>Man är inte bättre än dagsformen

Jag har varit i Berlin! En rolig helg med underbara löpare från IF Linnea, stockholmslöparklubben med den bästa sammanhållningen! Sightsee:at och haft kul, men också sprungit ett marathon. Och det var det jag tänkte berätta lite om nu.

Korta berättelsen finns här:
Jag hade pigga ben och vågade satsa, sprang snabbt. Magen kraschade efter 23km, stopp för toabesök och sen gick det långsammare. Det var varmt och bitvis trångt, men fin och flack bana!

Långa berättelsen kommer här:
Jag hade följt coach P’s träningsschema nästan till punkt och pricka veckorna innan maran, jag kände mig laddad! Hade tränat bra, och hade sen mycket vila sista veckan. Så i lördags när vi sprang Frukostjoggen i Berlin, hade jag inte tränat på 4 dagar. Först kändes benen ”skumma” under joggen, men efter någon km så bara fattade de vad de skulle göra, och så bara kändes det lätt och bra! Benen var laddade och pigga!

När vi sprang frukostjoggen kände man verkligen hur varmt det var i Berlin denna helgen. Det var en knapp 5-6km lång jogg, och vi var lite sena så vi sprang allra sist innan polisen sen skulle släppa på trafiken igen. Men shit vad svettig man blev, det var så varmt! Så där och då bestämde jag att det definitivt skulle bli linne på söndagen. Joggen var trevlig och skön, sprang på bra på slutet och fick hålla igen lite. Kom in på olympiastadion och det var riktigt häftigt! Har joggat på samma bana som Bolt nyligen satte WR på! =)

Lördagen spenderades väl sen inte på optimalt sätt dagen innan en mara, då vi promenerade en del för att komma till rätt t-bana och åkte sen till mässan för att hämta nummerlapp och gå runt där. Det blev kanske lite för mkt promenerande och inte så mkt vila upp och slappa dagen innan.

Men på söndagen var jag sen redo! Det blev en liten frukost, mest vitt bröd och sen lite socker i form av cola för att få upp energinivån. Jag åkte sen till startplatsen i god tid och kunde ta det lugnt, förbereda mig och fixa allt innan loppet. Startade i grupp G, näst längst bak alltså, och placerade mig rätt långt fram i den gruppen.

Planen var alltså att springa ett marathon på sub4 för första gången. Mitt 5e lopp (marathonlopp) men distansen har jag väl avverkat minst 10ggr nu. För att komma in under 4h skulle jag satsa hårt i början för att få lite marginal att sen kunna tappa lite på slutet. Runt 5:10-5:20-tempo hade jag tänkt i början, att hålla så länge som möjligt. Att jag skulle springa även om jag blev slut sen det visste jag, då rullar det på i högsta lägsta tempo, bara sätta en fot framför den andra. Så att promenera finns ju inte på min karta, men ska man springa snabbt räcker det inte bara att springa.

Så jag satte igång med bra tempo när starten gick. Vilken start då alltså! Helt galet bra stämning, så mkt publik och jag verkligen log när starten gick. Springa marathon, yey! I ny stad, dubbel-yey! Så häftig känsla när 40000 löpare ger sig iväg! Kunde verkligen ta på stämningen!

I början var det lite trångt, det blev verkligen att kryssa för att kunna hålla det tempo jag ville. Men jag sprang på där i 5:10-5:15-5:20-tempo. Benen kändes hur bra som helst och kilometerna bara tickade på. Jag hade min ipod på och lyssnade på bra musik som fick mig peppad, men hörde även publikens hejarop och blev verkligen peppad av stämningen.

Passerade 10km efter drygt 53 min och jag kollade mest på pace:n på min GF305a och såg att det såg bra ut, det var bara att försöka hålla det runt 5:20 där. Efter en timme sen tog jag min första gel (som jag hade i fickor i mina tights, hade triathlontightsen just för alla fickornas skull).

Det var ju rätt varmt (runt 26 grader mitt på dagen) och det blev varmare och varmare ju längre loppet gick. I Berlin har de väldigt täta vätskestationer, ca 3-4km mellan varje. Det kan ju tyckas väldigt tätt, men just den här dagen behövdes det. Jag stannade vid varje station och tog en eller två muggar vatten. Och när jag sprang så kände jag nästan hela tiden att ”jag är så törstig, kan det inte komma en vätskestation snart”.

Sprang på och njöt av loppet. Fick fortfarande kryssa ibland men annars hittade jag ibland folk att springa precis bakom, nån som höll bra pace. Hade hela tiden något att titta på och fokusera på och jag tyckte kilometerskyltarna kom rätt ofta, nu när jag väl hade börjat se dem. Jag sprang på och benen kändes fortfarande väldigt bra, lyssnade på min musik, tittade lite på omgivningen och höll mig fokuserad att springa på bra framåt. Tog sen gel ca var 30e minut, och kände att det behövdes. När energin började minska gick ju tempot ner också, så det var bara att fylla på med energi och vatten under loppet.

Men sen någon gång efter 23km hände det. Min ”bra dag” tog slut. Magen kraschade helt, helt sådär out of the blue. Magen krampade ihop och sen var det rusning till bajamaja. Bara det att det inte fanns någon nära. Så det blev att sänka tempot rejält och jogga lugnt framåt och jag bara hoppades att det snart skulle komma en vätskestation, då de har bajamajor där. Joggade på lugnt och var rätt irriterad över dumma magen. Strax innan 25km fanns vätskestationen, där de sen då hade 1 (EN) st toalett. Och tydligen är det efter 20km som folk börjar få magproblem, för såklart var det ju kö där, 2-3 st före mig. Men, inte så mkt jag kunde göra åt det. Kunde ju knappast springa vidare i det tillståndet, hade gått väldigt sakta isåfall. Så jag väntade, och väntade, och fick sen gå på toa.

Passerade sen 25km mattan, och hade väl tappat en 5-7min på magstrulet. Minutrar hade rusat iväg och plötsligt låg jag inte alls så bra till längre. Men sånt som händer. Nu skulle jag fortsätta springa och försöka göra resten så bra som möjligt.

Eftersom magen krashat vågade jag sen inte fylla på med någon energi alls. Sprang på, inte i samma bra fart som innan men lugnare för att känna efter hur det funkade med magen. Sprang på och benen kändes fortf ok, men tempot var nu rätt mkt lägre. För jag kände mig lite slut i kroppen, i orken, för energin var slut. Drack lite vatten på varje vätskestation, och nu var det rätt mkt varmare och då skulle ju alla stanna på alla stationer, så det blev trängsel, och kilometertiderna med vätskestation är lätt att särskilja från de utan.

Sprang på och det kändes väl lite bättre efter ett tag, magen hade lugnat sig. Men jag hade liksom lite insett att mitt uppsatta mål var rätt kört, hade sett på klockan hur snitt-pacen hade sjunkit rejält. Men jag hade kul ändå, sprang och räknade kilometrar, såg på publiken som hejade, kollade in andra som sprang, ja bara tog mig framåt helt enkelt. Men det gick inte snabbt.

När jag hade en mil kvar var jag rätt så trött på att vara så trött och orkeslös. Så då chansade jag och tog en gel ändå, jag behövde energi. Det verkade funka nu med magen och jag kunde länga på steget lite och få lite bättre fart. Benen var ju lite tröttare nu, men jag hade inte ont i benen eller musklerna alls. Där jag hade ont var mer i fötterna, som svullnat. Gjorde ont under fotsulorna, men alla har ju ont nånstans. Jag var mest glad för att benen kändes så bra ändå. Men jag var sur för att jag inte kunde springa på som jag önskade. Kunde inte riktigt ”ta i” såsom jag ville, i rädsla för att magen skulle balla ur.

Men jag sprang på pch kilometrarna var inte många kvar nu. Fortsatte att stanna och dricka vatten på varje station, fick verkligen prioritera det. Sen när det var 4-5km kvar tog jag min sista gel och hoppades att det skulle funka. Det gjorde det. Jag sprang på och sprang om massor med löpare. Var förvånad över hur många runt mig som nu hade börjat att gå. Folk i min grupp eller framför, som siktat på runt 4h som nu fick promenera? Var det värmen eller springer folk helt över sin förmåga?

Kilometrarna tickade på och snart var vi inne i Berlin innerstad igen. Nu var det otroligt mycket publik! Sån himla cool känsla! Linnea-hejarklacken stod där och jag fick hejarop och pepp framåt!

Jag var lite slut och trött i huvudet och bara orkade inte tänka eller titta så jättemycket, utan fokuserade bara på att hålla tempot framåt. Hade haft en och samma låt på repeat i ipoden de sista kilometrarna. Det gick så bra att springa till den så jag ville höra den, om och om igen.

Edit: Här är ju låten, som funkar om och om igen! (Dock inget för er som inte orkar med sån här enkelspårig musik ;) ) Jag älskade den!

Satte en fot framför andra och sprang vidare framåt, sista biten. Hade kollat lite på klockan i slutet och insåg att jag var rätt körd för mitt sub4 mål, och sen även mitt gamla PB (Stockholm på 4:09). Så jag skulle inte sätta nytt PB alltså, och jag hade misslyckats med mitt mål. Men jag sprang marathon och jag skulle fortsätta springa så bra som möjligt hela vägen in i mål. Sprang längs med Unter Den Linden-vägen som var lång och rak. Och långt där framme såg man BrandenBurger Tor som man skulle springa igenom innan man sen kom till slutspurten. Publikstödet var häftigt, alla som sprang runt en, det var sån känsla! Det var varmt, alla var trötta, alla kämpade på framåt och vi skulle imål!

Jag sprang på och vinkade till publiken på slutet och ökade en del och fick till en spurt, helt utan problem. Sprang in i mål och struntade i tiden. Misslyckat mål, men ändå – en avklarad marathon!

Var rätt besviken sen när jag stegade runt och plockade med mig goodiebag och gick bort till Linnealöparnas samlingspunkt på gräsmattan framför regeringsbyggnaden. Besviken på att inte haft en optimal dag vad gäller marathonlöpning. Det är så mkt som ska klaffa, och man ska ha lite tur också, att må bra, ha pigga ben och ha tävlingsglädjen med sig. Tävlingsglädjen hade jag, pigga ben hade jag, men en jäkla mage som ställer till det.

Var bara så tom efteråt, besviken och liksom helt likgiltig. Men fick väl ändå inse sen att jag skulle vara lite nöjd. Nöjd efter dagens omständigheter. För hur kan man inte vara nöjd när man sprungit runt en mara på näst bästa tid? Klart jag ville så mycket mer, men min revanch den ska jag ta, det lovar jag!

Tiden blev: 4:11:33

Deltider:
5 km 00:26:31
10 km 00:53:43
15 km 01:21:08
20 km 01:49:14
Halb 01:55:23
25 km 02:24:09
30 km 02:55:17
35 km 03:26:51
40 km 03:58:37

Plac:
Platz (M/W) 2145
Platz (AK) 329
Platz (Gesamt) 17966

Värmen gjorde nog sitt också, energin försvann. Ja det var nog tufft för många. T.om Haile sprang ju långsamt! ;) Nu har jag blivit proffs på värmemaror, nästa ska bli en sval en, hoppas jag!

>20 sep: Berlin Marathon: 4:11:33

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *