Här kommer så till slut en lång race report om min Ironman i Korea! Det gäller att skriva ner allt när man fortfarande kommer ihåg, och innan man har glorifierat loppet och bara kommer ihåg de roliga sakerna och hur ”lätt” det var. För visst var det tufft, men en ironman ÄR ju tuff! Det är lite av tjusningen!
Så hur hamnade jag i Korea? Jo planen har ju varit lite varierad i vår kan man säga. Först var det IM Utah, sen var det IM Kina jag skulle köra. Lagom till att tävlingen närmade sig blev den dock helt inställd (2 veckor innan) och som kompensation fick man en start i en annan IM, bl.a. Korea. Efter all obeslutsamhet i vår hade jag inte riktigt lyckats bli laddad, och var inte heller i toppform inför Kina. Så det löste sig ändå rätt så bra, jag fick 5 veckor till att träna på och ladda om, och en resa till asien och en tävling att köra!
Kina som vi planerat att köra skulle vara hyfsat sval, simning i sjö och platt cykling och löpning. En lätt bana helt enkelt. Korea verkade bli precis tvärtom. Innan vi åkte kollade jag upp så mkt som möjligt om tävlingen. Då den har gått i 10 år fanns det en del race reports och filmer att googla fram. Men det jag visste om Korea var att det skulle vara varmt, hög luftfuktighet, lite härligt blåst, simning i vilt hav, backig cykling och backig löpning. HUR mkt backar var väldigt svårt att avgöra innan, men det skulle bli en utmanande bana helt klart!
Även om det var en Ironman tävling (anordnad av WTC) var det lite high chaparall med arrangerandet. Jag var glad att jag hade kollat upp innan att t.ex. flasklangning på cyklingen skedde med öppnade vanliga flaskor (vatten eller gatorade) och inte sportflaskor att sätta i flaskhållarna. Så jag tog med min framflaska, som jag knappt använt annars. Sen var pre race mötet på engelska ett skämt. Det var dålig engelska, snabbt genomgånget och man fattade knappt nånting. Då var jag rätt glad att jag satt 3h på tourbussen dagen innan som körde runt och visade hela cykel- och löpbanan. Då visste jag iaf litegrann vad som skulle komma!
Så var det dags för race day och vi åkte med hotellets egen buss ner till simstarten och T1. T1 och T2 var på olika ställen på denna bana. Nytt för iår var att de hade flyttat simningen till en lugnare bukt, fast ändå i havet. Men på de föregående årens race hade jag sett och läst om meterhöga vågor och stormigt hav. Just på den stranden där de brukade simma, var det nu ibland surftävlingar. Så höga vågor hade jag varit rädd för alltså. Men nu var det mycket bättre. En stor triangelbana med stora tydliga bojar och även en hjälpguidelina mellan alla bojar, utgjorde simbanan som skulle tas två varv.
Just på race day morgonen var det rätt tjock dimma och man kunde knappt se bojarna. Tydligen snackades det om att kanske korta ner simningen. Dock hörde jag aldrig detta och det blev ju inte aktuellt för dimman lättade, så det blev en hel IM ändå. Bra!
Simningen
Proffsen stod allra längst fram, sen stod vi 1000 age-groupare bakom. Jag ställde mig på ytterkant och rätt långt fram, men inte längst fram. Visste att jag nog skulle simma bättre än många asiater, men jag är ingen stark simmare, så jag ville inte bli översimmad heller.

Så gick starten med fyrverkerier och vi var iväg! Det var lite trångt i början, jag simmade på men hade ibland folk som envisades med att simma precis PÅ mig. Jag höll mig ändå 5-10m till vänster om bojarna hela tiden, ytterkant, just för att undvika det mesta stohejet och bara kunna simma på.

Till andra varvet blev det mer utspritt, men det var fortfarande folk som simmade helt knasigt. Vissa kunde absolut inte navigera, och jag hade en jeppe som låg och skulle över mig till vänster, släppte förbi honom, simmade på, och sen kom han från vänster och skulle över mig till höger. Jeesus! Och värst var nog när jag hade en snubbe framför som simmade en u-sväng och kom sen rakt emot de andra. Det var faktiskt lite roligt! haha.
Jag simmade på och försökte hålla en hög intensitet. Vet inte om det var stress i början eller om jag bara simmade snabbare, men jag behövde luft på tvåtakt, och andades åt höger hela simningen. Vanligtvis kör jag ju tretakt. Så nu blev jag rätt så trött i nacke och bröstrygg redan under simningen, men jag orkade inte bry mig om det. Jag fokuserade på att jag är stark och uthållig och tänkte ”make every stroke count” och simmade på, tog i ordentligt! Tänkte att detta är dagens arm-jobb, sen kan de vila resten av dan!
Kom upp på sim-PB på 1.16. Riktigt nöjd!
Cyklingen
Sen var det dags för favoriten: cyklingen! Cyklingen var en 2 varvsbana med start och mål på olika ställen (T1 och T2). Allra först startade det med en lång och brantare backe upp till en större väg där vi sen skulle köra fram och tillbaka. Jag tog det lugnt uppför denna första backe och passade på att dricka ordentligt. Jag hade mkt dricka på cykeln, just för att ha mina favoriter (powerade och cola) och inte behöva ta dricka på alla stationer i början. Även gels och snickers hade jag laddat med i ramväskan.

Cykelbanan var sen rullande backar precis hela tiden. Inte så jättebranta, men verkligen många! Man växlade inte bak utan man växlade framklingan, växkla, trampa upp, växla till största: trampa ner för backen. 

Det fanns en längre lite brantare backe på varje varv. Där gick det inte så snabbt uppför, men jag jobbade på. Totalt på hela cyklingen var det ca 1500 höjdmeter. 
Jag kände mig helt ok under cyklingen, kände mig rätt stark. Det jobbigaste var faktiskt inte själva cyklingen, utan det var alla andra på banan! Det var inte helt avstängt för trafik, men vi hade en hel egen ”lane” i trafiken, och sen trafikpoliser i varenda korsning. Men det var rätt kaotiskt, speciellt i början. Många (speciellt locals) cyklade på vänster sida i vägbanan och var otroligt svårt att köra om då. Jag brydde mig inte ens om att skrika nåt ”excuse me” utan bara grymtade fram ett ”ÖÖÖÖH!” eller ”HEPP!!” för att få folk att fatta att de skulle hålla höger och släppa förbi en. Jag blev helt galen när folk framför gick om i omkörningsfil och började rulla och ”vila” eller dra upp en bar eller flaska. Va fan, jag vill om, håll undan!

Annars var det rätt mkt drafting kan man säga, värst var när vi körde på en mindre landsväg där det blåste rätt mkt motvind. Då kom de som kört runt mig (framför/bakom) en stund, sen ihop i en klunga och la sig i tvåpar och bara blockerade hela vägen. Jag blev lack och körde om allihop och drog iväg.  

På denna mindre slinga av banan körde man igenom en liten by och där fick man ta det lite lugnare. Det var också femtielva olika vägbulor på denna vägen, innan och efter byn. Precis efter att jag dragit ifrån draftklungan körde jag på nåt gupp i vägen och så hörde jag att jag tappat nåt. Funderade snabbt och kom på att det var locket till min mekburk som flygit av. Fanns dock inte en chans att jag skulle stanna och leta upp det. Kände efter i burken och sakerna verkade finnas kvar. Dock senare såg jag att munstycket till min CO2 flugit ur. Rätt tur sen att jag inte fick nån punka!

Jag tyckte cyklingen kändes rätt okej, jag körde på när jag kunde, men som sagt var det rätt mkt distraktioner ibland. Jag fegade också lite och tog det lugnare vid större korsningar. Oftast låg det en stor korsning när man dundrade ner för en av de där backarna i typ 50-60knyck och jag litade inte alltid på poliserna. Ibland fick man skrika så de såg att man kom. Det var rätt riskabelt med korsande trafik över vår cykelbana. Tyvärr var det ett proffs (Wongstar) som fick närkontakt med en bil i en korsning precis innan T2. Jag satt oftast upp med händerna vid bromsarna då jag närmade mig dessa korsningar.

Jag cyklade på och hade mitt mat och drickschema att följa efter klockan. Jag mådde rätt så bra, gillade dock när det blåste lite för det var rätt så varmt när det var vindstilla och jag kämpade mig upp för brantabacken. Då önskade jag mig lite vind! 
I slutet av cyklingen var jag dock lite trött i ländryggen och rumpan. Musklerna kändes stela och jag ville bara ändra sittposition eller typ sträcka på mig lite. Men jag kunde ändå köra på rätt ok. Körde om en del trötta cyklister där på slutet.
Cyklade på 6:02 och var 3e snabbast i min AG. Fick många kommentarer efteråt om att jag var stark på cyklingen och att de sett mig svisha förbi!

Löpningen

Så kom vi då till löpningen, bara en mara kvar nu då! Jag och Elin hade setts lite ute på cyklingen, först jagade jag henne och sen var hon bara nån minut efter mig in till T2. Men jag passade på att snabbt gå på toa, så sen när jag stack ut på löpningen såg jag att Elin växlat om mig. Attans!
Hon försvann iväg på lätta ben och jag började en tung mara. Löpningen var ju också den ”lite” kuperad. Banan som skulle springas två varv (out and back) började först med en brant nerförslut där det bara var att låta benen gå (var lite jobbigare varv 2).  Sen en lika brant uppförsbacke, som kändes otroligt lång. 
Jag var rätt stel i ryggen efter cyklingen och var som vanligt orolig att den skulle ”smälla till”. Så jag joggade på med små små steg och bara försökte värma upp kroppen för lite löpning. Dock sprang jag så löjligt långsamt uppför så jag bestämde mig redan då att jag går uppför, det är lika bra, går lika snabbt, haha.
Så när man sen tagit sig upp där, kom man ut på den stora vägen igen och där var det rullande backar, hela tiden. Totalt var löpningen 700hm på de två varven. Jag hade det tungt, det var inte kroppen eller benen som sa emot, men det var bara allmänt jobbigt. Men jag bestämde mig för att jogga överallt där det inte var uppför, där jag då skulle gå.
Så jag joggade på och tog en sak i taget. En backe i taget. En vätskestation i taget. Och bara betade av kilometer efter kilometer. Vid varje vätskestation tog jag nåt glas dricka (vatten eller sportdryck) och svampar att kyla ner mig med. Allt eftersom svamparna tog slut blev det att istället hälla massa vatten på sig vid varje station. Alla var varma, och det gällde att lyckas kyla ner sig. Jag råkade dock bränna mig på ryggen, så var otroligt varm där till slut, och att hälla iskallt vatten på var knappast skönt, men nog så nödvändigt.
Vid vändpunkten mötte jag Elin som var knappa kilometern före mig. Vi peppade varann och körde på. Det var rätt så skönt med 2 långa varv, för nu hade jag vänt och skulle bara tillbaka, och sen var jag ju på sista varvet! Gött!
Det är sjukt tungt att springa en mara efter att ha simmat och cyklat. Speciellt när det är 29+ grader varmt och 80% luftfuktighet och backarna aldrig tar slut. Men det handlar SÅ mkt om vad som pågår i ens huvud. Jag ska inte säga att jag hade det enkelt, men på något sätt lyckades jag sysselsätta mig själv och ta bort fokus från det jobbiga och tänka hyfsat positivt under löpningen.
Jag peppade mig själv, småpratade med mig själv, tänkte på olika saker som höll mig igång, och så sprang jag. Och gick i backarna. Dock på andra varvet tror jag att jag nästan sprang bättre, iaf med mer spänst i steget. Och när jag var ute på andra varvet så var det nu ALLA som gick uppför, eller vid vätskestationerna. Jag sprang förbi en australiensisk tjej som jag peppade lite. Hon sa ”At least you’re running, I’m just shufflin'”, och hon tyckte värmen var jobbig. Alla kämpade, och vi peppade varann så gott det gick.
Annars var det inte många som hejade på. Det var mest stackars trafikpoliser som stod och visslade i varje korsning. Men en australienare satt vid kanten och var så jäkla glad och trevlig. Han ropade (till mig, en trött joggare): ”You’re loving this, arent you? Doing the thing you love!” och jag bara ”Yes, I’m lovin this!”. Det är ju därför jag var där!

Mind game
Jag kände mig piggare på andra varvet, kanske var det vissheten om att jag snart bara skulle vända och springa ”hem”. Att det var mellan mil 3-4 på en mara, ja det ville jag inte ens tänka på. Benen kändes fortfarande bra, jag vet inte om det var tack vare mina calf guards. Det kan nog ha hjälpt en del att jag promenerade så ofta, så jag sen hade hyfsat pigga ben att springa på.
Ut till vändpunkten vid World Cup Stadium och sen bara tillbaka. När jag vände nu tänkte jag att alla som jag möter är jag före! Jag sprang på och tog mig igenom backe för backe, vätskestationerna  och jobbade på sista backen upp bort mot målet. Kunde till och med få till en spurt på slutet och kom i mål på 12:44:58!
Löpningen landade på 5:15 som jag anser ok med tanke på så mkt backar och promenerande.

Tog ett tag innan klockan hittat satelliter, men nerförsbacken som började varvet syns ju där i mitten!

Väldigt nöjd med simningen, helt ok med cyklingen och förvånansvärt ok på löpningen i den terrängen och värmen. Jag är riktigt glad för att jag hade huvudet med mig. Det är ju så svårt att veta innan om man ska palla mentalt. Nu kunde jag distrahera mig själv och dela in loppet i små delar och genomföra bra. Riktigt nöjd med det!
Tack för alla hejarop och gratulationer. Kul att ni följt min resa att klara ännu en Ironman! Och shit vad det är roligt att tävla! Yey!

Alla bilder tillhör FinisherPix. Har inte lyckats köpa dem än.

Race report: Ironman Korea

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *