>Råkade kapa PB med en kvart!

Idag var det dags för Lidingöloppet, min tredje del av fyra i En Svensk Klassiker. Sedan min löp-olust vid Stockholm Halvmarathon för 3 veckor sen, har jag inte varit så laddad eller taggad för att tävla i löpning. Veckorna har gått till återhämtning efter min bra träningssäsong, och även vila efter förkylning. Har inte blivit särskilt mycket löpning, någon runda här och var, mest för att försöka återfå löplusten igen.

Men det var ingen tvekan om att jag skulle springa LL iaf, jag vill ju ta min klassiker, och förhoppningarna om loppet och prestationer sjönk alltså då från att förbättra tiden (som man väl alltid vill göra?) till att mest ta mig runt, gåendes eller joggandes, men med så mycket löparglädje som möjligt!

Hade inte laddat särskilt inför loppet, inga speciella träningstillfällen, eller ladd varken mentalt eller tränings/kost mässigt inför dagen. Tänkte mest ”ja just ja, jag ska ju springa LL i helgen” om någon undrade om mina helgplaner.

Så jag vaknade imorse och tänkte ”jag ska springa 3 mil idag, undrar hur det kommer att kännas i kroppen”. Men jag var inte så orolig, för jag vet att min kropp är tränad, och den pallar det mesta jag ber den att utföra just nu. Det jag mest var orolig för var att jag inte skulle kunna hålla mig motiverad loppet igenom. Men för att få bot på detta tänkte jag att loppet skulle bli ”ett träningspass i skogen, ett långt träningspass”.

Jag hade inga planer på att sätta någon tidspress på mig själv, att sätta en tid som jag skulle ranka som ”bra” eller ”dålig”. Jag skulle springa och ha kul, njuta av varje sekund, och försöka finna känslan, och löparglädjen! Stressen och tävlingsnerven var alltså helt frånvarande idag.

Så jag mötte upp med min hejarklack nr.1, mamma, och åkte ut till Lidingö tillsammans med tusentals andra på tunnelbana och buss. Mitt bland alla människor vid t-banan vid Ropsten lyckades jag gå precis bakom Johan (som jag cyklade med på SBT i våras) och vi snackade lite om träning, förhoppningar och vad som hänt sen senast, på bussen på väg ut till Lidingövallen.

Väl där hämtade jag sen ut min nummerlapp och blev mest lite lack på hela mässangrejen där inne i hallen. Blev irriterad över att folk verkligen inte ser en som en tränande, och ger inte MIG den där lappen om ultra, om vasalopp osv, utan säger kommentarer som ”ja man behöver ju inte köra hela, det finns ju tjejvasan”. Jag blir irriterad att man verkligen måste ”look the part” för att bli tagen på allvar i vissa träningskretsar.

Sen tyckte jag också det var konstigt med fördelningen män/kvinnor där ute. Som tjej kände jag mig rätt ensam i mängden. Det var män med fruar som hängde med, hjälpte sin duktiga man som skulle springa. Vadå, varför springer inte kvinnorna också? Men det verkar ändå som att LL är lite mer ”big deal” för de flesta. Det ser man iaf i resultatlistorna, de flesta som är med är riktigt snabba, och det finns inte så många ”outliers” i resultaten (och inte så stor andel ”långsamma”). Vad tror ni, hur kommer det sig att t.ex. ett Marathon ofta har fler kvinnliga deltagare (i %) än Lidingöloppet?

Sen blev det promenad bort till starten och det jag mest funderade på nu var lämplig klädsel under min träningsrunda. Hur varmt skulle det bli? Blåste det kallt? Långärm eller kortärm? Jag hade dock 3-kvartsbyxor på som jag skulle ha, var mest tröjval som var svårt.
Blev till slut en tunn craft-tshirt och sen en tunn långärmad ovanpå.

Även om jag inte tänkt ha någon tid att sikta på, så uppskattade jag ändå tiden, för att mamma skulle kunna veta när jag passerade på de 2 ställen där hon skulle stå och langa resorb + energi. Jag tänkte att mellan 60-70min per mil vore väl ett rimligt antagande. Något sånt.

Så gick starten och det var tid att springa, och tid att känna på hur benen kändes efter all vila. Det kändes väldigt bra och jag joggade på och lät de flesta i min startgrupp springa förbi. Men det var mycket folk och det var trångt rätt länge. Det kändes som att det var ett lämmeltåg, och det var bara att haka på tåget! Denna känsla hade jag långt under loppet, då man som saktare höll sig till höger, så var det ofta ett högertåg som man sprang med i =)


Starten för en startgrupp, EN!

Jag sprang på och fick snart upp värmen. Kände då att långärmat var för varmt. Och det skulle bli varmare sen i alla backar. Så efter några km blev det av med långärmad, fixa med nummerlappen på rätt tröja medans jag sprang. När jag sen sprungit 7km, sprang jag förbi mamma som hejade och jag fick en flaska resorb + enervit energiminiflaska och lämnade av den extra tröjan.

Det kändes bra och jag sprang mest på känsla, jag försökte finna glädjen och bara njuta av loppet. Jag sprang utan musik eftersom Ipoden strejkat innan start, och nu kändes det bara bra. Höra alla löpares fötter mot marken, andning och sen lite samtal här och var. Och att höra alla som hejade såklart, ovärderligt!

Sen kom de där km-markeringarna rätt fort tyckte jag, de räknar ju ner, och det är himla trevligt. Passerade 10km på ca 1:05 och blev lite förvånad, kändes ju jättebra det här, och det var ju en bra tid, inom ramen för vad jag gissat. Sen andra milen, där fick jag sen upp farten i början och fick verkligen känslan av runners high. Jag bara sprang och njöt, njöt av utsikten, skogen, stigarna, backarna (!) och atmosfären. Jag bara undrade hur länge jag skulle få behålla känslan, det kändes ju så bra! Efter ca 16km började jag sen dricka lite av energin jag hade med mig, tog en liten, liten slurk vid varje km-markering så långt den räckte.

Visste sen att mamma skulle stå vid Grönsta gärde, där vid 20km, 10km kvar. Så hade en liten mental nedräkning där till hur långt det var kvar tills jag kom dit. Kom sen dit och såg mamma och fick en ny flaska resorb och en energikaka. Sprang min andra mil på 1:07 så låg fortfarande bra till jämfört med min gissning.


Efter 20km

Så nu var det sista milen kvar, den med de sjukt branta backarna. Jag visste att Abborrbacken låg nånstans vid 5-6km kvar, så nu hade jag nedräkning till Backen. Sprang på, men nu gick det lite långsammare rent allmänt. Kände av lite i ländryggen att jag var trött, samt lite i benen, att de kändes lite tunga. Sprang hela tiden dock, och höll till höger.

Kom sen till Abborrbacken och där blev det gång uppför. Var rätt så trött då, och det var jobbigt bara att promenera uppför backen. Men väl uppe sprang jag vidare och visste att det väntade ännu en brant backe, men jag visste inte riktigt var den skulle komma. Sprang vidare och nu var det bra med hejaklackar, de hejade och ropade ”bara 4km kvar, kom igen”, och jag insåg plötsligt hur lite det var kvar! Jag jagade nu snart alltså skyltar med endast en 3:a, 2:a och 1:a kvar! Galet lite kvar ju!

Vid 2km skylten hittade jag backen, denna gick jag också uppför, men försökte hålla ett bra tempo ändå, för man blev hjälpt av bra musik här! Väl uppe och jättelite kvar, bara att springa på alltså! Nu var det ännu mer hejarklackar och ännu mindre hundratals meter kvar. Hittade ner till upploppet och sprang på vad jag kunde hela vägen in i mål!


Hela vägen in i mål!

Kom imål på 3:24:45, hela 15min snabbare än förra året! Utan att ens ha tränat för loppet, eller varit laddad, eller ens i tävlings-mode. Bara kört på känsla och haft väldigt kul!
Jag är väldigt nöjd med min prestation idag! Och jag hade motivation hela vägen, och roligt under tiden!


Lite trött direkt efter målgång, lite hyperventilerande som vanligt när jag stannar

Första två milen kändes otroligt bra, och sista milen kändes rätt okej den med. Jag är glad och nöjd att min träning under året har gett bra resultat. Jag har ju sprungit rätt mkt mer än förra året, och sen har jag sprungit en del terräng nu i sommar. Inte jättemycket, men mer än innan, och nu kändes terrängen på Lidingö mer naturlig och vanlig för mig, än förra året, då jag knappt tränat terräng eller backar alls.

Nu ska jag njuta av min prestation och vara glad över min säsong och mina prestationer! Har inga mer lopp inplanerade just nu i den närmaste framtiden. Men det blir träning såklart, men mer back to basics!

>27 sep: Lidingöloppet

10 thoughts on “>27 sep: Lidingöloppet

  • 28 september, 2008 at 05:35
    Permalink

    >Jättebra jobbat!!! Och grattis till mosat PB! Jag tyckte dom sa att det var 44% tjejer igår. Blev förvånad att det var så pass många!

    Reply
  • 28 september, 2008 at 07:30
    Permalink

    >Bra kutat, kul att få bra resultat med avslappnad inställning och utan stress!

    Jag vet inte hur fördelningen var, men i DN nämns kvinnornas prestation bara som en parentes. Det tycker jag är dåligt. Bästa kvinna har troligen kämpat precis lika mycket som bästa man. Angående jfr marathon/LL så tror jag det är backarna som skrämmer bort många. En längre men enklare sträcka känns nog lättare än en kortare och svår. Dessutom är ett marathon kanske ”nåt som man ska göra” mer än ett LL.

    Reply
  • 28 september, 2008 at 07:58
    Permalink

    >Bra jobbat! Jag tror jag såg dig när jag stod i toakö vid lidingövallen.. men tyvärr upptäckte jag dig försent och hann inte ropa! ville heller inte lämna min köplats, kön var väldigt lång!

    Härligt att mosa sitt pb med hela 15min! Hur bra som helst ju!

    Reply
  • 28 september, 2008 at 10:32
    Permalink

    >Grattis till ett väl genomfört lopp och PB!! :-)

    Reply
  • 28 september, 2008 at 10:40
    Permalink

    >anna: Tack, detsamma! Det gick ju riktigt bra för dig! Jo 45% var kvinnor, av ALLA loppen då, inklusive stavgångspromenaderna och tjejlidingöloppet. Men just den ”riktiga” var det väl 2500 tjejer av 13000 nånting.

    magda: Tack! Ja det var nice att bara springa på känsla, och ändå prestera!
    Mm sant, ett marathon kanske står högre upp på ”göra innan man dör”-listan.

    andréa: Tack, detsamma! Grymt bra jobbat! Ahh, synd. Jo toaköerna var enormt långa!

    susann: Tackar! =)

    Reply
  • 28 september, 2008 at 15:32
    Permalink

    >guuud så skönt ditt lopp lät!!! =)

    Reply
  • 29 september, 2008 at 04:05
    Permalink

    >Hejsan.Jag måste säga att du är verkligen duktig.Brukar läsa din blogg och den är väldigt inspirerande.Lycka till med fortsatt träning och tävling.

    Reply
  • 29 september, 2008 at 09:43
    Permalink

    >Grattis! Du är så duktig!! :-)

    Reply
  • 29 september, 2008 at 19:48
    Permalink

    >Åh vad du är stark och duktig! Skönt att känna att din kropp tar emot vilan positivt och att du kapar pb med hela kvartar! Fantastiskt. Din beskrivning av Lidingöloppet är snällare än andras – hade du bara EN backe?

    Stor grattiskram till grym prestation! Hoppas att löparglädjen smyger sig tillbaka!

    Reply
  • 29 september, 2008 at 20:19
    Permalink

    >funrun: hehe, ja det var rätt så skönt faktiskt! Underbar löparkänsla!

    marie: Hej! Tack! Vad kul att du har hittat hit, och att vad jag skriver kan vara till nån inspiration! Hoppas din träning går bra med!

    coyntha: Tackar! =)

    mia: haha, jo en backe kommer jag ihåg, annars var det mest som en rollercoaster, ungefär lika spännande och kittlande och roligt! Tack, tack! Grattiskram till dig med som kapar marathonPB med massor av minutrar!!
    Vi får träna ihop snart!

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *