Ja, ni som följt resultaten har väl sett redan, men det blev alltså en DNF (did not finish) på Ironman Frankfurt för mig. Det gick helt enkelt inte, kroppen sa ifrån och det rätt rejält.
Nu vet jag iaf att 3 veckor är för kort tid mellan IM lopp för min del. Ja för min kropp iaf, den pallade inte. Ryggen är ju min akilleshäl och musklerna där var nog för trötta och inte återhämtade så de gnällde högt.
Korta storyn: kramp i ryggen och andningssvårigheter är ingen bra kombo på Ironman.
Långa storyn: Problemen började tyvärr redan på simningen. Efter halva simningen och sen varvning på land var det inte långt innan jag började känna mig konstig ute på andra varvet. Inte långt kvar men jag fick kramp i bröstryggen, svårare att andas och fick lite panikkänsla i vattnet. Plötsligt kändes de sista 1500m otroligt långa. Jag simmade på, försökte hålla mig lugn, bara klara av den, men jag kom knappt framåt. Jag hade ingen kraft i varje tag längre. Som splittiden visar så tappade jag 15sek per 100m på sista simdelen. Det är mkt, så visst var det nåt som hände där.
Tänkte iaf att bara jag blir klar med simningen så kan jag cykla sen! (Hade ju också lite ont i ryggen under simningen i Korea, och där kunde jag sen cykla!) Var uppe efter 1.25, som inte är någon toppentid för mig.
Tog mig igenom växlingen på rätt lång tid, det var ett stort område och först skulle man ta sig upp för en sandbacke. Jag tog det rätt lugnt och promenerade upp, ville inte riskera kramp i vaderna eller nåt sånt. Kallt, regnigt, men jag slängde på extra vindväst och alla grejer, sen iväg på cyklingen.
Kände dock direkt att det var något fel. Jag hade nu mer kramp i övre delen av ryggen och kunde inte alls cykla. Rullade mest på lite och funderade på hur jag löser det här. Hade ont och hade svårt med andningen, att ta några djupa andetag gick inte. Att ligga i tempobågen testade jag, nope funkade inte. Drack en del, försökte intala mig själv att jag kunde tänka bort det. Gick inte nåt vidare. Käkade en snickers för jag tänkte att det kanske hjälper med energi. Fick sen stanna rätt snart och stretchade ut ryggen. 
Cyklade vidare, men rullade mest, kändes rätt hopplöst. Bestämde mig för att bryta när jag kom in till centrum där cykelloopen började (efter 12km). Väl där stannade jag i en korsning, hade sjukt ont i ryggen och var helt anfådd och hyperventilerade en del. Helt galen känsla, något var fel. Men så kom det fram två tyska kvinnor direkt och började hjälpa mig. Jag förklarade halvgråtande mitt problem och de masserade ryggen, höll upp parapy mot regnet och peppade mig. Jag skulle ju bryta, men kunde inte göra det där och då. Jag kunde ju försöka lite till, tänk om det släpper och jag vill ju så gärna köra!
Gav mig iväg igen men kunde inte köra alls. Inte ens träningsfart. Rullade fram och blev hejad på av publiken men blev nästan bara ledsnare. Fan vad det här var surt. Jag VILL ju! Och jag vet ju hur det kan kännas när det funkar. 
Jag rullade kilometer efter kilometer, korta andetag, kramp i ryggen, ingen kraft nånstans och helt slut efter att bara cykla lugnt. Inte konstigt när man inte kan få luft som man ska. Kom efter den första backen fram till första aidstationen. Hade nu sen länge bestämt att det går inte. Såg ändå på klockan att jag gett det en ordentlig chans att släppa, hade varit ute rätt länge på de korta 3 milen. 
Kom fram, stannade och pratade med medical teamet att jag hade kramp, inte kunde andas normalt och ville bryta. Var helt slut och ledsen och gråtfärdig, kändes helt knäppt. Blev omhändertagen och satt på en bänk för att vänta på shuttlebus. Fick lite massage av en av medicaltjejerna, på övre delen av ryggen. Jag var rätt nedkyld också då det regnat och varit kallt, och då jag inte alls kört på och fått upp nån värme under cyklingen.
Plötsligt när jag sitter där känner jag mig sämre, blir orolig, säger till tjejen att jag inte kan sitta där, krampen tilltar och jag vill lägga mig ner, för att få det att släppa. Får mer kramp, svårare att få luft och i samband med det antagligen nån sorts panik för plötsligt får jag andningssvårigheter och blir skiträdd. Får inte luft på några sekunder som känns som en evighet, och hyperventilerar efteråt. Har inte känt såhär förut och blir väldigt rädd. Sitter och gråter och försöker få luft och andas i en jämn takt: får koncentrera mig på att andas. Sen är ambulansen där och jag blir inskyfflad i en sådan. Paniken har släppt och jag kan andas, men är fortfarande helt skakis. Men känner ändå att det är pinsamt att stoppas in i en ambulans vid första aidstation på cyklingen. Jag mår ju ”ok” ändå. 
Är väldigt nedkyld och skakar, och blir väl omhändertagen av medicpersonalen. Tester, koll och sen iväg till sjukhus där lite fler tester görs, koll på lungor, blod osv, innan jag sen får åka hem till hotellet. Mådde sen bättre så fort jag fick slappna av lite, men det var jäkligt obehagligt innan dess. 
Jag bryter ju rätt tidigt under dagen, bara hållt på i några få timmar. Sen några timmar ambulans/sjukhus/taxi, och sen är jag tillbaka på hotellet efter lunch. Blir en lång varm dusch, och sen tar jag och promenerar längs med banan för att heja på resten av hjältarna som är ute och kör. 
Spenderar resten av dagen att heja fram alla, kollar när Faris tar segern, och hejar på alla jag känner (och inte känner) hela kvällen. Vill vara en del av stämningen även om jag själv inte kunde delta. 
Det är som det är, sånt här händer. En DNF är surt och tråkigt, men det gäller att ta ett beslut där och då, och ett klokt beslut. Och jag känner att det fanns inga andra alternativ just då. Det kommer fler race, jag tar mig upp igen.
Nu fick jag istället glädjas åt mina kompisars framgångar. Det var roligt att heja fram alla längs banan, och det var riktigt roligt på awardsceremonyn/rolldownen i måndags. Hela4st hawaiislots till vår klubb, varav 3 tjejer! Jag blev så glad och excited att jag helt glömde bort att vara ledsen för att jag inte satt där i en finishertröja. 
Triathlon är verkligen grymt: stämningen, deltagarna och sammanhållningen athleter emellan! 
För övrigt var Frankfurt en bra tävling, så mkt som jag såg iaf. Bra arrangerat och många, många funktionärer som ställde upp. Det enda som var dåligt planerat var ju vädret: regn och kallt, men nästa år blir det säkert en 30+ graders tävling igen! Kan rekommenderas, jag får väl också åka tillbaka nån gång och ta revansch. Men just nu: ta hand om kroppen!
Tack för omtanken via blogg/sms!

Målet som hägrade, får ta det en annan gång. Var riktigt kul att vara publik här med!

DNF

2 thoughts on “DNF

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *