>Bryt ihop och kom igen

Det här blir inget långt happy inlägg om hur jag tog mig igenom ett triathlon och gick imål. Nej tyvärr, för jag körde inget triathlon, det blev istället en simträning i sjö samt ett 9-mila cykelpass. Bröt efter cyklingen och fick alltså en DNF i Sövde H-IM triathlon igår söndag.

Så hur ska man förklara det här då? Hur ska man beskriva hur tungt det kändes, hur tävlingslusten och glädjen bara försvann och med den envisheten, viljan och orken? Hur man än beskriver och förklarar det så kommer det inte att gå att förstå, för jag förstår knappt det själv såhär en dag senare. Snabbt glömmer man de känslorna och är mest irriterad för att man inte kunde ta sig förbi de mörka molnen och bara se glädjen i det istället. Men just ja, den var ju borta.

Men vi börjar från början. Simningen (1900m) gick i Sövdesjön, 2 varv med varvningen uppe på land. Temperaturen hade sjunkit ned precis under 21 grader, så det var våtdräkt som gällde som tur var. Simningen för mig gick långsamt men hyfsat jämna varv. Det var rätt mkt vågor som slog emot en på väg ut till bojen längst bort, och det var bara att simma på och ta sig igenom. Gogglesarna funkade bra, jag simmade på lugnt och jämnt och fick stanna nån gång och hosta och snörvla, annars ok. Upp på land, varva och så ut igen på varv två, som var än mer ”gropigt”. Kom sen upp ur vattnet och sprang bort till växlingen. Nu skulle det cyklas, som jag hade sett fram emot!

Cyklade iväg ut på första varvet av 3 (cykling totalt 90km). Trampade på men tog det hyfsat lugnt i början och fokuserade på att hitta en bra rytm och känsla på cykeln. Det var en del runt mig och jag passerade någon och låg sedan en bit bakom andra för att ha någon att ”jaga”. Efter ett litet tag kändes det super och jag trampade på och höll bra fart första sträckan ut. Det var rätt kuperat för att vara skåne kan jag säga, böljande backar upp och ner, samt en motvind på vägen ut. Efter vändpunkten var det sen några sköna nerförsbackar tillbaka där man fick upp bra fart. (Där man innan då hade tagit sig uppför). Körde på och allt var enligt plan på varv 1, passerade sen varvningen efter ca 1h.

Ut igen samma väg på varv 2. Körde på fortsatt okej, men efter totalt 4-5mil började jag redan känna av problem. Kände redan nu av höften/rumpan där jag har haft ont den senaste tiden (men bara efter löpning). Kunde inte riktigt trampa på som innan, och redan här började jag tappa lusten. Körde dock vidare och anpassade växlar efter känslan i kroppen. Lite ont i kroppen får man väl alltid på längre tävlingar, och alla får väl det, men det handlar ju inte bara om kroppen, utan det sitter i huvudet. Och har man inte det med sig, då är det jäkligt tufft.

Nånstans därute på cyklingen mellan varv 2 och 3 så tappade jag dock allt. Lusten försvann, glädjen försvann och alla åkommer och krämpor gjorde bara att jag blev otroligt less på allting. Jag hade bl.a. ont i magen, som vanligt. Är så sjukt jäkla trött på att ha ont i magen på varenda tävling jag är med på. Med magont dricker jag väl antagligen mindre, även om jag tänkte på att fylla på med sportdryck så fick jag ju sen en rätt påfrestande huvudvärk. Även detta ska man kunna uthärda, OM man har viljan och känner för det.

Igår kände jag inte för det. Jag var nere i ett svart hål och funderade t.om på varför jag ens var anmäld till Kalmar: Jag är ju inte ens i form. Vad har jag tränat de senaste månaderna, hur har jag förberett säsongen? Har jag ens tränat? Jag kände mig helt lost.

Även om det ÄR tufft, det ÄR jobbigt, det är hela grejen, så vill jag ändå nånstans därinne i själen känna att det är KUL med tävling. Ja för varför annars skulle jag göra det? Jag är ju knappast med för att vinna, nej jag kör för min egen skull och för att jag tycker att det är roligt. Och känner jag inte så, så saknar jag något, helt klart.

Så jag bestämde mig under sista delen av cyklingen, kände att det ”finns inte en chans” att jag skulle ge mig ut och springa en halvmara med magont och grym huvudvärk. Kom av cykeln och orkade inte ens springa in på växlingsområdet. Var uppgiven och ledsen för hur det kändes i kroppen, att jag ville köra på, ville visa att jag kunde, men hade inte fått någon respons från kroppen, hade helt enkelt ingen ”kräm” i benen. Alls. Med gråten i halsen bestämde jag mig och sa att jag fortsätter inte nu. Det fick vara nog. Lämnade in chipet, såg efter en stund vinnarna gå i mål och gav mig sen hemåt med mamma. Så fort jag satt mig i bilen och vi åkt några minuter somnade jag direkt. Inte ens i mål, men helt slut. Jo tjena, hallå toppformen…


Traskar in uppgiven efter cyklingen

Såhär i efterhand kan man väl analysera hur mycket som helst, och allt man radar upp låter bara som dåliga ursäkter. Men vad jag tror har med gårdagens känsla och resultat att göra är följande:
– Jag var nog inte helt frisk ändå från min förkylning
– Sovit dåligt i veckan, och otroligt dåligt natten innan tävling
– Inte laddat optimalt med maten under veckan (magproblem)
– Magproblem under loppet
– Drack för lite/åt för lite – energinivå nere vid fotknölarna
Hmm, ja nej men det var nog allt!

Oavsett hur det gick i tävlingen så är jag iaf en erfarenhet rikare. Man kan inte lyckas alltid, och alltid ha leva dans på rosor-livet. Ibland misslyckas man, och så även jag. Men jag vet att jag kan bryta ihop och komma åter så mycket starkare. Jag har gjort det förut. Jag behöver bara ladda om, verkligen ladda batterierna och finna glädjen igen. Det där drivet och målmedvetenheten som gör att jag kämpar vidare, mot alla odds. Jag vet att det finns, nånstans här inne.

>12 jul: Sövde H-IM Triathlon

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *