>Addicted – no shit!

Bloggen har gapat tom de senaste dagarna, inga nya inlägg, och ingen träning. Jag har vilat i drygt 2 dagar, och mellan söndag em och framåt nånstans så råkade jag tappa bort träningslusten. Den bara försvann i värmen.

Måndag var halvt planerad vilodag, jag var förbi Cykelcity efter jobbet och köpte ny kassett, kedja och däck till cykeln som ska pimpas upp lite, så att jag kan få bättre utväxling och lite tyngre växlar. Hade simprylarna med i väskan och var halvt påväg till eriksdalsbadet innan jag kände att nej, jag vill inte trängas med allt annat folk där en somrig vardagkväll, då det säkert är fullt med folk i bassängen.

Tisdagen blev oplanerad vilodag. Jag var otroligt varm hemma i lghten, varm på jobbet, uppmätte 26grader vid min arbetsplats på kontoret. Halvt slut och riktigt arg när jag gick hem. Hade simkläderna med igen men det var samma idag, jag var grymt irriterad och arg. Orkade inte med värmen och orkade inte med allt folk. Ville bara fly stan egentligen.

Jag har verkligen haft en ”arg-aura” runt mig de senaste dagarna, och senast nu ikväll på väg hem från jobb. Har varit medveten om den och har gissat på att det är frustration som inte kommer ut när jag då inte tränar, som byggs upp. Men shit vad jag måste vara träningsberoende alltså! Har inte riktigt märkt det såhär tydligt förut.

Så väl hemma var jag arg igen, hade ingen lust alls att träna egentligen. Löpintervaller stod på schemat men jag kände inte för att träna alls. Men så kände jag att jag var otroligt pigg, alert men otroligt arg och frustrerad. Och enda sättet att känna mig bättre var ju att ge mig ut och springa. Men jag kände inte för intervaller ändå, utan jag kompromissade lite och valde istället en löprunda bara för att hitta träningsglädjen igen, och för att hitta tillbaka till mig själv.

Tog på tights, linne, asics kayanosarna, keps och ipoden och gav mig ut. Väntade ända till kl.20 för att det skulle hinna bli lite svalt. Hade ingen plan alls på längd eller fart utan skulle bara springa, springa på ända tills jag fick känna den där härliga känslan som jag saknat.

Jag började vid karlbergskanalen och sprang längs med vattnet bort mot Stadshuset. Det kändes ju svalare nu än innan, men det var fortfarande varmt när jag sprang. Benen kändes lite stumma och stela och det kändes som jag inte tränat på evigheter (hallå? hur lost är jag egentligen?), men det var bara att springa på och få upp pulsen så att träningsglädjen skulle hitta mig. Och pulsen ja, enligt pulskurvan så låg jag över 200 i 4 minuter i början (minut 4-8)? Men det kanske bara var fel på klockan. Men visst kändes pulsen högre än vanligt, i värmen.

Jag sprang på förbi Stadshuset och här började det nu kännas bättre, ja riktigt bra! Jag var glad att vara ute, och GLAD för en gångs skull. Arg-auran var borta! Jag sprang på och lyssnade på bra musik och lät benen gå, och blev t.om inte irriterad på allt folk som var i vägen borta vid promenadvägen mot rålis, utan tog det lugnt och passerade snällt både till höger och vänster om folk som gick över hela gångvägen.

Jag ökade lite för det var en bra låt på ipoden, och snart var jag framme vid rålis. Stannade till lite och tog en kort paus innan jag vände och sprang samma håll tillbaka. Nu hade jag fått upp puls, flås och fart så det var bara att låta kroppen komma in i rytmen och springa på. Härligt!

Sprang längs med norrmälarstrand tillbaka, och räknade broarna (4st) vid karlbergskanalen innan jag var tillbaka. Såg nu på vägen tillbaka att jag sprang i ca 5:00-tempo och snart var uppe i 8km, och då blev det en bra(?) kompromiss på intervallerna, som skulle vart 8×1000 i 5:00-tempo med 1:00 vila. Nu blev det allt i ett (lite effektiviserat: intervaller men utan vilan) och inga intervaller och inte så som coach P hade tänkt (sorry!), men å andra sidan blev det en glad Karin.

Hela jag matchar linnet,
men who cares, jag hittade känslan!

Löpning
Totalt: 8.2 km
Tid: 41:07 min
Tempo: 5:00
Puls (medel/max): 168/242(?) bpm
Pace:
1. 05:42
2. 05:16
3. 04:56
4. 04:52
5. 05:04
6. 04:55
7. 04:52
8. 04:57

Och vilken skillnad alltså. Nu känner jag mig normal igen. Hemskt vad annorlunda man kan känna sig när man inte får sin ”kick” av träningen. Jag tränar för att jag mår bra av det. Det är bara det att jag tränat så mkt så jag tar den där bra-känslan för given. Och jag märkte nu att jag saknar den så när jag inte har den. (Men väldigt ologiskt att jag då inte kände för att träna, hmm). Men nu, ingen mer sur-Karin!

>1 jul: Löpning för att återställa ordningen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *