Traskade hem från jobbet i mörkret. Tänkte på hur mörkt det var, och att klockan kunde vara 18. Eller 21? Eller 16. Eller 06 för den delen. Likadant ute, mörkt, men nu med ett vått kyligt täcke ovanpå, lite sådär råkallt. Men jag hade bestämt mig, jag skulle springa mitt pass ikväll. Inga funderingar på om eller när eller hur. Bara pausa tänkandet och på med kläderna och sen ut. Enkel plan.

Den funkade, jag var ute knappa kvarten efter jag kommit hem. Redo med ipoden, min garmin och stod nere på kungsholms strand. Skulle jag vara lite vågad och springa andra hållet ikväll? Det lockade lite. Men nä, jag tog “min” runda, eller iaf en anpassad del av den nu igen.

Springer fortfarande block om 5 minuter i min löpning. Det är 4 min löpning och 1 min gång, genom hela passet. Idag var det 15st block, alltså 75 min löpning. Men uppdelat på olika intensitet. Det kändes väldigt skönt att det var lugnt i början av passet. Även om jag var peppad och väl ute, så var jag inte riktigt löpsugen än. Men jag visste det kunde komma fram om man bara lockar på det.

Så jag joggade längs med kungsholmsstrand. I mörkret och fukten var det inte så många ute idag, skönt. Det är lite konstigt att springa i mörker. Jag är alltid lite orolig att jag på nåt sätt ska snubbla fram, precis som att jag måste se var jag sätter fötterna. Det måste man ju inte, det fattar väl kroppen ändå? Jag sprang snubbelfritt ikväll igen, skönt det!

När jag tagit mig runt holmen sprang jag och njöt av utsikten vid norrmälarstrand. Lugnt vatten, mörkt, mörkt, och så de fina husen som blinkade mot mig från andra sidan vattnet. Det var bara att försöka ta in vyerna. Så fint, lugnt. Och så musiken som pumpade i mina öron och höll mig igång samtidigt.

När jag kom fram till rålis var den lugna delen av passet avklarad, nu var det lite mer fart som gällde. Relativt sett alltså, jag springer inte så fort på passen än. Jag sprang på där på min kilometerslinga i parken. Runt, runt, kanske 5 varv eller nåt? Mötte ibland samma löpare som också hittat den förträffliga slingan! Sprang 4 min. Och så en minut att gå, som bara rann iväg. Och så på det igen.

Jag sprang och sprang och sprang. Lite snabbare, lite hårdare. Men inte för hårt för jag skulle hålla mig till en viss intensitet. Men jag fick sån lust. Lust att pressa på, trycka på, andas hårt, jobba upp pulsen, springa fram lyckan. När jag springer ibland får jag sån lust att liksom plåga mig. För jag vet att ju mer jag pressar mig där och då, desto mer endorfiner får jag.

Sprang på med kvicka steg, och hög puls och säkert hög andning. Den hörde jag inte ett dyft av, för jag lyssnade på min musik med grym bas. Slipper man höra flåset känns det så mycket lättare. Jag sprang på i den här intensiteten hela vägen hem också, samma väg jag kommit. Passade på att slänga en blick ut mot söder, och njuta av utsikten igen. Nu med mycket mer lyckokänslor än när jag började.

Hemma igen efter knappt 80 min hård och skön löpning. Så underbart! Det är såna här pass man verkligen ska komma ihåg när motivationen tryter och soffan lockar mer än löparskorna. Löpning kan vara helt magiskt!

Magisk löpning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *