Nu är det dags att sammanfatta min senaste Ironman. Det är ett långt lopp och blir således också en lång race report. Alltså verkligen, varning för loppROMAN! Men det är mycket som hinner hända, och konstigt nog så kan jag aldrig riktigt förstå efteråt hur länge man varit ute och kämpat och hur långt vi faktiskt tar oss under en sån här tävling! Galet är det. Tur är väl det att man inte riktigt förstår under tiden, då kanske det känns lite övermäktigt!

Texas var en väldigt trevlig stat att besöka. Vart vi än gick i The Woodlands, Houston mötte vi människor som hälsade oss välkomna till deras stad och vi fick ofta ett ”lycka till” önskat av de vi mötte. På stan, i affären, ja överallt. Amerikanarna är trevliga, och de är riktigt duktiga på att arrangera tävlingar!

Jag var glad att vara tillbaka i USA igen, för det var ju faktiskt här jag började min ”triathlonkarriär” för 5 år sedan. Jag pluggade ett år i USA, började med triathlon, gick från att springa 10km som längst när jag reste dit, till att ha sprungit 3 halvmarathon, 1 marathon och 7 sprint/olympiska triathlon när jag rest hem 11 månader senare. Blev väldigt smittad av deras ”You can do it” mentalitet och det är jag väldigt glad för! Den här tron på att om man kan övervinna något nytt då får man känslan att ingenting är omöjligt, den tron gillar jag. Att det handlar om dig. Du bestämmer dig, du tränar för att klara det, du försöker, och du lyckas. Eller misslyckas. Men du har iaf vågat försöka!

Jag kände mig ”hemma” i USA, och trivdes väldigt bra på semestern. Nu skulle jag äntligen köra en Ironman på dess hemmaplan, och se hur det är att tävla en sådan i USA!
Tävlingen var arrangerad för andra året i rad och hade nu 2700 anmälda, varav runt 2400 kom till start. Av dessa var ca 800 förstagångare. Och alla såg fram emot att få höra ”You are an Ironman!” av Mike Reilly väl i mål. (The voice of Ironman, han som säger den frasen till alla som går i mål på typ alla IM världen över).

Simningen
Simningen var en punkt-till-punkt simning så starten och transition area var på olika platser. På race day morgonen var vi uppe vid 4, på med tävlingskläderna, käkade frukost och sen promenerade vi ner till transition. Där var det fullt upp med fix av nervösa triathleter i mörkret. Jag kollade över cykeln, pumpade däcken, laddade cykeln med ett rör resorbtabletter i framflaskan på styret, satte på 2 flaskor sportdryck och fyllde ramväska och ram med portionerade bitar av snickers, gels och powerbars. En sista check att cykeln var redo, hade en lämplig lätt växel i, och sen började morgonpromenaden mot simstarten.

Det var bara att följa strömmen av triathleter på promenaden bort till starten. Jag hamnade brevid en jag kände igen från hotellet, så vi snicksnackade hela vägen bort. Skönt att bara prata lite och tänka på nåt annat och inte stressa upp sig. Jag kände mig laddad och redo, det här skulle bli kul! Väl framme blev jag märkt med nummer, stod i toakö, sen drog jag på mig min (nyinköpta) swimskin att simma i.

Det var varmt i vattnet (27 grader) så simningen var en ”wet-suit-optional” simning. Det betyder att man inte får ha våtdräkt om man ska tävla om placering och slots, men de hade en extra startgrupp 10 min efter starten där man fick ha våtdräkt om man ville. En swimskin får man ha när det är våtdräktsförbud, den är gjord av textil och håller mest in kläderna så man inte får så mycket drag och motstånd i vattnet.

Så på med den, på med vaselin, lämna in morning bagen och sen var det bara att kila ner mot vattnet. Simningen gick i en kanal, där man först simmade på ett håll (ca 1/3 av banan), vände uppåt och sen in i en smalare kanal mot transition.

Proffsen hade sin simstart 06:50, vi andra kl.07, och våtdräkterna kl.07.10. Jag hoppade i vattnet och simmade ut till en av kajakerna redan 06.40. Nationalsången spelades och det var spänning i luften. Jag höll fast i kajaken för att vila mig och inte simma runt och slösa energi. Där var vi många som ”hängde”. Vi som var där snackade och peppade varandra, och försökte luska ut var man skulle placera sig inför starten. Proffsen simmade iväg, och sen var det bara att ta sig fram till en bra plats. Runt hela simstarten var det fullt med folk som tittade, stod uppe på en bro och ropade och hejade. Vilken känsla! Det var nu det gäller alltså. Snart börjar vi vår Ironman!

Jag placerade mig rätt långt fram i mitten tror jag. Det var så mycket folk överallt så jag vet inte riktigt. Så gick starten och det var bara att simma. Simma på, och fokus att bara hänga med. Det blir en sån ström av simmare i vattnet så man kan bli påsimmad och lite tillslagen, men det enda som gäller är framåt.

Jag simmade på och försökte komma in i min rytm, men det tog ett tag. Det gäller att lugna ner sig själv och bara fokusera. Fokus på simma tänkte jag. Inte tänka på något annat! Jag simmade på och andades tvåtakt och såg simmare till höger om mig, och bakom dem såg jag husen vid kanalkanten. Fint.

Ner till vändbojarna kändes rätt lätt. Och så blev det lite trångt igen och runt bojarna. Tillbaka i kanalen på andra hållet var det lite svårare att se, jag visste inte riktigt hur långt det var upp till att vi skulle vända in, men det var bara att jobba på. Fokus, simma. Fokus på varje tag. Fokus Karin! Jag fick nån smäll ibland av någon som simmade nära och nu på vägen tillbaka fick jag in lite vatten i mina goggles. Rätt störigt. Så då simmade jag och tänkte lite på det. Är det värt att stanna och tömma ut vattnet? Jag bestämde mig för nej. Att stanna i det här stimmet känns inte lönt. Det var bara att härda ut och fortsätta. Jag var dock glad att jag inte har linser som kan ramla ut. Nu fick jag lite ögonskölj istället ;)

Jag simmade på, längtade efter svängen och det kändes som vi varit ute i en evighet. Jag ville inte kolla på klockan heller, för jag var rädd att jag bara skulle bli besviken. Bättre att bara simma på och se efteråt vad för tid jag fått. Jag har så svårt att känna simfart ändå, så jag bara simmar och så blir det som det blir!

Men så äntligen var vi på väg in i den sista kanalen mot transition. Nu stod det massor med publik på sidorna av kanalen och hejade. Jag kämpade på i det sista, simmade på och sen till slut kom jag fram till trappan där jag fick en hjälpande hand upp och sprang sen upp mot transition. Simning avklarad – check! Avklarat på 1.16! En väldigt bra tid för mig som simmat på 1.16 som bäst förut, då MED våtdräkt!

Cyklingen
Transition gick bra och smidigt. Springa, springa, av med swimskin, få min påse av en funktionär, in i omklädningstältet. I och med att det var icke-våtdräktssimning fick man heller inte ha compressionsleeves på benen, så dessa satte jag på mig nu, tillsammans med strumpor/skor. På med handskar, hjälm, solbrillor, ut ur tältet, bli insmetad med mängder av solkräm av de snälla funktionärerna och sen springa upp till cykeln, och iväg!

Så var det dags för cyklingen, wow! Jag såg så mycket fram emot den. Jag hade hört mycket bra om banan och såg fram emot en platt bana, böljande backar och ja, lite motvind på hemvägen.

Banan var en lång loop som gick först nån mil ut ur stan, sedan norrut på större vägar, genom en national parks skog och sen söderut tillbaka. Det var där det kunde blåsa på lite hade jag hört.

Jag hoppade på cykeln och körde på rätt hårt från början. Eller ja, det är ju lite taktiskt så när det är så många ute på banan, det är knappast att man bara ”kan” köra sin egen takt. I början handlar det om att hitta sin plats. Att köra om de som kör för långsamt och att absolut inte hamna i en blocking eller drafting situation av misstag bara för att det är mycket folk omkring en. Så jag bombade på i början, körde på och vi hade väl rätt gynnsam vind där antar jag. Jag drack upp en av mina sportdrycksflaskor direkt under första halvtimmen, och slängde sen den.

Det kändes ovant i början att cykla. Jag blir såhär lite nojjig. Typ sitter jag bra såhär, ska benen kännas såhär? Det har gått 20 minuter, ska jag köra i tempoställning i drygt 5 timmar verkligen? En massa tvivel, men så fort jag kört på ett tag så kom kroppen in i det, fattade att det var cykling jag höll på med och så kändes det bara bra. Jag kände mig bekväm och hemma i tempobågen och det var bara att trampa på.

Jag åt och drack efter mitt vanliga tidsschema. Första timmen var 30e minut, sedan var 20e minut hela tiden. Tog en bit bar/snickers eller gel och drack regelbundet. Tog bara vatten på stationerna och fyllde på min resorbflaska fram eller satte på ramen. Jag cyklade på och tittade knappt på klockan eller distansen. Bestämde mig tidigt för att följa miles-markeringarna istället för att tänka kilometer. 112 miles låter ju inte så farligt som 180km! Och vid varje 10-miles var det en stor markering i gatan, och strax efter varje 10-miles kom också en aid-station. Något att se fram emot alltså!

Jag cyklade på där i början, och tittade ner och såg 37km/h som snitt under de första milen. Tänkte att det här gick ju bra, haha. Körde sen på och såg snittet sjunka en aning men jag körde på så gott jag kunde.

När jag kunde öka på växlarna, gjorde jag det. Men fick även anpassa ibland och ta beslut om att köra om eller att inte köra om andra, beroende på situation omkring mig. När man väl börjat köra om måste man avsluta nämligen, annars kan man få penalty. Det var många domare som åkte omkring och höll koll på oss, vilket var bra. Jag såg deltagare precis framför mig som fick penalty för drafting, för att de inte backade bak när de var omkörda. Rätt ska vara rätt, det är en individuell tävling. Jag höll mig på bra avstånd till framförvarande, och ropade ”to your left” när jag körde om, och det funkade väldigt bra tycker jag.

Jag körde på och jagade 10-miles skyltar och jobbade på framåt. I mitten av banan kom de här rolling hills, och då var det lite, lite uppför. Men inte så man behövde kämpa så mycket. Det blev mer en naturlig del att sätta sig upp och sträcka lite på ryggen. Eller ställa sig upp några tramptag. Vi jobbade på alla framåt, och jag höll min plats rätt bra, blev iaf aldrig omkörd av någon tjej (som jag inte kom ifatt mot slutet alltså).

Genom skogen längst norrut på banan var det mysigt att cykla, där var det skugga och skönt. Lite mindre snirkliga vägar, men annars helt ok. Jättefin omgivning och härligt att cykla!

När jag jagade 80-miles markeringen snick-snackade jag lite med en kille som körde om som tyckte jag körde bra. Han berättade att efter 80 är det bara platt/nerför sen. Skönt tyckte jag och såg fram emot det.

Så kom sen hemvägen och den där vinden. Jag kände mig fortfarande stark och blev rätt glad för jag kände att jag höll bättre fart än många omkring mig. Jag började komma ifatt folk och även köra om. Jag tänkte på att verkligen hålla mitt drick och mat-schema och inte slarva med det bara för att det känns bra för stunden. För rätt som det är så kan det komma en hammare. Men jag cyklade på och var förvånad över hur bra det kändes. Speciellt benen. Jag kände ingenting i benen. Alls. Men jag hade svullna fötter som ömmade i skorna, lite trött i rumpa/ländrygg, men annars kändes det tiptop! Det var bara att borra på, mot vinden. Längs med vägen, jaga, jaga, jaga.

Jag kände mig stark och glad. Cyklade på och utmärkte mig som tjej bland alla killar. Till och med tjejdomare åkte förbi och gav tummen upp till mig. Kul med pepp! Och mer pepp och hejarop blev det ju närmare stan vi kom igen. Sista 10 milesen var det folk som stod och hejade i korsningar. När de såg mig hejade de ofta extra mycket (rosa linne, snabb brud!) och jag blev glad och vinkade tillbaka. En kort vink, ett leende, eller en nick från mig och jag fick än mer hurra-rop när jag susade förbi. Vilken känsla! Jag var så glad!

Jag körde på och undrade egentligen när vi skulle vara framme. Undrade om jag skulle äta nåt mer innan växling, vilket jag gjorde, bättre med mer energi än för lite. Sen bomba på sista biten, ha koll på alla svängar och till sist nå transition.

Kom ifatt några killar precis innan avstigning. Jag hoppade av och började jogga. De promenerade med cyklarna till växlingen. Jag sprang förbi, och fick publiken att jubla ”you go girl, get them!”. Gav cykeln till funktionärer, tog av cykelskorna och joggade sen ner längs gräsmattan till ombytestälten igen. Cyklingen var avklarad! Jag hade gjort mitt bästa just här och nu, och det kändes bra! Cykeltid 5:31. Helt ok!

Löpningen
In i tältet med run bag i handen, fick snabbt hjälp av en gullig funktionärstjej. Hon hjälpte mig med alla prylar, på med löparskor, keps, fick vaselin, än mer solkräm och sen ut iväg på löpningen. Det gick så fort i huvudet så det kändes som man bara kastats ut på löparbanan. Jahapp nu var jag här i solen. Springa var det ja! Mötte en publik som hejade fram mig, kände mig otroligt nöjd med var jag var i tävlingen just nu. Nu var jag iaf på väg på 3dje gren av 3!

Löpningen bestod av 3 varv (loopar) a 14km. Eller ja 26 miles totalt. Lät enklare i mitt huvud. Efter varje mile var det en vätskestation. Det blev lite vatten och cola att dricka, vatten på huvud, svampar att kyla ner mig med, och sen jogga vidare. Jag sprang superlångsamt, men jag joggade iaf. Benen kändes helt ok, men jag var lite småstel i rygg/rumpa som brukligt efter hårdare 18 mila cykeltur. Men jag tänkte att det går över. Det kanske känns bättre sen.

Jag sprang med några killar som sprang/gick och hade det jobbigt. Snackade lite och peppade. Visade sig att t.om de från Texas tyckte det var varmt och hade haft vätskebristproblem med kräkningar osv. Fram tills för några veckor sedan hade det varit runt 20 grader där, inte 32 som denna dag.

Jag joggade på och betade av mile efter mile. Många av de jag cyklat om kom nu springandes snabbare, men många peppade mig och jag fick många kommentarer om hur snabbt jag cyklat. ”Girl, you can ride that bike!!”

Det var varmt och skönt och jag sprang på. Kände inte så mycket av värmen egentligen, bara att det liksom bara fanns en låg växel att springa på. Jag kunde inte öka takten helt enkelt. Men jag joggade mellan stationerna, och gick när jag tog emot dricka.

De över 4000 funktionärerna på tävlingen var helt underbara. De hjälpte till så mycket, och alltid med ett leende. Och inte bara dricka, utan pepp hela tiden, och hejarop. När man sprang fanns det också hundratals skyltar uppsatta längs banan. Många peppande och roliga. Fick många skratt där längs banan. ”Don’t stop running, people are watching!”, ”You are now an Ironman, and also broke”, ”We haven’t woken up early this morning to watch you walk”, ”You have been training for this longer than Kim Kardashians marriage!”

Men bäst av allt längs med löparbanan var ju stråken runt The Woodlands waterway, kanalen inne vid city. Där längs med vattnet på resturanger, fik och längs med hela vägen var det fullt med publik. Och alla hejade. Riktigt grym peppning alltså. De fick en att le och jag hade ett stort smile hela vägen längs med publikhavet. Hur trött jag än var. ”Keep smiling girl!”, ”Nice shoulderpads, I thought that trend died in the 80s?” för mina axelvaddar av blöta svampar jag hade under nästan hela löprundan.

Jag joggade på där och när jag sen var ute på varv 2 var det fler deltagare nu ute på löpningen. Många joggade i min takt nu, jag kände mig inte lika ensam, hehe. Och väldigt många promenerade. Värmen var hård. Jag såg många som spydde i buskarna, blev upplockade av ambulans och som tyvärr inte kunde fortsätta. Jag var väldigt tacksam för att jag ens kunde jogga på framåt.

Jag hämtade min special needs bag med koncentrerad resorb i, samt några enervit gels. Ju mer jag sprang desto mindre ont gjorde ryggen. Men nu fick jag istället magknip. Inte att jag behövde gå på toa, utan bara knip i magen. Hela tiden. Men jag försökte hålla mig rak i kroppen och bara jobba på framåt. Men det blev ingen fast föda på löpningen, utan bara lite flytande gels och cola/vatten. De serverade frukt, apelsiner, isglassar, vattenmelon, ja allt möjligt gott på stationerna, men jag vågade inte ta något sånt med tanke på magen.


Lite fler folk runt mig på varv 2

Så var jag tillbaka till publikhavet, sprang därigen med ett stort smile och sen ut på varv 3. Sista varvet, underbart! Nu var det lite senare på dagen och också lite, lite mer skugga på vissa delar av banan. Jag sprang på och fokuserade på vätskestationerna. Nu skulle jag säga ”hejdå” till varje station, iaf mentalt. Beta av en efter en.

Jag sprang på, blev tröttare och fick peppa mig själv. Sprang och snackade med mig själv, och fick också mycket pepp från folk runt omkring. Nu var det ett varv kvar. Att tänka 14km när man har sprungt 28 hade känts jobbigt, så det gjorde jag inte. Bara en mile i taget, en station i taget.

Så kom jag äntligen fram till korsningen, korsningen där man fick springa in mot mål när man sprungit sina 3 varv. Underbart, äntligen! Det var en liten uppförsslänta upp mot målområdet och där hörde jag jubel hela tiden. Publiken! Nu var det äntligen min tur!

Mike Reilly hade sagt på pre-race-mötet att det löjligaste han visste var folk som satte in superspurten sista 50 metrarna mot mål och inte upplevde målgången. Har man simmat/cyklat/sprungit en Ironman kan man plocka in de sekunderna nån annanstans. Men det gäller att njuta av ”the moment” sista biten mot mål. Och njuta, det skulle jag göra!

Så jag kom in mot målrakan, som var en lång U-sväng. Fullt med publik, alla ropade och jublade åt oss! Jag sprang där lugnt, hade en annan tjej 10m framför men som jag inte tänkte passera. Vi var ju inte ens i samma klass. Jag sprang på där, fokus på publiken, fokus på att njuta, high-fivade alla som ville. Bara log! Shit jag är HÄR! Jag är snart i mål, jag har klarat ännu en Ironman! Vinkade, njöt och bara sprang i mål!


Vinkar, tackar publiken!


Har precis haft armarna i segergest i luften!

Blev snabbt ”fångad” av två snälla funktionärer som tog hand om mig, jag kanske såg lite trött ut, eller medtagen kanske. Vi gick framåt mot medaljutdelningen och hon sa ”kolla vem som står här!” och så kom jag fram till Chrissie! Chrissie Wellington tog emot mig, såg mig, grattade mig och gav mig en medalj! Jag var så overwhelmed efter målgång och så glad så jag nästan började gråta. ”Får jag en kram?” sa jag, och visst fick jag det! En kram av min idol :)

Åh vad glad jag var, jag lyckades ta mig runt, och väldigt bra under omständigheterna! Jag är väldigt nöjd med både min insats och själva tävlingen. Klart den bästa IM-distans-tävling jag kört!

Jag blev väldigt bra omhändertagen av mina två funktionärer och sen fick jag komma in på athlete området där man fick vila och mat. Mötte sen upp med Elin som kom in en stund efter mig. När vi promenerade bort genom folkhavet mot transition för att hämta våra cyklar och grejer gratulerade alla i publiken oss. Grattis till att ha genomfört! Ja för vi är Ironmen allihopa! Det roliga var att det var en man vi passerade som grattade och sa ”ja men det var ju du som cyklade så fort!”. Det gjorde min dag. Roligt!

Jag är nöjd. Vilket lopp, vilken dag!

Swim: 1:16:26 – rank 26 (26e snabbast tid/97)
Bike: 5:31:55 – rank 12 (10e snabbast tid/97)
Run: 5:09:22 – rank 27 (50e snabbast tid/97)
Overall: 12:08:46 (Plac: 27/97)

Det var tydligen en varmare/blåsigare dag iår är förra året. Förra året var drop-out-rate 7% och iår var den hela 12%. Jag var glad att gå imål, speciellt efter att ha gjort en DNF sist jag körde IM!

Jag rekommenderar verkligen Ironman Texas! En underbar tävling! Men se till att få i dig salt! :)

Race Report: Ironman Texas 2012

25 thoughts on “Race Report: Ironman Texas 2012

  • 28 maj, 2012 at 08:54
    Permalink

    Jäkligt bra gjort! Och jäklar vad snabbt! ”Cykeltid 5:31. Helt ok!” Hahah skitsnabbt ju! Tycker jag :)

    Reply
  • 28 maj, 2012 at 09:11
    Permalink

    Underbar berättelse, du är så BÄST! Nästan så man blir lite sugen att testa Ironman. Fast bara nästan. :)

    Reply
  • 28 maj, 2012 at 11:28
    Permalink

    Härlig race report. Väldigt inspirerande läsning.

    Reply
  • 28 maj, 2012 at 16:07
    Permalink

    Ah jag blir ju nästan lite tårögd! Vilken grej, vad stolt du måste vara?
    Hur ser en normal träningvecka ut för dig?

    Reply
  • 28 maj, 2012 at 20:18
    Permalink

    Kul att läsa om loppet! Skönt med så många som hejar. Vi hejade här hemma! Kram

    Reply
  • 28 maj, 2012 at 22:15
    Permalink

    Tack så mycket! Kul att ni läste hela rapporten, fanns mycket att komma ihåg! Får leva på kicken ett tag framöver nu!

    Reply
  • 29 maj, 2012 at 13:36
    Permalink

    Grymt!
    Alltid kul att läsa dina tankar kring träning och tävling!
    Inspirerande.

    Reply
  • 29 maj, 2012 at 13:51
    Permalink

    Du är grym! Man blir så inspirerad av att läsa hela din tävling och din blogg! :)

    Reply
  • 30 maj, 2012 at 12:17
    Permalink

    Härligt!
    Blir så inspirerad :)

    Reply
  • 31 maj, 2012 at 10:10
    Permalink

    Grymt! Inspirerande verkligen. Keep it up!

    Reply
  • 31 maj, 2012 at 15:58
    Permalink

    Grymt bra jobbat. Kul att du tagit dig tid att skriva. Verkligen trevlig läsning…

    Reply
  • 1 juni, 2012 at 09:12
    Permalink

    Grymt bra jobbat! Härlig racereport som triggar mitt sug efter att göra det själv!

    Vilken inspiritationskälla du och din blogg är!

    Reply
  • 1 juni, 2012 at 22:06
    Permalink

    Simtränaren är nöjd. Du har mer power i år och det finns massor mer till nästa mål.

    Reply
    • 1 juni, 2012 at 23:09
      Permalink

      Tack Micke. Alla timmar i bassängen har gjort skillnad! Blir spännande att se hur fort jag kan simma med våtdräkt i nästa tävling. Vi får jobba vidare i sommar!

      Reply
  • 1 juni, 2012 at 23:08
    Permalink

    Tack allihopa! Vad glad jag blir!

    Reply
  • 5 juni, 2012 at 13:57
    Permalink

    Så starkt jobbat och underbart återberättat!!

    Reply
  • Pingback: Nationaldagscykling | Karin Tri

  • 7 juni, 2012 at 22:15
    Permalink

    Inspirerande läsning! Tack! :-)

    Reply
  • 19 juni, 2012 at 10:36
    Permalink

    åh så sugen du gör en :D …. FANTASTISKA DU! <3

    Reply
  • 19 juni, 2012 at 14:02
    Permalink

    Grattis till flera mycket bra prestationer, bl.a. denna och Vättern Runt i år. Du skrev någonstans att uthållighet och envishet är kännetecken för dig. När man läser dina fantastiskt bra skrivna rapporter så stämmer de väl in på uthållighet och envishet. Vidare blir man peppad att höja sin egen ambitionsnivå, tackar.
    Har också en liten fråga: Din syn på kompressionsstrumpor vid cykel resp löpning.

    Reply
  • 26 juli, 2012 at 13:39
    Permalink

    Hejsan! Så himla inspirerande, precis vad jag letat efter! Jag börjar våndas inför min första IM i Klamar den 18 aug och försöker hitta pepp på internet. Inte så många tjejer som ser ut som helt vanliga tjejer. Jag började tro att jag gett mej in i något som jag inte skulle kunna slutföra men en timme i sänder en km i sänder, så hoppas jag av hela mitt hjärta att jag tar mig i mål. Det har varit min dröm sen 2008 då jag började med triathlon. Min största rädsla är cyklingen, att jag skulle vurpa men det är ju lättare utan drafting men är jag för långsam måste jag ju släppa efter hela tiden? Har du några bra tips så här tre veckor innan? Jag har två tuffa pass nu tor, fre en i var gren sen nästa vecka har jag långdistans en i var gren sen AXA MAlmö triathlon som generalrep och sen bara genomblödning och check?! Vad tror du? Stor kram och tack för att du stakat ut vägen jag också vill gå=) / Annette

    Reply
  • Pingback: Race Report: Ironman Kalmar/Sweden 2012 | Karin Tri

  • Pingback: Race Report: Ironman Texas 2013 | Karin Tri

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *