>Hälften löpning – hälften pannben

Dags att sammanfatta upplevelsen i årets Stockholm Marathon.

Short story: Det var varmt, lätt förstavarv följt av ett tungt andravarv!

Long story:
Mitt mål iår var att försöka våga mer från början. Och tidsmålet var att försöka gå under 4h. Jag hade funderat ut ett bra tidsspann på tempot, att försöka ligga mellan 5:20-5:40 tempo. Att bestämma exakt innan kändes inte helt lätt, jag skulle alltså gå på känsla under loppet och hålla någotsånär koll på tiden, men kroppen skulle bestämma tempot.

Var väl preppad och ombytt och redo när jag med Mia tog mig till ÖIP och starten. Drack sportdryck och resorb/druvsocker-blandning och höll mig i skuggan. Det var riktigt varmt direkt i solen och det var inte så mkt att gnälla över, men Stockholm Marathon skulle nog bli ungefär lika varmt som förra året.

Mötte sen två tjejer från triathlonklubben och vi stod ihop i starten, startade i startgrupp D iår, en längre fram än förra året. Så gick starten och massan med tusentals löpare började röra sig framåt. Jag följde med strömmen och joggade på lugnt i början, och tog omvägen att springa på höger sida på valhallavägen ner, för att slippa trängsel och kunna springa på i den fart jag ville.

Jag lyssnade på musik i Ipoden, hade bra takt och rytm där och det var bara att springa på. Men jag hade en sån konstig känlsa liksom, att jag inte riktigt fattat att jag springer marathon, och att det är rätt långt med två varv runt hela stan. Men jag sprang på och märkte hur otroligt stor skillnad det var på att springa i skuggan jämfört med i solen. Det var väldigt varmt i solen alltså.

Ut på gärdet första varvet, och det kändes rätt bra i kroppen ändå. Jag sprang på i ca 5:30-tempo och flöt med i strömmen av löpare. Det var skönt för alla runt mig sprang ungefär i samma fart, så man slapp omkörningar och kryssande. Vid strandsvägen såg jag Zandra (triathlet från klubben) och hejade. Vid dramaten stod mamma som langade dricka till mig, så där fick jag en flaska sportdryck som jag sen hade med mig. Jag ville inte dricka sportdryck vid stationerna utan där tog jag bara vatten och hällde på mig, och på huvudet för att kyla ner mig.

Passerade stan och blev ifattsprungen av en annan ironwoman – Sara, som hälsade och sprang om. Södermälarstrand kom och jag körde omvänd psykologi och tänkte att “det här är den bästa biten på banan, oh vad här är fint” och det funkade någotsånär, det kändes fortfarande lätt och bra.

Sen kom västerbron och där hejade Lena (simmarkompis) och jag njöt av utsikten uppe på bron. Ner i rålis och längs med norrmälarstrand sprang Jonas (triathlet från klubben) bredvid och vi hängde med varann ett tag, jag försökte hänga på och vi passerade SCT’s hejarklack borta vid stadshuset. Sen vid centralen stod mamma igen och där fick jag en ny flaska (resorb-blandning) och en magnesiumtablett. Höll fortfarande rytmen rätt hyfsat här, men jag lät kroppen bestämma helt, jag bara tittade ner på klockan ibland för att se hur jag låg till. Sprang sen längs med odengatan och såg här gamla pluggkompisar som hejade, och fortsatte sen bort upp mot Stadion.

Passerade halvmarathonmarkeringen på under 2h, helt enligt plan. Och så ut på nästa varv och försöka hålla liknande tempo. Här hejades jag på av en annan pluggkompis och fick ny energi och sprang vidare. Ut mot djurgården, blev påhejad av blogg-gänget (Sara, Nilla, Sofy, Ruth) och kände att nu får jag kämpa på! Ute på djurgården var det inte mkt skugga att gömma sig under, solen gassade och det började bli segt.

Så nu efter halva loppet började då krämporna komma. Det var en massa olika smågrejer som började kännas. Jag fick ont på armen av min garmin, hade ont i tårna av skorna, ont under fotsulorna, hade huvudvärk, lite håll ibland, och var otroligt kissnödig. Ja en massa krämpor helt enkelt. Men som tur var så kan man bara ha ont på ett ställe åt gången. Så där jag sprang och hade ont i fötterna av varje steg försökte jag lura mig själv “men jag har ju ont i huvudet, visst har jag ont i huvudet!” och sen slutade jag tänka på fötterna och fick fokus på något annat istället ;)

Stannade för kort toastopp ute på djurgården, hade redan nu sänkt förhoppningarna om sub4h, och tänkte att det kanske är lättare att springa snabbt utan att vara kissnödig, så jag offrade 2 min där. Fortsatte sen springa och visste att mamma skulle stå igen vid 27km och langa dricka. Men nu gick det inte snabbt alltså, farten hade nu droppat från ca 5:30 till 6:30, och det bara hände liksom sådär på en gång. Jag kunde inte få kroppen att pinna på snabbare, nu var det bara att springa på, hålla sig igång och ta mig imål. Att jag skulle springa hela vägen var en självklarhet, hur jäkla jobbigt det än är så ska jag hålla mig joggandes OCH ta mig imål, så envis är jag ändå.


Passerade mamma och fick en ny flaska sportdryck. Sprang längs med strandvägen och in under träden i allén. Passerade kungsträdgården och håll:et i magen var lite jobbigt, men nu var det ju inte så långt kvar ändå. Försökte tänka på lite olika saker för att distrahera mig själv. Sportdrycken var väl bra att dricka men jag blev så otroligt trött på den efter ett tag, så söt och sliskig och jag var så otroligt törstig, men inte på sportdryck. Så nu vid varje vätskestation tog jag vatten både att dricka och hälla på mig. Och vad det vattnet var gott! Det godaste vattnet i världen alltså. Jag bara blundande och njöt av varje klunk!

Sen sprang jag vidare och passerade södermälarstrand igen (favoriten på banan, yes, yes) och sen härliga västerbron igen. Sprang nu ifatt Sara (triathleten) igen och vi snackade lite och peppade, nu var det ju knappa milen kvar. Sen nerför bron, runt rålis och de där sambatjejerna som dansade. Tänkte på hur många manliga åskådare det stod just där, och de tittade inte lika mkt på oss löpare. Skrattade lite åt tanken och sprang vidare i min otroligt långsamma lunk. Längs med norrmälarstrand blev jag passerad av Ulf (triathlet från klubben) och han peppade mig lite och jag försökte hänga på. Kom nu på att jag hade ju gel med mig och det kanske var dags att ta en sån nu, så jag klämde en gel och väntade bara på att mirakelenergin skulle komma. Passerade SCT’s hejarklack igen och nu var det inte långt kvar.


Sprang bort mot centralen, där mamma stod igen. Jag orkade inte ta med någon flaska nu utan tog bara en magnesiumtablett och sprang på, med hejaropen ekandes “bara 5km kvar nu!”. Hade precis innan hällt vatten under kepsen på huvudet och lyckats dränka hörlurarna så musiken försvann, men snart fick jag igång den lite igen. Och tur var väl det för på de scener vi sen passerade var det lite tyst och tomt. Man fick peppa sig själv alltså!

Men upp på Odengatan och sen såg jag helt plötsligt en 39km skylt! Oj, nu är det ju inte alls långt kvar. Och en speaker där sa nåt i stil med “strunta i era onda ben, och onda fötter, ge nu allt och bara spring” och det var precis vad jag gjorde. Jag försökte öka på takten och länga på steget och bara springa. Här har jag sprungit många gånger i vår, på väg till intervallerna på stadion. Och nu var jag på väg dit igen för en sista intervall!

Så jag fick min mirakelkick och sprang på, passerade massor med löpare och kom sen ifatt Ulf och hejade lite innan jag sprang vidare. Blev påhejad av KB längs med vägen upp till Stadion och nu var det så lite kvar. Jag struntade i klockan och tiden, men jag ville iaf ge allt vad jag hade för att ta mig imål. Sprang om massan med löpare på ytterkanten, fick upp pulsen, men det kändes fortfarande bra. Men nu hade kroppen förträngt all smärta, nu bara var det att springa. Kom in på stadion och tänkte bara “håll i, håll i“, och sprang på. Allra sista svängen la jag in spurten och flög fram förbi löpare och in i mål!

Tiden blev 4:09:45 och även om det blev långt ifrån min förhoppning om sub4, så blev det iaf ett nytt PB med 7 min från förra året! Så under de här omständigheterna så får jag ändå vara nöjd! Jag har inte tränat så specifikt inför maran, utan mest sett den som en väg mot mitt stora mål iår: kalmar järnmannen triathlon. Men för att få behagligare och snabbare marathon där, behöver jag nog öva mer på nöta långpass. För det var bristen på riktigt långa långpass som nog gjorde att kroppen gjorde så ont under maran. Men, jag tog mig imål, och på nytt PB. Och plockade 160 damplaceringar från förra året, kom nu på 682 plats. Är nöjd!


Fick sen massage efter målgång och benen återhämtade sig och blev lite mindre stela och mer normala igen. Fyllde på med lite energi, åkte hem och duschade och åkte sen med Mia på Linneanernas Post-Marathonfest! Trevligt att träffa löpare, älta marathonet och äta god mat =)

Ju mer man diskuterar maran så kommer det fram att det verkar som att årets marathon var tufft för rätt många, jag undrar vad det beror på? Värmen är ju helt klart påverkande, men det var ju varmt förra året med? Alla som tog sig i mål är iaf marathonhjältar!

Tack för allt stöd och hejande, både ute på banan och här i bloggen! Ni gav mig extra energi när det kändes tungt!

>30 maj: Stockholm Marathon: 4:09:45

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *