Här kommer hela berättelsen om min upplevelse runt sjön iår. Jag går fortfarande runt på ett lyckorus och är otroligt glad och stolt. Kan knappt fatta att jag körde så pass snabbt!

Jag bytte starttid till 3.20 så att jag skulle kunna starta med ett gäng från Tierp. I denna klunga var det också några av ledarna (bl.a Stickan, Silva, Robban) som körde påCamp Mallorca i våras. De är starka och jag ville gärna försöka köra med dem, jag hörde något om att de skulle sikta på SUB-9.

Innan loppet kände jag att det var väldigt svårt att uppskatta vilken tid som skulle bli rimlig. Men jag kände att jag ville testa att starta med dem och sen om jag tappar klungan i någon backe eller så, så skulle ju fler snabbare cyklister komma då, som startar mellan kl.03-04. Men väl på plats i Motala när vi möttes på fredagen fick jag reda på attplanen för SUB-9 var väldigt lös. Det var mer att vi startar ihop och sen kanske det bryts upp, hittar någon bra klunga, och att allt ordnar sig. Runt sjön tar man ju sig alltid! Och jag kände mig ändå rätt lugn med det, jag klarar att cykla själv i värsta fall. Det är ju bara bra triathlonträning!
Så starten gick, faktiskt kl.03.22 för det blev lite strul med vår startgrupp (bortglömd?), så vi startade tillsammans med nästa då. Ett stort gäng som gav sig iväg efter MC:n ut genom Motala. Vi körde på ut ur stan och det var en stor klunga med alla i 2 startgrupper då.
Det tog ett litet tag innan vi i vår klunga var loss framför och kunde börja köra på på riktigt. Vi drog på och körde i en en-kedje-klunga, där en ligger först och drar och sen går ut och faller längst bak. Det var lite mot/sidvind där söderut men vi körde på rätt ok. Stickan var stark och drog längre, sen drog jag några minuter och sen när man väl låg på rullen var vi en 10-15 pers och det flöt på bra. Efter ett tag blev vi sen upphunna av en storklunga som körde på i rätt bra fart, högre än vår. Så vi hoppade på där och körde med. Riktigt bra fart men det gällde att vara uppmärksam när vi var så många på vägen på en gång.

Vi körde på där i några mil (minns ej exakt) men allt eftersom vi passerade folk så joinade de också klungan. Efter ett tag tyckte jag dock att jag hamnat bakom långsammare cyklister och blev lite stressad av att inte köra på och ville inte tappa frontklungan. Så jag gick ut och drog om hela klungan fram till täten. Där kördes det på och jag kämpade på för att ligga med. Var 3 st riktigt starka uppsalacyklister från vår orginalklunga som jag körde med då. Men jag märkte senare att jag tydligen tappat bort de andra i min klunga…

Backarna borta vid Jönköping var inte alls så farliga som jag trott. Klart det är lite motlut men jag får bara kämpa lite hårdare för att ligga med i klungan och ändå kunna köra med när vi är uppe. Kändes skönt! Jag körde på med dessa uppsalacyklister ett tag och till slut var vi bara en 5-6 st som körde en-kedje-klunga igen. Ibland körde jag dock på en del och om folk och klungor då det blev för brett på vägen, för mkt folk i vägen och man fick köra ibland på mötande bana. Då gasade jag bara på och ville om och ha plats att köra på.

När jag drog iväg tappade jag ibland någon, men fick oftast också en lång svans efter med cyklister som gillade att köra i min fart. Så sen körde vi på och hjälptes åt att dra i vår en-kedja. Dock blev det rätt ryckigt ibland vid växlingar, då den nya i täten oftast trissade upp tempot nåt enormt. Jag råkade alltså ibland tappa några i min egen svans vid omkörningar, typ att man tittade bak och så var vi bara 3 kvar. Men jag blev också ifrånkörd i någon backe när det växlades och drogs upp på tempot.

Så vid halvvägs körde jag sen en del själv, när jag tappat de jag hängde med. Det var rätt stor cirkulation på vilka man cyklade med, man förbrukade en del cyklister alltså, haha. Eller ja, jag hjälpte ju dem med. Men eftersom vi inte riktigt var någon organiserad klunga kände jag inte heller att man kunde ropa” lucka” eller nåt, alla var ju för sig själv och ville göra sitt bästa.  Om jag inte hänger med så är det ju mitt problem så att säga.

Så jag trampade på själv en stund, körde på i ett rätt behagligt tempo men swishade förbi alla jag såg. Tänkte att jag får väl en svans snart, med cyklister som vill köra på. Men nej, jag trampade på, kollade bakom axeln ibland, men det var helt tomt.Jag passade på nu att stanna kort 2 minuter i skogen för en superkort pisspaus. Jag hade ju allt jag behövde på cykeln, dricka och energi, så jag hade inte planerat att stanna i nån depå. Och trodde länge också jag skulle kunna köra på utan stopp alls, men det var lika bra att få det gjort.

Jag hade kört med en lite större klunga några mil innan, som körde på i bra fart men som sen stannade för en kort paus vid en depå. Jag hoppades sen att de skulle komma ifatt mig så att jag skulle ha nån att köra med, så jag snabbade mig på och cyklade vidare. Men den där klungan kom aldrig igen…

Det kom dock lite andra småklungor som jag körde en del med. Det var oftast en-kedja-klunga så man låg fram och drog och sen åkte bak och vilade lite. 5-8 personer kanske i de klungorna, men som sagt, så försvann folk, och sen kom nya till. Men vi körde på rätt så bra!

Men innan Karlsborg var jag själv igen, och trampade på rätt bra fart. Det häftiga var under hela dagen att benen kändes så otroligt bra hela tiden. Jag hade inte ont nånstans, och jag kände mig otroligt stark. Det var bara att trampa helt enkelt! Och fylla på med energi regelbundet. Och räkna ner kilometrarna och hålla lite koll på cyklisterna omkring en.

Jag körde på där ett tag och väntade på att någon skulle bli min svans. Efter Karlsborg blir jag glad för då har jag plötsligt en kille bakom. Ger tecken åt honom och låter han gå fram för att dra lite. Han säger då ”ja jag kan testa att dra men jag klarar inte av att hålla ditt tempo” och jag blir helt chockad. Snackar han med MIG? Jag har inte riktigt insett att jag kör rätt fort ändå, och att de som jag ser, de passerar jag. Helt galet, min hjärna hänger inte med. Jag brukar ju vara den ”långsamma” cyklisten.

Vi kör iaf på ihop ett tag och hjälps åt att dra, och sen hoppar några till på tåget. Men jag hör igen även kommentarer såsom: ”nej, det här går lite för fort, jag måste släppa, benen stumnar!” mellan två män som sliter bakom mig. Jag är riktigt nöjd över mina starka schyssta ben. Vi kör på ett tag som en liten klunga, men också ryckigt igen. Jag blir tappad igen i nån backe tror jag där alla bara drar på. Men jag kör på i min fart, det ordnar sig nog ändå!

Jag kör på själv igen, och sen kommer det någon ny snabbare klunga. Men denna är lite för snabb för mig. Jag hänger på ett tag och lyckas hålla hjul på flacken men i en backe när de fortsätter upp i över 30, tappar jag, och blir då typ utskälld av killen bakom. ”här tränger du dig in i klungan och så kan du inte ens hålla hjul!!”. Jahapp tänker jag, skäll på mig för att jag är svag, gör det :P

Jag kör på i min egen takt och jobbar på upp för backen. Senare, vid ca 8-9 mil kvar, kommer en ny liten klunga med fredrikshofare, som susar förbi. För snabb klunga tänker jag och kan inte gå med. Men en 100-200m efter denna kommer en ensam fredrikshov-kille som ser stark ut, och med en snabb cykel (profilhjul). Perfekt! Där jobbar jag på för att haka på hans hjul istället.

Jag ser på hans nummerlapp att han startat kl.04, alltså 40 min efter mig men är ikapp nu. Lite snabbare än mig alltså, och det är kanske vad jag behöver. Att kämpa lite men att köra på lite över ens bekvämlighetszon. Jag förstår att de måste vara nån sub-grupp som satsat på en tid, men jag orkar inte riktigt räkna i huvudet just då och vet inte vad han satsar på för tid. Jag märker bara att han kör på riktigt bra!Jag kämpar på för att ligga med på hans hjul och det är bara jag och han som kör ihop nu. Han ser att jag är med och vi hjälps åt att dra. Det går dock lite fortare när han drar men jag försöker hjälpa till så gott jag kan. Att ligga på rull bakom är heller ingen vila för min del. Pulsen går upp och håller sig hög, men kroppen känns bra. Jag känner dock lite, lite krampkänning i vänster baklår, men tänker att fan jag kan inte få kramp nu, kom igen! Dricker mer och fyller på med energi och som tur är släpper den jobbiga känslan sen. Benen är ”normala” och jag kan trampa på!

Vi kör på milen upp mot Hammarsundet. På min fusklapp med tidspasseringar som krävs för en sub-9 tid ser jag att jag nu ligger bättre till än innan. I början av loppet låg jag efter i schemat när jag passerade depåerna, nu börjar jag få mer än 10 min tillgodo! Jag blir sporrad av detta och känner att jag måste kämpa och ligga med bakom den här fredrikshofskillen nu sista milen hem. Måste! Kämpa!

Det är lite backar här, mer än vad jag kom ihåg. Inga branta sådana men bara lite böljande hela tiden. Jag sliter i backarna, trampar på, flåsar en del, pulsen är hög men jag kämpar på. Vill absolut inte tappa min partempopolare. Vi kör om alla vi ser. Hela tiden. Inte en enda passerar oss. Vi sliter på, pratar knappt med varann, men i en av backarna peppar vi varann litegrann. Han är schysst och väntar in mig lite i backarna, och jag kämpar på för att inte tappa för mkt tid. Men vi har insett att genom att samarbeta kommer det här bli bra.

Vi är fortfarande själv, ingen har hakat på vår rulle. Vi kör på i backarna som följer, upp – slita: ner – slita för att köra på eller inte tappa rullen! Det är fullt fokus som gäller, och fortfarande in med energi på regelbundna tider. Efter hammarsundet får vi sen motvind på vägen söderut igen mot Motala. Man räknar ner milen och 4-5 mil är ju inte långt kvar, men man kan inte ropa hej än. Sen måste man fortsätta köra på och fortsätta dricka ordentligt och inte luras av att ”ja men vi är ju snart framme”. 1.5 timme är ju en del det med!

Men jag tänker ”spinningpass. hårt spinningpass på 90 min, det fixar jag”, och kämpar vidare. Har sånt totalfokus och bara kör på. Sista 2-3 milen är in på en mindre skogsväg och där verkligen susar vi om alla. Vi kör på vänster sida och ropar ”håll höger, TACK!” ständigt.

Ute på större vägen innan har det nästan känts obehagligt, för det är så fullt med cyklister i alla olika farter, mötande trafik, och man vill om. Vi ropar, passerar, ropar, passerar. Två starka cyklister som kör om klungor efter klungor. Det känns helt sjukt jäkla bra egentligen, om man får säga det själv :) Vi passerar även cyklister som jag kört med förut, de som ryckte iväg i backarna, kommer vi nu ifatt igen. Jag säger till att de ska haka på, men ser inte om de lyckas.På den smala skogsvägen får vi sen lite sällskap, en liten svans av cyklister som vill kämpa sista 2 milen. Vi kör dock på fortfarande, fredrikshofaren Johan och jag. Jag vill inte släppa fram någon annan då jag inte vill riskera att tappa hans hjul. Så vi ligger först och kör på i omkörningsfil hela vägen.

Även här passerar vi klungor, där många kör på ”fina” cyklar. Jag får hybris, blir kaxig och kan inte hålla mig. När jag drar på och vi passerar den femtielfte klungan för dagen, vänder jag mig till förstecyklisten och ropar ”Swoooosh!”. Lite kaxigt, men jag skyller på att jag inte tänkte rktigt klart då, och sen tyckte jag det var jäkligt kul. haha. Jag på min tunga, gamla Fuji, kränker klungor. Men direkt får jag sen lite ångest: tänk omkarma tar betalt direkt och jag får en punka nu? Ojoj, lite ödmjuk och snäll får jag nog vara nu!Vi trampar iaf på och det är fan tungt nu. Jag är nära att tappa Johans hjul några gånger men jag peppar mig själv, skäller på mig själv att jag måste fan kämpa, får inte släppa. Och så trycker jag in lite mer energi, även om det var mindre än 30 min sen sist. Nu såhär på slutet så måste jag ha energi så jag fixar sista biten!

Vi kör vidare, milskyltarna kommer, kilometrarna tickar ner på min Garmin. Snart, snart, snart är vi framme. Kör på nu då!!!  Vi trampar på, kommer ifatt och om någon klunga som sen försöker passera igen. Jag ger mig inte, sliter sista kilometrarna in mot mål och vi bara kööööör! Jag har ingen aning om exakt tid, men vet att det kommer bli sub-9. Känner mig så jäkla glad och vet att det snart är mål och över. Kör på som en galning, hänger Johan i hälarna, och så är vi över mållinjen!

Jaaaaa, så jäkla grymt! Vi är superglada i mål och är först då vi hälsar varann med en kram. Har kört 8 mil ihop, passerat massor och inte blivit omkörd av nån där. Vi har slitit ihop och samarbetat. Jag var så jäkla glad att jag hittade honom på vägen! Fick sen reda på att det var en sub-8 grupp han tappat på vägen, men nu kom han ju in på drygt 8.10 nåt, och jag kom i mål på 8.49!

Alltså vilken lycka när man går i mål på Vätternrundan. Man får en sån otrolig kick och den glädjen ska jag minnas och leva på länge! Jag var otroligt glad av att ha klarat mitt uppsatta mål på sub-9, och med rätt god marginal med! Sen att jag fixat det även om jag fick dra väldigt mkt själv, det känns ännu bättre! Jag känner mig stark i kroppen, och är glad att cyklingen verkligen släppt nu. Det som kändes häftigt var att det var som att jag hade en extra nivå nu, en extra växel. Jag kunde bara trycka till lite och trampa på och bara öka direkt. Något har hänt alltså!

Kanske har matexperimentet med inget socker i 7 veckor, och ingen energi under träningspassen också gett resultat? Nu åt jag snickers och gels som energi regelbundet, men fick ju såklart ingen sockerchock eller dipp, då det gick direkt ut i musklerna som behövde energin.
Energiintag: snickers och gels (powerbar och enervit). Tog en halv bar elller en gel ca 2ggr/timme, lite mer sällan i mitten och lite mer på slutet. Hade 4 flaskor på cykeln (2 vatten, 1 cola, 1 resorb), som räckte precis.

Jag är supernöjd med min tid: 8.49. Känner att jag gav det jag hade just där och då, med de förutsättningarna. Jag var dock endast 8 min från att sno klubbrekordet i triathlonklubben. Men nu får jag en hedrande andraplats. Min första placering pårekordlistan! (där vi har rekord för triathlon, stora lopp inom alla grenarna).

Lite rolig statistik från resultatjakt.nu:

Vätternrundan 2010 – Karin Linnersund:
Totaltid:             08:49:00
Pos:                          826
Pos Medevi:               769
Pos Karlsborg:            985
Pos Fagerhult:           1094
Pos Gyllene Uttern:    1774
Start:                 03:22:00
Gyllene Uttern:    05:43:00
Fagerhult:          07:29:00
Karlsborg:          09:29:00
Medevi:             11:31:00
Mål:                   12:11:00
Medelhastighet:    34 km/h
Kronologisk pos:    4468
Passerade:           6864
Passerad av:            16
Pos i STOCKHOLM:    31 / 991
Medeltid klubb STOCKHOLM:    12:38:03
Medelhastigheter:
Start till Gyllene Uttern: 33.2km/h
Gyllene Uttern till Fagerhult: 35.1km/h
Fagerhult till Karlsborg: 35.0km/h
Karlsborg till Medevi: 33.9km/h
Medevi till mål: 31.5km/h
Jag körde alltså om nästan 7000 personer där på vägarna. Jag tyckte väl det var mycket folk i vägen! :) Blev passerad av 16 st och jag tror jag vet var det var, det var de snabba klungorna som jag tappade/inte hängde på där i mitten. Känner mig gryyyyyym. Kan vi inte köra Vätternrundan IGEN snart? :D
Enligt den inofficiella resultatlistan blev jag alltså 12:e snabbaste tjej på årets Vätternrunda. Det är jag sjukt nöjd med! Jag var också en av få där i toppen som inte startade och körde med samma klunga hela vägen runt. Jag låg nog på en lite högre intensitet då jag körde stora delar själv. Min snitt/max-puls under rundan blev: 140/170, som är rätt högt för min del. Ett riktigt bra träningspass alltså!
(Har tyvärr inte en endast bild, fokus räckte inte till det. Får se om det dyker upp någon målbild senare!)
Ps. Satte PB på Vätternrundan med 4.5h, sen jag körde 2008. Då var det dock mer utflyktsliknande, och inget tidsmål eller tidspress alls. Stannade i nästan alla depåer och fick lite annan valuta för pengarna! :)  Här kan du se mer om hur det var back in the days!
VR 2010 – race report!

One thought on “VR 2010 – race report!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *