Mitt värsta triathlon

Då var det dags att avsluta triathlonsäsongen för 2008, och detta med en Halv-IronMan, bara sådär. Det har blivit rätt mkt triathlon på senaste, och inte så mkt förberedande träning inför de senaste, inte sen efter Kalmar Järnmannen. Men den senaste månaden har det då blivit 1 IM, 1 olympisk och nu en halv-IM. Statistiken på funbeat.se visar att jag ”tränar” triathlon mer än något annat de senaste 30 dagarna.

Men trots avsaknaden av uppladdning inför Sala Silverman, så tänkte jag ändå att jag vill dit och köra, för att testa på en Halv-IM, aldrig kört den distansen förut. Ryggen har ju varit lite si och så med, men jag tänkte att jag borde ju inte få ont i ryggen av 9 mils cykling, då jag inte fick ont i Kalmar förrän efter 12 mil. Men sån där enkel mattematik fattar inte kroppen tydligen….funkar inte riktigt så.

Så jag åkte till Sala tidigt på lördagmorgonen, tillsammans med 3 killar från klubben, 2 som skulle köra och en som skulle agera domare under cyklingen. Vi diskuterade Sala på vägen dit, och C-H berättade att han kört bra förra året, fram till löpningen då han fick magkramp och fick gå de sista 2 milen. Usch, lät jobbigt. Sånt vill man ju passa sig för, att få i sig fel sportdryck/gels som magen inte gillar.

Jag kände mig lite off med, jag hade inte riktigt fått den här tävlingskänslan i varken kropp eller huvud. Var inte nervös, inte taggad, inte laddad, inte nåt. Men jag tänkte att när jag väl ser tävlingsplatsen och är där då kommer jag att bli laddad…förhoppningsvis.

Kom fram i god tid till området, och pre-race mötet de hade. Det var ca 150 tävlande med i de båda klasserna. Medel (som de kallade H-IM:en) alltså 1930m simning, 90km cykling och 21,1km löpning, var den som jag skulle köra. Sen fanns det en kortare variant med.

Det var rätt kyligt där på morgonen och när jag satt upp alla prylar på växlingsområdet gick jag mest och funderade på hur mkt kläder man behövde under cyklingen, och om det blåste ute på cykelbanan, vilket jag hört att det kunde göra. Vattnet såg kallt ut det med, en 16 grader var det. Jag fick fortfarande inte fram tävlingskänslan dock.

Så gick starten och det var bara att simma i det kalla vattnet. Men när jag väl simmat lite så tänkte jag inte på att det var kallt. Simningen var en 2 varvs bana i en sjö där, och banan såg helt ok ut, en stor triangel. Simningen gick rätt okej tyckte jag, jag försökte fokusera och simma på. Kom upp en bit efter alla andra snabba, men var inte sist upp.

Sen blev det växling och när jag sprang där var jag ju nu varm och satte inte på någon extra tröja innan jag stack iväg ut på cyklingen. Man är ju lite små”virrig” under en triathlon, tänker inte så mkt utan mest bara på att genomföra varje moment. Så ut på cykeln och jag trampade på, och lyckades då missa att jag skulle svänga i en korsning där de stoppade trafiken, jag tog för givet att det bara var rakt fram. Kom rätt fort och funktionärerna hojtade då och skrek en massa, typ ”sitter du o sover eller!??” och jag hajade till och svängde runt efter korsningen så att jag kom rätt.

Fortsatte sen att cykla men kände direkt att detta inte var min dag. Bara en sån liten motgång spelar inte så stor roll om man har fokus, men om man inte har det så blir det som ett berg att bestiga. Jag blev less på att ha känt mig värdelös som inte kunde köra rätt, var helt ensam ute på cyklingen som var en 2 varvs bana på 45km, alltså var cyklister antingen långt framför eller bakom en och jag såg inte så många andra. Jag var bara less och jag kände bara att jag inte hade någon motivation eller driv idag, hade inte huvudet med mig.

Började fundera rätt snart på om jag skulle bryta, och allt kändes bara otroligt tungt och jobbigt. Cyklingen var ju som sagt rätt ensam, men ibland körde någon förbi, precis när jag var övertygad om att jag låg sist. Sen ut på cyklingen så blåste det väldigt mkt med, jag trampade på men hastighetsmätaren visade pinsamt låga siffror. Skyltarna som visade sträckan kom varje 5km (var satta för båda varven) tog otroligt lång tid mellan varje. Det var bara inte kul! Alls.

Efter 4 mil så avtog vinden lite iaf och jag var nära växlingsområdet. När jag sen passerade där blev jag hejad på och då kändes det väl lite bättre, visst skulle jag försöka mig på varv 2. Cyklade på, men sen efter några kilometer så tyckte ryggen att den fått nog. Låsningen jag hade sen Kalmar har ju inte riktigt gått över helt, utan blossade väl upp lite nu när jag belastade ryggen en del. Så inget mer liggande i tempobågen, fick sitta upp och köra, och trampa på lätta växar, för varje gång jag växlade upp så högg det i ländryggen. Det var bara att inse att detta triathlon skulle inte bli en kamp mot prestationer eller tider, utan bara en kamp mot mig själv och en kamp mot rösten som sa att jag fixar inte mer, jag skiter i detta nu, jag bryter.

Kom iaf runt andra varvet, som blåste lika mkt som första. In på växlingsområdet och på med löparskorna och keps. Sprang iväg och blev lite förvånad hur bra benen kändes, med jämförelse från förra helgen då de var sega efter cyklingen. Ryggen kändes inte så mkt heller när jag sprang. Jag joggade iväg på varv 1 av 3 på löpningen, alltså varje varv var 7km och man passerade växlingsområdet 2 ggr per varv (efter 2 km och sen efter ännu en 5km)

Men direkt när jag började springa så kände jag ju nu att något annat var fel. Magen krampade och kändes som en uppsvälld ballong. Det gjorde ont och jag sprang på och försökte tänka på något annat, nypa mig i armen för att få smärta någon annanstans så att det skulle släppa, men det fungerade inte så bra. DÅ gjorde det ont i både armen och magen, och jag som trodde jag bara kunde ha ont på ett ställe samtidigt!

Sprang en 2-3km innan jag blev tvungen att börja gå. Tänkte bara gå i en 5 min, men det blev längre. Det högg till i magen och jag gick ibland som en fällkniv. Det var kramp i magen, men inte så jag behövde gå på toa eller nåt, det gjorde bara ont, och jag kunde inte göra så mkt åt det.

Nu med min låga motivation för dagen, samt mitt redan prövade tålamod så började jag nu verkligen fundera på att strunta i alltihop och bryta så fort jag kom bort till växlingsområdet igen. Jag började fundera på hur lång maxtiden för loppet var och hur jäkla lång tid det skulle ta för mig att promenera de 2 milen. Och såg framför mig hur jag skulle bryta.

Jag gick ett bra tag, nog en 3km och det kändes så typiskt, för benen kändes ju hur bra som helst, jag skulle ju kunna springa om inte magen krampade så. Jag gick förbi de snälla funktionärerna på löpbanan och de undrade hur det var fatt, och jag fick bara ur mig ”magknip” och gick vidare. Såg nog inte så pigg ut just då. Men sen när jag passerade några funktionärer varav en riktigt hurtig kvinna, och förklarade att jag inte mådde bra, så peppade hon och ropade ”inte ge upp nu, TÄNK på allt du gjort hittills!” och det gav mig verkligen ett annat perspektiv. När man kör triathlon är man så uppe i det man gör NU, och glömmer nästan bort det man gjort innan. Men så tänkte jag att jag har fan kämpat i 4 timmar, visst kan jag försöka lite till iaf, innan jag tänker tanken att ge upp.

Så jag gick ett litet tag till och försökte sen börja springa igen. Tog det väldigt lugnt och sen gick det faktiskt! Sprang sista km bort till växlingsområdet och där blev jag påhejad och C-H ropoade ”ser stabilt ut Karin!” och jag bara tänkte ”du ska bara veta hur ostabilt det är här!” men sa inget utan sög åt mig den positiva energin av hejaropen och kämpade vidare. Sprang sen andra varvet i helt okej fart. Funktionärerna kände igen mig och sa ”du ser piggare ut nu! Bra du blev bättre!” och jag knatade på.

Kom in för sista varvning och hörde prisutdelningen som pågick, nu var det bara 7km kvar. Sprang på sista varvet med, gick lite långsammare sista biten, ryggen började ge sig tillkänna igen. Sista kilometrarna var lite tunga med, jag hade ju inte kunnat dricka eller äta något under löpningen p.g.a magen, bara klunkat pyttelite vatten. Så jag var så trött och utmattad, och törstig! Sprang på och kom i mål, jag tog mig i mål!

Jag är så otroligt stolt och glad att jag tog mig igenom detta, det värsta triathlon jag hittills upplevt. Att inte ha pannbenet med sig från början gör att varje motgång blir dubbelt så jobbig och att känslan av att ge upp känns mer och mer ”rätt”. Men jag är glad över att jag kämpade vidare! Allt kan ju inte alltid vara lätt, eller enkelt.

Jag fick ju ungefär samma ”åkommor” som i Kalmar, men skillnaden från då och nu var ju mer att ja hade tränat för Kalmar, det var mitt mål, det var MIN tävling jag skulle ta mig igenom, jag hade verkligen motivationen! Igår fanns det ingen motivation och då blev allt tuffare.

Jag är rätt glad att triathlonsäsongen är över nu, den har varit rätt lång för mig. Det blev iaf 5 triathlontävlingar iår. En sprint, 2 olympiska, 1 halv-IM och en IM. Rätt bra resume ändå! =)

Nu blir det att planera höstens träning och återfinna glädjen och motivationen!

Tider från Sala:
Sim + T1: 49:11
Cykl + T2: 3:17:57
Löpn: 2:22:22
Totalt: 6:29:30

30 aug: Sala Silverman – Halv IM Triathlon

8 thoughts on “30 aug: Sala Silverman – Halv IM Triathlon

  • 1 september, 2008 at 04:43
    Permalink

    >Fy fan vilken kamp Karin, jäääävligt bra kämpat, var stolt!!!

    Den där smärtan kan du ta med dig i nästa lopp och plocka fram när det börjar kännas, tänka att ”klarade jag det då så klarar jag det nu”. En styrka att ha med i bagaget!

    Reply
  • 1 september, 2008 at 05:55
    Permalink

    >Ojojoj, det är motigt med triathlon när man inte riktigt har gnistan! Bra kämpat!

    Reply
  • 1 september, 2008 at 08:07
    Permalink

    >Du har pannben av pansar! Där andra hade gett upp för länge sen, där maler du bara på. Starkt jobbat och det här har du med dig i bagaget kommande tävlingar. Jag är mållös och imponerad! :-)

    Reply
  • 1 september, 2008 at 08:29
    Permalink

    >Starkt gjort att fortsätta när det känns så hemskt! Du är superbra!

    Reply
  • 1 september, 2008 at 09:59
    Permalink

    >Bra kämpat. Det var någon som på triathlondagen sa: ”Det är bra att tänka positivt men det är ännu bättre att inte tänka alls”. Vilket var lätt sagt men svårt utfört de där 15 kilometrarna norrut på cykeltriangeln med vinden rakt i fejjan och inte en människa i sikte. Åsså ligger man där i tempostyret med svidande lår, varje minut gå igenom puls, hastighet, kroppssensationer och eventuella uppkommande problem. Då var det skönt att man hade motivation nog att tro på mantrat ”Det är bråttom, det är bråttom”. Och att man inte skulle cykla två varv. ;)

    Reply
  • 1 september, 2008 at 12:18
    Permalink

    >magda: Tack! Jo jag tål en del ändå! Man har fått sina referensramar flyttade!

    askan: Tack! Mm motigt både med och utan motivation, men allt hänger på hur man tar sig förbi motgångarna!

    puma: hehe =)

    karin: Tack! Jo jag får se det som en bra erfarenhet!

    andrea: Tack!

    staffan: Tack detsamma! Bra jobbat på din tri du med! Ja att sluta tänka gör jag ibland, e väl då jag kör fel :P

    Reply
  • 8 september, 2008 at 15:21
    Permalink

    >Härlig instas – och bra blogg!!

    /TriLarsson

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *