Målet för året avklarat!

Här kommer den otroligt långa berättelsen om min upplevelse på min första Ironman, Kalmar Järnmannen. Jag har nu hunnit relaxa en del sen dess och det känns som att tävlingen var för evigheter sedan, men nu är vilan snart slut, nu blir det att träna snart igen! Det var tur att jag skrev ner berättelsen innan iaf, så att min stackars hjärna kunde slappna av och så att jag kunde sova igen, och inte ligga och fundera på varje sekund av loppet!

Här kommer berättelsen, läs om ni har mycket tid över =)
Kalmar Järnmannen Triathlon

Innan tävlingen
På fredagen då man skulle ner och hämta tävlingsgrejer såsom nummerlapp och chip var jag också nere vid området för att kolla in området, och se starten i sprinten. Jag fick också fixa en sista minuten grej, en av mina tempobåge-pads hade ramlat av på vägen ner, så jag hade grym tur att LeWa sport var där och sålde exakt sådana pads som jag behövde! Hela Kalmar triathlon kändes som en stor reunionfest eller liknande. Vart jag än gick mötte jag folk (triathleter) som jag kände på något vis eller som jag träffat. Bl.a folk från klubben, men även folk jag ”känner” via funbeat.se, andra bloggare, eller de som jag lärt känna på de olika lägerna som jag var på i våras, både cykellägret i laholm , och de två Coltinglägrerna. Det var jättekul att träffa alla igen och peppas inför morgondagen.
Jag stannade kvar och såg Colting gå i mål på sprinten. Sen var det dags att åka till hotellet och fixa alla grejer och få lite sömn.

Tävlingen

Simningen
Min plan var att försöka ta det lugnt och simma på, och inte ryckas med i starten eller hamna mitt i och få panik. Det var mycket folk i början och lite trångt men ändå rätt okej. Ut till första bojen som var nära en liten holme och sen när man skulle svänga upp mot nästa så var det lite mer öppet vatten, och alla simmare runt en gjorde att det var en del vågor då, fast inte så stora. Simmade på sen och andades tvåtakt och försökte fokusera på simningen. Tänkte att jag delar upp loppet i små små delar för att orka med, mentalt. Först ett varv på simningen, sen upp och dricka lite och sen ett varv till. Det var rätt rejäla sträckor mellan bojarna. Jag tänkte att ja snart vänder man här och så är det till nästa boj, men när man väl vänt såg man hur långt det var! Det var bara att simma på! Första varvet gick på 51 min och andra på 56 min. Andra varvet var lugnare, de flesta hade simmat förbi, så vattnet var lugnare och så, men man simmar väl långsammare eftersom man har simmat en del då. Totaltid blev iaf 1:47.


In mot varvning

Sen upp mot växlingsområdet och jag tog upp min påse med cykelbyxor och handduk som jag ställt på vägen. Så jag sprang in i ombytestältet direkt och bytte från våtdräkt och bikiniunderdel till cykelbyxorna. Sen ut till min cykel och skulle slänga på alla grejer. Jag blev hejad på och försökte vara snabb men ändå inte glömma något viktigt. Det var ju ett tag man skulle vara ute ändå. Så på med hjälm, glasögon, handskar, strumpor, skor, tog med mig insexnyckel, bars, gels. Och sen iväg!

Cyklingen
Cyklingen var en trevarvsbana som var ut och tillbaka på samma väg, så istället för 180km cykling såg jag det som 6 gånger enkel väg à 30km. Och enligt min tidsplan skulle jag ha 1h och 10 min per enkel resa. Vägen gick ut från Kalmar, förbi ett litet område där första vätskestationen var, drygt halvvägs ut, och sen ut på en lång fin nyasfalterad väg ut på en flygplansraka där man sedan vände, och där andra vätskestationen var.


Mer dricka vid vätskestationen

De första två varven gick rätt bra tyckte jag. Första vägen ut cyklade jag på under timmen, sa jag låg ju lite före min plan. Sen vägen tillbaka gick också på ungefär samma tid. Andra gången ut gick på ca 1:05 och samma vägen tillbaka. Det regnade en del då, så jag såg lite sämre genom glasögonen, men annars störde det inte så mycket. Jag tänkte på att man ska cykla en del i regn på träning, för det kan ju regna på tävling med! Men jag cyklade ju några regniga rundor i våras, så jag tänkte bara att det var ju inte kallt nu iaf!

Men sen på tredje varvet då började det bli segare. Jag hade nu blivit rätt trött i nacken och i ryggen, så ryggen kändes ju till slut som att den skulle gå av, vid landryggen. Jag kunde inte längre ligga i tempobågen, som jag nästan legat i hela tiden innan. Så jag satt upp ”vanligt” och cyklade, men hade fortfarande ont och kunde inte riktigt få samma driv i benen längre.

Jag kände mig gnällig och trött och tänkte på att äta ordentigt av mina småbitar av bars jag hade i ramväskan. Jag drack också sportdryck hela tiden, inget vatten, för jag ville få i mig energi och salter och inte ”vattna ur” mig. Men så sista milen blev en mental prövning. Jag fick peppa mig själv och skälla lite på mig själv. Lite schizo som vanligt? Det blev följande (dia-)/monolog:
-”Aahh, fan vad jag har ont i ryggen, jag klarar inte av det här mer snart!
-”Kom igen nu då! Cykla på nu då så du kommer av den här jäkla cykeln någon gång!

Jag funderade på att stanna och sträcka på ryggen och vila lite, men sköt hela tiden upp det och till slut blev det aldrig att jag stannade. En gång då jag nästan bestämt jag skulle stanna vid nästa möjliga ställe, kom Daniel, en kille som jag cyklade med på Laholmslägret i våras och cyklade förbi, nu var vi på vägen ut på sista varvet. Han ropade ”Äntligen! Fatta vad jag har jagat dig länge!” och så cyklade han förbi. Nu väcktes tävlingsinstinkten och jag tänkte fan inte stanna nu! ;)
Men under hela cyklingen stannade jag totalt två gånger för kisspaus i skogen.
Kom till slut in till växlingsområdet igen och gud vad skönt det var då, nu skulle jag av den jäkla cykeln och få springa lite istället, vilket jag såg fram emot, bara jag slapp sitta mer och få ont i ryggen!

Kom in på växlingsområdet och in i omklädningstältet igen och bytte från cykelbyxorna till triathlonbyxor istället. Tog ocksa lite huvudvärkstabletter för min huvudvärk som jag fått den sista tiden pa cyklingen. Sen på med joggingskor och keps och iväg.


Ut på löpningen

Löpningen
Från cyklingen hade jag nu alltså rätt ont i ryggen, det var som att den krampat lite. Jag tänkte att jag tar det lite lugnt nu pa löpningen i början, jag låg ju 30min före min planerade tid. Så jag hade alltså 6h 30 min på mig att springa min marathon. Efter senaste ultran då jag gick och joggade en del så visste jag att det var lugnt att börja jogga/gå lite för att springa mer senare, för benen funkar även då. Så jag började med att jogga lite lugnt och kände att benen var helt okej, kändes riktigt bra. Det var kanske lite det mentala med, att slippa cykeln och vara inne på sista grejen, som gjorde att det bara kändes lugnt, det kändes bra!

Så i början joggade jag kanske 100m, och gick 20m och joggade lite igen och höll på så de första kilometrarna. Men sen i början kände jag att ryggen var väldigt stel, jag kände att jag knappt kunde böja mig och blev lite rädd att jag skulle sträcka till mig och få typ ryggskottskänsla i ryggen. Blev lite rädd då att det skulle kunna vara DET som isåfall gjorde att jag skulle få bryta. Och det ville jag inte! Så det blev mer gång där, fast ändå hyfsad fart. Och sen joggade jag lite igen, och sen efter ett tag utan att jag tänkte mer på det så hade ryggen mjukats upp igen och jag kände inget av den sen.

Men istället, så fick jag då magproblem, som de flesta triathleter som lever på sportdryck och bars en hel dag får. Fick kramp i magen och fick gå en del då med, men efter ett tag så kändes det bättre sen. Men tappade en del tid där för magens skull. Så kom in på första varvet på runt 1h 48 min och sen ut igen. Jag kände mig nu väldigt bra till mods, för jag visste att detta var ett långsamt varv, just for alla problem jag haft, men kände bara att det skulle bli bättre. Benen kändes ju fortfarande helt normala! Ut igen på andra varvet, och nu joggade jag lite mer och sen blev det att jag hittade folk att springa med, och det var otroligt bra! Jag sprang inte särskilt snabbt, men hela tiden joggade vi mellan vätskestationerna för att sedan där dricka lite, eller hälla vatten på huvudet och sen gå en 50m för att sedan springa igen. I början av löpningen hade det varit lite varmt, men sen kom ett hällregn och det var riktigt skönt! Blev svalt direkt och jag föredrar det framför sol och värme, särskilt på löpning!

Löpbanan var ju den också tre varv, och på en ut-och-tillbaka bana. Så man mötte alla olika som var både långt före en och kanske efter en med. Det blev mycket hejande och peppande till folk jag kände igen. Banan ut var 7km, så varje varv 14km och 3 varv då 42 km. Men jag tänkte aldrig på distansen här heller. Att tänka hur många kilometrar jag har kvar kommer bara göra mig trött tänkte jag. Så jag tänkte bara ut och tillbaka och ut och tillbaka. Och distansen mellan varje vätskestation var inte så lång, det var 5 stationer på de 7km har jag för mig. Sen ut där banan vände var ett tält, och det var på en rak cykelväg mitt i skogen, så jag sprang hela tiden och tänkte att jag skulle ut till ”det magiska tältet i skogen”, som jag kallade det. Där satt funktionärer och prickade av en att man hade passerat.

Så jag sprang med en man som heter Janne ett bra tag på andra varvet. Det var riktigt trevligt, vi snackade en del och peppade varann och diskuterade och förhandlade om hur långt vi ”fick” gå vid varje vätskestation. Vi joggade på och gick lite ibland, men tog oss iaf framåt! Ute på löpbanan blev vi också påhejade av självaste 2an (SM 1an) Ted Ås. Han hade nu väl hunnit både duscha, äta och vila efter sin grymma tid, och stod nu vid något hus han bodde i och hejade på oss. Schysst!

Innan varvningen sprang vi sen ifatt en man jag känner sen Colting Camp och sen hängde han på och höll sällskap. Vi varvade och skulle sen ut på sista varvet. Då sprang vi ihop istället och Janne släppte oss och jag tackade för sällskapet. Jag och Colting camp mannen joggade på en del och snackade om allt möjligt. Efter några km tappade jag honom sen, då han stannade för toa. Jag fortsatte och sa att han kunde ju springa ifatt sen. ;)

Det var ungefar då som jag kände att det gick väldigt bra med löpningen. Jag började öka lite och sprang på med bättre energi i steget och kände att det var ju inte alls långt kvar nu. Bara ut till tältet och sen vända och hem igen! Jag joggade på och började passera folk nu på sista varvet. Mina ben höll och jag sprang på. Vid varje vätskestation fick jag ändå gå lite, men kanske bara en 10m nu. Jag sprang på, kom ut till tältet, hejade på alla jag mötte eller sprang om, och sen när jag vänt så bara ökade jag igen. Mötte sen colting camp killen som nu var kanske 2 km efter mig och jag sprang och sprang. Nu var det ju så himla lite kvar. Banan var ocksa mycket tommare nu, när jag var ute på sista varvet. Vi var inte många där ute, kanske en 20-30 st.
Jag mötte sen Janne igen som var på väg ut och nu hade sprungit ifatt sin andra kompis, och de gick där. Vi high-five:ade och han sa det såg bra ut! De flesta jag sprang om hejade, och jag kände mig stark och pigg och tänkte bara positiva tankar, att jag orkar!

Sen kom jag ut på rakstrackan igen som ledde fram till växlingsområdet, det var en lång raka på 2km och där det innan varit fullt med folk som hejade var det nu tomt. Jag peppade mig sjalv iaf och visste att även om det inte var så många kvar vid växlingsområdet, så skulle jag snart vara i mål, och mamma skulle iaf vara där och heja på mig! Jag joggade vidare och var snart framme vid området. Jag hörde speakerrösten som välkomnade någon annan i mål och som sen sa till den publik som stod där att ”ja de här triathleterna har alltså simmat nästan 4 km, cyklat 18 mil och nu sprungit en marathon” och jag bara kände mig så känslosam och så jäkla glad, jag kunde inte fatta att jag snart var framme och att jag var en av dem som gjort allt det där! Sen in vid området, förbi speakern som ropade upp mitt namn, jag sprang på sista biten upp på upploppet, och in i mål! Kom i mål på tiden 13:43:21. Är så otroligt nöjd! Jag klarade det! Och kroppen höll och mår bra! Jag ramlade inte ihop i mål utan var lika glad och ”pigg” som vanligt! Mamma kom fram och grattade och även andra som varit med och tävlat. Det var sån otroligt bra stämning under hela loppet! Alla hejade på varann och vi hjälpte varann framåt.

Här är mina tider från loppet. Som sagt så gick slutet bäst, sprang ju sista varvet på löpningen snabbast. =)
Simningen:
Varv 1: 00:51:13
Varv 2: 00:56:28
Totalt: 01:47:40
T1: 00:06:24
Cyklingen:
Varv 1: 01:59:16
Varv 2: 02:09:30
Varv 3: 02:27:01
Totalt: 06:35:46
T2: 00:05:29
Löpningen:
Varv 1: 01:48:54
Varv 2: 01:46:43
Varv 3: 01:32:28
Totalt: 05:08:03

Totalt: 13:43:21

Tips till mig själv
Det som jag har lärt mig och ska komma ihåg till nästa år är följande som jag ska jobba på tills dess:
– Träna mer simning
– Träna mer cykling i tempobåge. Ändra inte cykeln veckorna innan en Ironman! ;)
– Växlingarna. Träna på att cykla i triathlonbyxor, även på långpass, så att jag slipper byta om.
– Vänj magen mer vid bars och sportdryck

Och om bara ca 51 veckor är det dags igen! Vill ha en ny adrenalinrush som varar i flera dagar! =)

2 aug: Kalmar Järnmannen – race report

15 thoughts on “2 aug: Kalmar Järnmannen – race report

  • 7 augusti, 2008 at 21:35
    Permalink

    >Underbar läsning! Den tog mig tillbaka till mitt eget lopp i lördags och känslorna strömmade fram. Jag längtar redan till nästa år. Grattis än en gång!

    Reply
  • 8 augusti, 2008 at 06:09
    Permalink

    >Nike, segergudinnan, Järnkarin – gigantiskt grattis! Särskilt imponerande att avsluta så starkt på maran. Wow.

    Reply
  • 8 augusti, 2008 at 06:42
    Permalink

    >Härligt jobbat, det var rolig läsning. =)

    Reply
  • 8 augusti, 2008 at 06:59
    Permalink

    >härligt!!!
    (men nu får du allt komma tillbaka så vi kan träna lite)

    Reply
  • 8 augusti, 2008 at 07:30
    Permalink

    >Som sagt, du är fenomenal! :D Jag blir otroligt inspirerad till att fortsätta träna och utvecklas när jag läser det här, tack! ;)

    Reply
  • 8 augusti, 2008 at 09:14
    Permalink

    >Otroligt bra genomfört!
    Grattis!
    51 veckor går fort:)

    Reply
  • 8 augusti, 2008 at 09:34
    Permalink

    >Imponerand om din berättelse! Du äger!! Bra jobbat!

    Härligt jobbat!! Du är bäst och en motivation! Det är inte så många tjejer som gör vad du gör.

    *kram*

    Reply
  • 9 augusti, 2008 at 02:13
    Permalink

    >du må vara hård som iron, tösen, men du är bannemig också seg som rubber – dödscoolt, detta!

    Reply
  • 10 augusti, 2008 at 10:19
    Permalink

    >Åh Karina! som vanligt så skriver du så man tror att man varit med själv! Det pirrade i magen på mig ”på upploppet”. Och när man träffat dig irl, och vet hur jääääkla seg du är så vet man att varenda ord är skrivet med din enorma kampvilja!
    Slutklämmen är sjukt skön – ”bara 51 veckor kvar”… jag förstår PRECIS din känsla!

    Reply
  • 10 augusti, 2008 at 10:32
    Permalink

    >karina??? jaja, du vet att jag vet vad du heter… =)

    Reply
  • 10 augusti, 2008 at 20:14
    Permalink

    >mattias: Tack! Kul att du också kunde minnas din prestation. Stort grattis till dig med!! Vi ses där nästa år om inte innan!

    fredrika: Tack! Jag är den sega, uthålliga. Nu ska jag bara jobba på snabbheten med! =)

    cicci: Tack! Vad kul att du orka läsa hela!

    puma: Jaa! Jag är i stan nu! =)

    andréa: Tack! Vad kul att jag kan inspirera! Du inspirerar mig med ska du veta, med din snabbhet på alla löppass!

    cykelmygga: Tack så mkt! Jo får hoppas det! Har mkt kul annat på vägen med!

    coyntha: Tack! Kul om jag kan motivera andra med! Tjejer kan också!

    mariahbg: Haha…rubberKarin =) seg men studsar fram =)

    funrun: Hehe, kul att du läste! Mm, allt sitter i huvudet! Eller iaf mycket! Vi sega brudar förstår varann! =)
    haha…lite förvirrad? ;)

    Reply
  • 11 augusti, 2008 at 06:06
    Permalink

    >tack för en riktigt härligt lång text, som är perfekt när man ligger i sängen och själv är för sliten för att träna – då är det ju perfekt att läsa om andras bedrifter istället!

    grattis till din första IM, gryyyymt jobbat!

    Reply
  • 11 augusti, 2008 at 06:18
    Permalink

    >magda: Tack! Och kul att du orkade läsa allt! Hoppas du vilar upp dig nu!

    Reply
  • 11 augusti, 2008 at 13:59
    Permalink

    >Underbar läsning! Riktigt bra jobbat! :)

    Reply
  • Pingback: Snart Ironmanfest i Kalmar | Karin Tri

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *