>Ultrafunderingar, och att bara ens kunna springa
Jag pratade med Mia idag, om ultraäventyret på kungsholms gator igår. Och jag har läst bloggar och sett bilder från löppasset och hur kul de hade det. Jag log och var glad för deras skull, alla som klarat en ny distans och kommit in i ultrafamiljen.
Men, får jag erkänna, jag blev även avundsjuk. Avundsjuk på att kunna springa. Inte att kunna springa långt, för det är något som kräver sin man/kvinna och bifogar också smärta på kroppen och psyket, men att bara kunna springa överhuvudtaget, utan någon sorts hinder eller skada. Missförstå mig inte, jag är inte missunsam, jag vill bara kunna vara med!
Sen jag började med löpning har jag alltid kunnat springa. (Nästan, bortsett från en månad -07 då jag också hade ont i höften). Jag har alltid kunnat dra på mig löparkläderna och sticka ut på löppass, långa eller korta, dock inte så snabba, men jag har satt en fot framför andra och tagit mig framåt. Jag har kunnat byta frustrationer mot glädje, bara genom att ta mig ut på ett hårt pass.
Ultra är jag också sedan länge, tog min ultraoskuld i Åby 6H 2007. Känslan av att ”jag är oövervinnerlig, jag kan göra det jag vill!” gjorde sen att 2008 blev ett år av att göra ALLT, allt som jag kände för, bara för att se om jag kunde! Och det kunde jag! Bland alla klassiker-, triathlon- och löpartävlingar så sprang jag även marathondistansen 7ggr (2 ultralopp, 1 mara på löpband, 2 ultralångpass med teamfakta.se, 1 marathon och 1 IM). T.ex så gick jag och min kompis Sara en dag till gymmet och sprang ett marathon på löpband. Bara för att vi kunde!



Då det begav sig: Åby 2007
Så jag har alltid kunnat springa, om än inte så snabb. Men även om jag älskar ultra och dess ultrafamilj och sammanhållning, så beslutade jag mig 2009 att försöka fokusera. Och mitt fokus är på triathlon, så jag kände att blir det val mellan träningar/tävlingar så kommer triathlon att gå före.
Så 2009 blev det inga ultralopp, men istället långa cykelpass och IM-tävling då bl.a. Och sen fokuserade jag på fart och blev rätt mkt snabbare också! Men jag visste alltid innerst inne att jag med min uthållighet lätt kunde klara en mara, vilken dag som helst, om jag behövde.
Men nu, att inte KUNNA springa gör mig riktigt less. Det är ju tur att jag sysslar med triathlon så att jag har annat att träna också, men jag VILL så gärna springa! Jag känner mig pigg i kroppen och vill så gärna trycka på och springa, springa fort, och fortare och bara trötta ut mig till max och låta endorfinerna komma över mig. Eller som de igår, springa hela dagen, springa långt med underbara vänner och bara prestera tillsammans som ett team. Jag saknar det. Jag vill också!
Idag var jag på gymmet och körde duktigt min rehabträning för att sen testa på att springa lite. Jag körde mitt långa rehabprogram på 1h 10 min och tänkte att jag nu förberett kroppen för att springa lite, lite längre än sist. Knappade in 30 min på löpbandet och startade min ipod. Sprang på lugnt och trippade på och höll mig rak och bra löpteknik och spänning i bål. Det känns så himla skönt att springa, iaf innan det mentala tar över och oron för om höften kommer att kännas sätter igång.
Jag ökade på farten lite och sprang vidare, och det kändes bra. Men på slutet så började den gnagande känslan komma i höften. Redan efter 20 min kändes det. Jag vågade bara springa en liten stund till, ville inte överanstränga, så bröt efter 25 min. Blev 4.5km på 25 min, snitt: 5.32.
Men 25 minuter!? Det känns nästan löjligt att springa så korta pass som jag gör nu. Innan höfthelvetet började sprang jag inga pass under timmen. Varför ens byta om då? Nu blir jag glad om jag lyckas dubbla 10 till 20 min istället. Men jag börjar bli sjukt less på det här nu. Jag vet att man ska ha tålamod och rehabträna och så, men jag vill ju känna att det är på rätt väg! Ryggen har ju iaf släppt nu, ingen stelhet där. Men höften, snälla kom igen nu. Jag vill ju bara KUNNA SPRINGA!

>Ultrafunderingar, och att bara ens kunna springa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *