>En återställare

Hemma i stan igen efter en helg i en bubbla, Åre-bubblan. Det var skönt att komma iväg, men jag har varit rätt seg hela veckan här innan. Seg, halvgrinig och deppig. Jag råkade nog ut för en liten post-marathon-depp ändå. Man fokuserar och laddar för något under så lång tid, har förväntningar och mål, och sen bara är det över, utan adrenalin och glädjen av att ha klarat sitt mål, utan bara gå vidare. Då kan det vara svårt att hitta tillbaka igen, till min vanligtvis höga motivation och energi.

Men idag var jag trött på att vara så nere och depp. Jag ville göra något åt det och jag visste ju vad som behövdes: träning. När jag på lunchen fick frågan av en kollega om man inte blev beroende av träningen, så insåg jag, jag var ju bara i behov av ett riktigt grymt träningspass, så skulle nog glädjen komma tillbaka.

Så efter att ha promenerat hem från jobbet i höstkylan så var jag iaf bestämd att jag skulle ut på en skön löptur. Ingen press, inga krav, bara ut och springa och försöka må lite bättre. Det hann bli mörkt ute så jag fick ha på reflexvästen. Nu är det verkligen höst! Men trots lite kyla så tog jag inte så mkt kläder ändå, långa byxor men bara en tunn långärmad tröja, med plats för ipoden i ärmen. Att ha FÖR mkt kläder och bli för varm är ingen höjdare vid löpning.

Så med ipoden som enda sällskap gick jag ner till karlbergskanalen för att starta min löptur mot glädjen. Jag började springa med hyfsat pigga och lätta ben och med bra musik i öronen. En fot framför andra, små steg, hög frekvens, bara tuffade på och bara efter några hundra meter fick jag världens flin. Jag skrattade och bara log, shit vad jag var glad att vara ute och springa!

Helt sjukt egentligen, men träningen påverkar mig så mkt, både humör och känslor. Jag sprang på och bara njöt av att ha hyfsat pigga ben, klipp i steget och fast och jämnt underlag. Nice! Det var riktigt mörkt ute men det var bara att följa den upplysta gångvägen som nu var mkt tommare än för bara några veckor sen samma tid på dagen.

Jag sprang vanliga rundan längs med vattnet, förbi stadshuset och bort längs med norrmälarstrand, mot rålis. Allt eftersom kade ag nog tempot lite omedvetet. Jag kollade inte på klockan utan körde på känsla. Jag skulle ta det lugnt, men benen kändes så bra, och det kändes grymt att få upp pulsen och intensiteten lite. Det var som att jag var beroende och mitt beroende släcktes mer och mer ju fortare jag sprang och ju hårdare hjärtat slog.

Kom bort till rålis och tog ett varv på 1-km slingan. Studsade upp för den lilla ”backen” där på slingan och var snart runt varvet. Fortsatte sen samma väg hemåt. Funderade på om jag skulle sänka farten lite, men körde mest på känsla fortfarande och sprang på. Hade nya bra låtar i ipoden och de peppade och jag fick sån bra känsla, både i kroppen och i själen.

Hemma igen vid karlbergskanalen och när jag stannade klockan tänkte jag på hur tomt där var. Mörkt, kallare, ja hösten är på väg. Men vad underbart det var att springa där i mörkret ikväll! En riktigt återställare, och ja, jag vet att det låter sjukligt. Men jag klarar mig inte utan träningen!

Löpning
Totalt: 8.5 km
Tid: 46:37 min
Tempo: 5:29
Puls (medel/max): 167/193(fel)bpm
1.06:08
2.05:42
3.05:37
4.05:46
5.05:29
6.05:02
7.05:29
8.05:12
500m, 05:05

>28 sep: Löpning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *