underbar service! =) Vi satt precis vid vägen och klungorna körde förbi och vi satt och vinkade och de bara skrattade och ropade ”vilken lyx!”. Man var inte särskilt hungrig, men äta nåt behövde man ju. Vi åt ris och korvstroganoff och drack cola till. Sen lite beställt godis: ahlgrens bilar till efterrätt. Vi åt bara några och packade ner resten i de små väskorna på ramen för att ha till senare. Sen hade Michaels pappa också tagit med underlag så vi kunde snabbt lägga oss ner på gräset och sträcka ut kroppen lite. Jätteskönt! Det var superskönt att sträcka ut ryggen, och vi låg och vilade i några minuter. Men inte för länge, för då kändes det som att man kunde somnat, eller velat stanna kvar där. Nej, upp på cykeln igen!
Vi tog också varsina 2 koffeintabletter, för att vakna till lite mer. Sen tackade vi för maten och hoppade upp på cyklarna igen!


Michael testar stolarna


Serverad mat =)

Nu hade vi alltså cyklat nästan 18 mil och hade bara 12 mil kvar. Bara 12 stackars mil, det var ju som en vanlig söndagsrunda ut på Ekerö, tänkte vi. Det här skulle vi fixa! Och när vi cyklade vidare från Hjo, kändes det jättebra. Vi kände båda som att det var en ny dag, och att vi precis börjat cykla. Maten, korta vilan och koffeinet hade väl gjort sitt! Vi var jättepigga båda två och trampade på med bättre energi än förut.

Vi passerade den riktiga depån i Hjo och körde vidare. Men snart kom jag på att jag vart kissnödig igen och dessutom riktigt varm, så vi hittade en toa vid vägen där jag sen också tog av skoskydd, knävärmare, vindväst. Puh! Inte konstigt jag vart varm! Men det var lite konstigt, för varje gång man stannade började man lätt frysa och kände då inte för att klä av sig mer, men sen på cykeln i solen blev man ju varm igen. Efter toabesök och bättre klädsel kändes det bra igen och vi körde vidare.

När vi passerade depån i Hjo, missade vi skylten om hur långt det var till nästa depå. Men denna depå kom rätt så snabbt. Vi cyklade på och låg bredvid varann, snackade en massa (hade svansen bakom), och låg även och körde på lite snabbare på rulle efter varann och bakom andra. Tiden gick fort, och snart var vi i Karlsborg, vid 210 km.

Här var det samma sak igen vid depån, men jag fyllde på en flaska med sportdryck, för första gången! Jag drack alltså inte så mycket under loppet. Men ändå lagom tror jag. Det som vi gjorde rätt under loppet var iaf att dricka och äta (småbitar av bars som låg i väskan på ramen) med väldigt jämna mellanrum, alltså lite men ofta. Detta gjorde att vi hela tiden mådde oförskämt bra! Ja, ok, kanske var det bra träning som förberedelse med, men =)

Så sen cyklade vi vidare, och nu var det inte långt kvar, och detta gjorde att vi kände oss mentalt pigga och fräscha, detta var ingen match! 9 mil kvar bara, är ju ingenting! =)
Vi bestämde oss för att stanna i nästa depå bara för att ta en gel, och fylla på vatten. Denna depån var Boviken, vid 232km. Jag fyllde på min rygga med vatten, gick på toa och sen var vi iväg igen! Gelen tog vi också!

Nu och även innan den depå i Boviken hade vi känt hur vi orkade mer och mer hela tiden. Det var lite backar både upp och ner, och vi körde på, fast ändå lugnt i backarna och körde på nerför med. Vi körde i rätt okej fart, inte supersnabbt, men skillnaden var väl mer att alla runt omkring oss körde så mycket långsammare än i början. Vi passerade massor med folk och hade ibland en klunga bakom oss, men tappade den ofta i backarna, vi körde ifrån dem!

Så nu var det 68km kvar och vi började ”spurta”. Vi höll alltså en bra fart, det kändes bra, inte särskilt ansträngande, men lite högre puls än innan. Men som sagt, det kändes ju som att vi var ute på en ny runda, och att vi cyklat hela natten tror jag inte riktigt vi förstod just då. Sista biten var lite backig, det kom 2-3 riktiga backar, och den sen böljande backar som ”inte ens är en riktig backe” som vi sa till varann. Vi peppade varann jättebra, och trampade på. Vi drog både varann nu, och alla andra som ville hänga på.

Men känslan att köra förbi folk var helt otrolig. Det var riktigt bra för det mentala, att känna att vi orkade och att vi mådde så bra! Vi passerade depån Hammarsundet, vid 259km och ingen av oss ville stanna, så vi körde på. Vi åt fortfarande småbitar av energikakor (jag hade Vitargo) och drack ofta. Till slut var man ju nästan äcklad av allt man stoppade i sig, inte hungrig alls men kroppen behövde ju energin.

Vi var på topp, och cyklade vidare. Vi jagade skyltarna där det med nerräkning stod hur långt det var kvar. Nu var det bara 4 mil kvar, och jag tänkte i tid hur lite det var kvar, det här var bara att köra på! Efter hammarsundet som är precis i norra kanten av Vättern cyklade vi ju sen på andra hållet, söderut, och nu kom motvinden. Vi hade alltså haft en bra medvind längs med hela vägen upp Vättern. Nu blåste det och det vara bara att trycka på och hitta nån att ligga bakom. Det var även här en del backar och icke-backar, som vi forcerade med bra kraft. Jag använde mig att tipsen jag fått på Coltinglägret, hur jag ska få bättre driv i benen och jag bara flög fram!

Med min gnisslande cykel låg jag antingen bredvid eller bakom Michael som drog, eller så gick jag fram och körde på och jag visste att Michael skulle hänga på och låg precis bakom mig. Att komma där som tjej och passera alla killar och män, ja det var coolt! =)

Efter ännu en backe uppför kom man till sista depån innan mål, Medevi, vid 279km. Michael frågade om jag ville stanna. ”Nej!” ropade jag, och vi körde på. Nu var det ju SÅ lite kvar. Jag hade även tagit en gel vid ”30km kvar” skylten så jag kände att jag hade energi. Ja dess gels vi tog, de är värsta träningsknarket. Vilken kick man får av sockret och koffeinet alltså!

Så vi körde på sista biten. Det var lite backar men sen kom man in på en fin skogsväg sista biten in mot Motala. Där gasade vi på nerför och försökte komma om så många som möjligt. Jag mådde toppen! Jo klart benen kändes litegrann, kittlade lite i låren, men jag försökte köra på en lagom lätt/tung växel och behålla kraften och inte slita ut benen. Jag och Michael peppade varann och var pigga, vi såg folk liggande däckade i skogen och förstod inte alls vad man ska i skogen att göra? Tyckte iaf synd om dem som var så utslagna att de bara däckat i diket med dryga milen kvar till mål. Då måste man vara rätt slut! Just på den sträckan såg vi inga servicebilar, men jag tror det är där de hade behövts!

Så sen stod det mer folk och hejade, där ute i skogen med. Folk hade tagit sig ut för att titta och ge sitt stöd. De ropade ”12 km kvar till mål!” och vi kämpade vidare. Jag ville inte slå av på takten heller, utan jag ville komma till Motala, nu!

10km-kvar skylten passerades och nu var det ensiffriga km kvar! Man kom ut på en större väg igen och jag har för mig att det var några icke-backar där med. Folkk had ebörjat hoppa av cykllarna och gå upp i backarna, och vissa körde på så lätta växlar att de knappt kom framåt. Det tror jag nästan är tuffare än att ha en lite tyngre växel. Jag stod upp lite i backarna, tryckte på, och kom upp i hyfsad fart. Sen trampade vi på nerför och snart var vi inne i Motala! Man körde på en väg mot centrum och jag började inse att vi snart var framme! Sista biten mot mål hade vi ju kört som första del i starten med, så där kände vi igen oss!

Vi körde ihop sista biten, körde på bra fram till målmattorna och rullade sen in i mål! Oförskämt fräscha och glada! Vi hade klarat det! Vi gav varandra en stor grattis, bra jobbat-kram och sen hittade jag mamma vid mål. Vi fick gratulationer och sen kom en vätternrundan-intervjuare fram och skulle snacka med oss. Jag var så glad och lite väck och fattade inte riktigt. Jag kom fram och hon frågade väl Michael hur det gått och han sa nåt i stil med att det känts jättebra, helt lugnt och riktigt bra, och sen frågade hon mig och ja sa bara ”ja det känns skitbra, vi spurtade sista 6 milen” haha…lite väl kaxigt kanske, men det var ju sant =)


Precis i mål


Intervjuad i mål

Vi kom i mål kl 16:07, så det blev en tid på 13h 21 min totalt. Jag är jättenöjd, jag vet inte alls vad som är bra eller mindre bra, men för mig känns det jättebra. Vi mådde bra hela tiden, cyklade på bra, hade mycket att ge på slutet och hade en jättekul ”utflykt” =)
Och vi ramlade inte av cyklarna i mål, vi kunde gå =)
Själva nettotiden på cykel tror jag blev runt 11h 30 min eller nåt. Vi fick iaf fram ett snitt på 26,2km/h på själva cykeltiden.


I mål med våra medaljer

Att det gick så bra och kändes så bra för oss tror jag beror på en del faktorer. Vi stannade rätt ofta, det blev aldrig längre än 68km i sträck utan paus. Så vi såg det mer som en massa olika cykelpass efter varandra. Och i slutet hade man ju nästan glömt bort att man cyklat på natten med! Sen att vi åt så regelbundet, fick i oss energi hela tiden. Och sen, icke att förglömma, all träning inför VR. Känns ju hur bra som helst att man verkligen är förberedd och orkar!

Så Vätternrundan var SÅ kul! Jag rekommenderar verkligen att man testar den om man gillar cykling, och har tränat en del, ja minst 100mil rekommenderar de. En sån stämning, massor med cyklister, jättefina vägar, fint väder =). Helt perfekt alltså!

Fick en fin medalj att ha på min medaljhylla. Nu får man väl jaga en såndär 5-års medalj kanske =) Fler vätternrundor blir det, absolut!

14 jun: Vätternrundan!

22 thoughts on “14 jun: Vätternrundan!

  • 15 juni, 2008 at 12:46
    Permalink

    >Hurra vad ni var bra!! SUPERGRATTIS!!

    Reply
  • 15 juni, 2008 at 12:55
    Permalink

    >Det verkar ju hur kul som helst ju!! Jag kanske ska satsa på att vara med nästa år :) Måste bara köpa en bra cykel och hinna cykla de där 100 milen först :) Grattis till en superprestation!

    Reply
  • 15 juni, 2008 at 13:19
    Permalink

    >Jättegrattis! Jag har läst, jag har fått gåshud, jag har blivit tårögd och är bara stum av beundran. Du är GRYM, Karin! Så målmedveten och fokuserad! Stor grattiskram från mig till dig! :-)

    Reply
  • 15 juni, 2008 at 14:29
    Permalink

    >Fasen tjej, GRATTIS!! Det är ju absolut strålande!! Och vad härligt att även ni hade en sån tur med vädret (lite mer vind möjligtvis)! Härlig läsning bjöd du också på! :D Kram på dig!

    Reply
  • 15 juni, 2008 at 15:13
    Permalink

    >GRATTIS!!!!! Bra presterat och kul att läsa om!

    Reply
  • 15 juni, 2008 at 15:30
    Permalink

    >Vilket skönt inlägg, låter som att du har cyklat till stranden och haft en bra dag! Grymt jobbat!

    Reply
  • 15 juni, 2008 at 16:02
    Permalink

    >Grattis! Blir peppad att försöka mig på hela Vättern nästa år:-)

    Reply
  • 15 juni, 2008 at 16:19
    Permalink

    >Det är skrämmande hur lätt ni får Vätternrundan att låta =) Jag har hört många skräckhistorier av folk på jobb men det verka som ni gjorde ett riktigt kanonupplägg. Grattis!

    Reply
  • 15 juni, 2008 at 17:06
    Permalink

    >Bra jobbat, Grattis! Kul berättat också.

    Reply
  • 15 juni, 2008 at 19:01
    Permalink

    >Du är helt otrolig! Jag har bara 3 saker att säga:

    * Heja världens snällaste mamma.
    * Heja M’s snälla föräldrar/pappa
    * Heja er! Och framförallt du – grym som vanligt.

    Jag fick ont i röven av 13 km…hur lång tid tar det att träna till Vätternrundan?

    Reply
  • 15 juni, 2008 at 19:10
    Permalink

    >Grymt bra jobbat! Jag är så impad!Kul att få höra en positiv rapport från denna tävling. Annars får man mest höra gnäll :)

    Reply
  • 15 juni, 2008 at 20:03
    Permalink

    >Du ska ju sooova nu! (Men vad blev det i affären?)

    Jättegrattis till VR, jag är sååå avis! Det var ett riktigt bra inlägg! Och tack för böckerna!!!!

    Reply
  • 15 juni, 2008 at 20:20
    Permalink

    >Stort grattis och tack för din berättelse – den kommer att inspirera många!

    Reply
  • 15 juni, 2008 at 20:27
    Permalink

    >du får verkligen 30 mil att låta som en promenad i parken! Snyggt genomfört lopp!

    Reply
  • 15 juni, 2008 at 21:12
    Permalink

    >Tack så mycket ALLA för alla snälla kommentarer! Jag är imponerad av att ni orkade läsa hela berättelsen =) Men hur sammanfattar man annars otroliga 13 timmar liksom? Hoppas jag kan inspirera nån iaf att testa Vätternrundan!

    Reply
  • 16 juni, 2008 at 06:46
    Permalink

    >Galant!
    Kul att läsa, men kan verkligen tänka síg in i loppet.
    Men hade hjälmen växt fast på Karins huvud?? haha…
    Kram

    Reply
  • 16 juni, 2008 at 11:41
    Permalink

    >Vad underbart! kANONBRA JOBBAT!

    Reply
  • 17 juni, 2008 at 07:28
    Permalink

    >Oj, vilken inspirernade läsning. För första gången har jag börjat upptäcka cykling ute, men är LÅNGT ifrån att klara en runda på 30mil. Att läsa din berättelse fick mig att vilja satsa allt och också klara av en sådan prestation. Du är grym!

    Reply
  • 18 juni, 2008 at 14:36
    Permalink

    >Grattis! Fan va grymt! När man läser din berättelse så förstår man ju verkligen vikten av att ha tränat ordentligt inför långlopp. Kan ju säga att de flesta lopprapporter låtit betydligt mindre positiva… Nu blev jag ju nästan sugen på att köra Vättern nästa år. Det trodde jag aldrig ;)

    Reply
  • 18 juni, 2008 at 21:01
    Permalink

    >Gillar man cykling så kommer man att älska VR, om man nu har tränat bra inför det! =)
    Och ja, hjälmen växte fast =) Hjälmrufs efter 13 timmar är inte att leka med!

    Reply
  • 21 juni, 2008 at 15:49
    Permalink

    >1000 tack för en väldigt inspirerande historia. Detta får en helt klart att fundera på om man inte ska ialla fall!!!

    Grattis till en dunderprestation, Karin!

    Var har dina ”mörka lockar” tagit vägen??

    Kram

    Reply
  • Pingback: Vätternrundan SOLO | Karin Tri

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *