>Deja vú

Ja så nu ska jag berätta om min andra upplevelse i skidspåren mellan Sälen och Mora. Och bered er på en lång berättelse á la Nike, jag ska berätta det jag minns nu när jag väl minns det!

Som ni kanske läst här innan så fixade jag ju inte Öppet Spår förra söndagen, jag kämpade på i det dåliga föret, och jag tog mig långsamt framåt, men inte tillräckligt snabbt. Blev stoppad av repet i Hökberg (71km) och åkte hem till Stockholm igen.

Men ett sms från coachen och frågan om jag skulle försöka igen, som först lät knäpp, startade en tanke i mitt huvud. Tanken började smälta in mer och mer och efter mer funderande ( i några dagar) så kändes det som att ”ja det är väl klart jag ska försöka igen!”. Konditionen har jag, pannbenet har jag och det finns en chans till att ta en svensk klassiker. Jag vet ju själv att jag skulle ångra mig så om jag inte ens försökte.

Att jag inte berättade det för så många (bara coachen Pasi, Sara och Colting (som ja träffade i Mora) visste, och det räckte gott o väl (min mamma lyckades fundera ut det hon med). Varför jag inte ville berätta var för att jag ville undvika diskussionen om hur klokt det var att försöka igen, hur galen jag var och hur svårt det skulle vara (kortare tid, dubbelt så mkt folk i spåren osv). Jag ville ha positiva tankar och vibbar omkring mig, och satsa och tro på mig själv. Det skulle ju kunna vara bättre före än söndagen innan, och nu visste jag ju hur det funkade.

Så jag köpte en startplats, fixade boende i Mora och fick åka med en kompis från triathlonteamet som också skulle upp och köra. Perfekt! Vi åkte upp i lördags och nu visste jag rutinerna i Mora. Gå till mässan, hämta nummerlapp och lämna in och få skidorna vallade.

Det blev ännu en supertidig morgon denna söndag, upp 03.30 för att slänga på skidkläderna, käka gröt och ge sig av till bussarna mot Sälen. Jag ville med den första bussen för att hinna till Sälen iaf innan några 100-tals personer för att lägga ut skidorna i spåret och inte hamna allra sist i startgrupp 10.

På vägen till bussen med all packning i famnen och på ryggen så lyckades jag halka till med pjäxorna och ramla med mitt vänsterknä pang rakt ner i asfalten. Det gjorde så jäkla ont att jag bara skrek rakt ut. Snabbt kom tanken att va fan gör jag om jag skadar mig nu? Men det var bara att upp igen och försöka tänka på något annat. Det gjorde ont, men inte för ont. På bussen försökte jag fokusera på något annat och ville absolut inte ha några negativa tankar i huvudet. Sen blev det en lugn bussfärd till Sälen, nu var vi iaf på väg!

Min plan för loppet var att helt enkelt köra fortare och bättre än förra veckan! För att göra detta hade jag tänkt ut vad jag kunde göra bättre. Jag kom fram till följande:
– Jag skulle köra med högre puls, om den var för låg skulle jag öka!
– Tänk på det som ett otroligt långt löp/joggpass, ”spring” på. Det är ju iaf något jag kan göra.
– Klä mig lättare, nu tog jag underställ + jacka/byxor, och ingen lager 2-tröja som sist
– Ät mer energi, och gärna gel som är som dunderhonung för atleter!

Jag visste att jag kunde räkna med otrolig kö i första backen och att första milen skulle ta ca 2h. Men sen för att komma imål behövde jag åka i dryga 8-9km/h för att hinna imål. Det var planen, undvik repet for god’s sake!

Så var klockan 08.00 och starten gick. En sån otrolig stämning det var. Att stå bland 15000 deltagare och alla var taggade att köra! Det var bara att köra på i maklig takt och snart var vi borta vid den omtalade backen. Där blev det stopp. Vi stod som packade sillar i backen och skidorna fick inte mkt fäste alls. Inte heller fanns det plats att bredda ut skidorna för att saxa så mkt, utan man fick snällt stå där och traska framåt. Småpratade lite med en kvinna bredvid som också hade kört ÖS i söndags och som sa ”visst är vi lite galna?”. Hon gav också tipset att man kan lära sig mkt under ett lopp med, lära sig teknik, och bättre skidåkning helt enkelt. Det tipset skulle jag ta vara på!

Så uppför backen tog ett bra tag och sen när det gick att åka, det var då jag började fundera på vad jag gett mig in på. Det var fullt med folk, lite sladdriga spår, trängsel och otroligt bakhalt. Jag hade noll fäste och kom ingenstans när jag försökte skjuta ifrån i diagonalen. Kroppen var lite seg och jag hade redan känningar i axlar och armar. Jag tänkte verkligen ”hur tänkte jag nu, hur fan ska jag klara detta?”. Men jag kämpade vidare och försökte få in nån rytm och tittade lite på andra skidåkare och såg att det var fler som inte hade så bra fäste.

Väl framme i Smågan så bestämde jag mig för att vallahjälp, det var värt några extra minuter i depåstoppet. Så jag lämnade in skidorna och passade på att käka lite energi under tiden. Sen gav jag mig iväg med nyvallade skidor, och let me tell you: det var NU skidåkningen började!

Nu kom jag äntligen nån vart när jag sköt ifrån och jag kollade ofta på pulsklockan för att kämpa på än lite mer om jag låg för lågt i puls. Jag fick upp värmen och kroppen kändes så mkt bättre. Jag joggade uppför i alla backar och körde på för att ta igen den förlorade tiden i början. På min pulsklocka hade jag medelhastigheten angiven, och jag visste att jag behövde få upp den på ca 8 för att hinna i mål. Efter smågan låg den ju på 5km/h så jag hade en bit att kämpa på!

Men nu när jag körde var det ju rätt skönt och lugnt i spåren, de flesta hade ju redan åkt förbi. Så spåren var fina och hyfsat tomma, det fanns ju 6 spår så oftast fanns det något ledigt så man slapp ha någon precis framför. Efter ett tag (minns inte riktigt när) så började jag dock köra ifatt folk! Herregud, det har aldrig någonsin hänt förut! Men det var riktigt trevligt! Ja körde inte om så fort, men jag hittade hela tiden nya personer att jaga och att springa ifrån i backarna.

Och varje gång jag passerade en station så hörde jag sen ett pling i telefonen i ryggväskan. Visste att det var Sara som hejade på och peppade. Det stärkte så att veta att hon hejade på mig, jag visualiserade att hon sprang och puttade på i backarna och hjälpte mig framåt!

Kilometerskyltarna tickade neråt och det kände fortsatt bra. Jag åt energi vid varje station och även mellan stationerna. Skillnaden var nu att jag åt efter klockan, och inte efter en viss distans. Jag tog en gel eller någon bit godis ca var 45:e minut. Gelen funkade superbra, jag höll mig pigg och glad mestadels! Det var sån skillnad från förra veckan. Nu kände jag mig som den glada skidåkaren, som t.om började asgarva då jag i en nerförsbacke-kurva körde upp för en liten sluttning och landade i en mjuk snövall. Då tänkte jag mest på hur jäkla kul det måste ha sett ut och att det skulle ha filmats och visats på teve!

Det var iaf så mkt bättre spår nu än förra veckan. I nästan alla nerförsbackar fanns det fina spår att bara stå på i och åka på. Och jag hade grymt bra glid, det gick fort i vissa backar! I en annan backe där folk hade plogat upp spåren, stod Mora-bor i ung ålder och asgarvade åt oss skidåkare, som såg roliga ut när vi plogade och ramlade till höger och vänster. Dock slapp jag ramla i denna backe där jag nog ramlat minst 5ggr sist! De ropade ”släpp på bromsen”, och det var vad jag gjorde till sist och åkte ner, på benen!

Ja de flesta som stod längs spåret hejade mer vänligt iaf, och bjöd på dricka eller energi, eller bara snälla hejarop! Det gick snabbt mellan stationerna för mig nu och det kände fortsatt bra. Jag tänkte bara på att hålla uppe intensiteten och att jag klarade det om jag bara fyllde på med energi. Jag körde även lite pep-talk till mig själv, tekniktips i backarna ”upp med blicken” var mitt mantra, samt lite ”jag är ute och joggar” snack.

Jag fick mer vallahjälp i några fler stationer men annars funkade det bra med fäste och glid, nu var det bara att hålla igång och köra på. Jag orkade inte riktigt fundera på tider och så i början, men efter ett tag insåg jag att jag nog skulle ha en chans att klara det. Om jag bara kom fram till Oxberg (28km kvar) vid ca kl.16 skulle jag nog kunna fixa det. Åkte på, snackade lite med medåkare som jag sen åkte ifrån, och kom sen fram till Oxberg nästan prick kl.16.

Åkte vidare i bra spår och visste att det var mkt sköna nerförslöpor på gång härifrån och till Mora. Tänkte att ”nu är det ju bara tjejvasan kvar!”. Ha! Åkte vidare och visste att nästa station var Hökberg, där jag mött det fördömda repet för en vecka sen. Det skulle inte få hända igen! Åkte på och kom fram och det blev väldigt emotionellt. Jag var så jäkla glad att stationen var öppen och att jag var framme! Började nästan gråta och någon snäll funktionär sa att ”ni är så jäkla bra, ni fixar detta”. Och jag var helt bestämd på att nu skulle jag i mål!

Körde vidare och nu kände jag ju igen mig, här hade jag åkt en del under träningen i vinter. Men aldrig hade nog spåren och min teknik varit såhär bra. Jag körde på, höll uppe pulsen och gled fram bra på varje tag. Jag kände att jag var inne i bra rytm, och tänkte på hur jag under många lopp kör på bra på slutet, jag är uthållig, det är bara att köra på. Jag ville dock aldrig slappna av och ta det lugnt, så gott om tid hade jag inte.

Det började nu bli lite skymning och det blev svårare och svårare att se spåren i snön. Det var skönt att det fanns bra spår, att man vågade lita på att spåren fortsatte ner i backarna osv. För annars hade det nog varit livsfarligt att åka där! Innan jag kom fram till Eldris var det rätt mörkt. Vi tappra skidåkare i spåret kämpade vidare. Jag tog rygg på folk och försökte hänga på eller köra om ibland.

Väl framme i Eldris hade jag 1,5 timme på mig att åka de 9km till mål. Jag kände att det var inom räckhåll nu, nu skulle jag bara ta mig hel till målet i Mora! Kroppen hade ju känts bra hela dagen idag, det var nog för den där 7mils träningen förra helgen =) Men nu började det kännas lite i ljumskarna och i benen. Jag fyllde på med mer energi och gav mig sen av i spåret. Åkte på och nu var det ensiffrigt kvar på skyltarna! SÅ lite kvar! Från Eldris var det elljusspår, så nu såg man iaf spåret, vilket var skönt.

Jag ville fortfarande inte sakta ner utan visste att jag nog körde långsammare ändå, för att jag var tröttare. Pulsen var lägre och jag försökte allt jag kunde för att köra på och få upp pulsen. Jag kände igen mig mer och mer och visste vad som snart kom i spåret, en sväng här, en backe där, en liten backe uppför osv. Det var bara att mala på!

Jag tänkte på att jag inte ville släppa förbi någon utan om någon åkte bredvid så ville jag om eller iaf hänga på. Vi åkte och jag visste att snart när man passerade skidstadion, då var det bara några km kvar. Passerade stadion, och kände igen mig ännu mer, väl framme vid Mora Parken stod det folk och hejade och jag fick kraft och sprang uppför de små backarna där med. Ökade på och nu hörde man speakern och ljudet från målet i Mora.

Åkte på och kom bort till sista backen uppför kullen innan man kommer in i Mora. Den backen där jag tränat under lägret i vinter, där man halkat för den varit så brant. Där sprang/saxade jag uppför och åkte snabbt nerför i fina spår. Sista backen upp och folk stod och klappade i takt och hejade på. Nu var jag uppe på raksträckan in mot mål. Det var bara att åka på! Jag kunde inte tänka på något, jag bara skulle framåt. Framåt och hörde hejaropen, kände tröttheten i musklerna men gav dem inte en tanke. Målet var där framme. Målet som jag så längtat efter. Målet, inte bara för Vasaloppet, men för hela min Svenska Klassiker. Jag körde på, hörde hejarop från publiken och åkte in i MÅL!

Det var en sån överväldigande känsla, jag klarade det! Jag accepterade ett misslyckande, men satsade igen, försökte igen med jävlar anamma och gav inte upp, och fixade det! Så jäkla bra! Kom i mål på 11.26, alltså över halvtimmen marginal på RÄTT sida denna gången!


Tiderna under loppet, pulsen låg på medel/max: 140/168bpm

Jag är otroligt nöjd och stolt. Jag har nu fixat min Svenska Klassiker, och har stor respekt för alla som ställer upp i dessa tävlingar. Det ska vara lite tufft, annars är det ju ingen riktig utmaning. Och på tal om utmaningar. Jag vet att många tycker att man ska börja klassikern med det som man tycker är svårast så att ”man vet om man klarar det”. Men, vadå. Ska man missa ett helt års tävlingar (som roliga VR, LL osv) då för att man inte kanske klarar det första momentet? Och vad är det för utmaning egentligen om man bara ställer upp om man är säker på att man kommer att klara det? Nej, mer utmaningar tycker jag. Och mer försök! Det är okej att misslyckas, det handlar om vad man gör av det. Om man lär sig något och går vidare, eller om man ältar och inte kommer vidare alls utan tror att man inte kan. Försök, du klarar mer än du tror!

Det är inte kroppen som bestämmer om den orkar, det är huvudet”.

Och så till sist, de obligatoriska coolhetsbilderna på diverse skavsår som hör till. Någon som fått skav av pulsband nån gång? Jag tyckte väl det var något som skavde…ibland.


Hardcore skavsår

Nu haltar jag mest runt som en gammal tant. Har inte så ont i musklerna, dock en del i höftböjarna. Men det är knäet som jag pangade i innan start som nu börjat gnälla. Det är lite svullet och gör ont, men har jag kunnat skida i 11,5 timmar på det så kan det ju inte vara så farligt! Nu är det liniment och zon-salva som gäller. Och lite återhämtningsträning. Och just ja, stanna upp och njuta och vara nöjd över min avklarade Svenska Klassiker!

Och jag är imponerad av DIG om du orkade läsa ända hit! =)

>Vasaloppet 2009!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *