Så kommer den äntligen, min race report för Ironman Kalmar. Min sjunde genomförda Ironman som också blev min bästa hittills. Det är konstigt det där, hur svårt det är att greppa. Innan tävlingen tycker jag det är svårt att förstå hur jag ska klara av att köra så snabbt som jag önskar (mina måltider), under tävlingen är jag mest i en bubbla och kör på, men kan inte ropa hej förrän man verkligen är i mål (för så mycket kan ju hända!). Och efter tävlingen har jag världens kick och förstår inte riktigt hur det gick till. Jag? Hur fasen kunde jag köra så fort? Ja jag är bara väldigt nöjd och glad, men har svårt att förstå att jag verkligen hade ett superlopp! Det mesta klaffade helt enkelt, en bra dag ”på jobbet”!

Ni som följt bloggen vet att jag var noga med förberedelserna inför tävlingen. Jag åkte ner till Öland en vecka innan, vilade ordentligt, kollade upp cykelbanan, testcyklade delar av cykelbanan. Jag gjorde det mesta för att vara så förberedd som möjligt.

Jag hade förberett mig med bra träning också iår. Jag har tränat mer än jag någonsin gjort, mer kontinuitet under varje vecka iår, mer styrketräning, mer cykling. Hade genomfört en Ironman i maj (Ironman Texas) och hade förberett mig med totalt 660 mils cykling iår. Starka cykelben alltså. Men ändå var jag nervös och orolig. Kan jag cykla så fort jag önskar? Hur ska simningen gå, har jag simmat ordentligt på sistone? Löpningen, undrar hur jag kommer kunna springa. Tävlingsnerver helt enkelt. Men de gjorde mig bara mer och mer taggad under veckan upp till tävling. Jag var verkligen laddad och redo!

Tidsmål hade jag svårt att sätta inför Ironman Kalmar. Just eftersom det var en helt ny bana. Det går ju egentligen inte att jämföra två Ironmanlopp. Knappt ens samma banor från år till år. Det är mycket som påverkar, väder, temperatur och vind.

Det var ju en ny cykelbana, som kändes lite mer teknisk än förut, och väldigt vindkänslig. Mitt inofficiella mål var såklart att försöka förbättra min bästa cykeltid på 5.18, men som sagt, jag var orolig att nya banan skulle vara svårare och siktade alltså då på allt mellan 5.00 och 5.30.

Simningen i Texas körde jag utan våtdräkt på 1.16, mitt förra PB. Där var målet att gärna simma ner mot 1.10 nu i Kalmar. Men hade jag simmat tillräckligt? Simpassen hade blivit kraftigt decimerade av min morgontrötthet på sistone i sommar.

Målet med löpningen var att förbättra föregående bästa tid 4.32. Gärna ner mot 4.15 kändes rimligt, men inte snabbare än så. Fortare än så springer jag inte ens en vanlig mara på!

Simning
Så var det äntligen dags för race day. Kalmar verkligen bubblade av nervositet på morgonen. Jag åkte från Öland riktigt tidigt, och kom till transition area i god tid för att hinna med allt utan stress. Pumpade däcken, preppade min cykel med flaskor och tejpade fast bars och gels. Jag var taggad och redo. Så glad att det äntligen var tid att tävla!

Promenerade bort mot simstarten, satte på våtdräkten och vaselin och laddade i startområdet. Var inne i min bubbla: laddad och fokuserad. Så skulle alla ut på bryggan samtidigt. Jag gick ut mot bryggan och vände mig då åt vänster och såg då den otroliga publiken! Wow, vad mycket publik! Fick en otrolig känsla, och just då började de spela Kentas ”just idag är jag stark”. Jag sjöng med tyst för mig själv, och tittade ut över vattnet där alla triathleter börjat ta plats. Nu var det dags! Det här är vad jag tränar och brinner för!

I vattnet placerade jag mig i startlinjen för 1.05-gruppen. Jag stod först i 1.15-gruppen långt fram, men bestämde mig för att ställa mig långt bak i 1.05. Tänkte då simma lite vid sidan om och sen smidigt glida in tillsammans med de som höll min fart. Ville absolut inte bråka och bli översimmad i starten. Det är så onödigt. En bra simning vinner inte tävlingen, men en dålig simning (med smällar och översimningar) kan förstöra hela dagen.

Målet var som sagt att simma runt 1.10 nånstans. Men det är ju mest en önskan. Jag bara simmar på och har aldrig nån känsla över om det går snabbt eller långsamt, tiden ser jag bara efteråt när jag är klar.

Men mitt fokus var just att behålla simfokus hela tiden. Simstarten gick, alla framför mig försvann iväg och sen höll jag mig till vänster i simklungan nästan hela vägen. Ytterspår alltså, för det kändes lugnast där. Jag simmade på, tänkte simma, simma, simma hela tiden. Ibland kom andra tankar in, men de fick jag slå bort snabbt. Simma nu Karin! Andas. Och simma. Och bra drag. Och simma. Och så sikta, där är bojen. Jobba på, jobba på.

Bojarna var stora och lätta att se. Det var också vid bojarna som det var mest bök och stök. Jag fortsatte att hålla ut lite på ytterkanten och jobbade vidare. Första varvet kändes som det gick snabbt och bra. Sen ut igen på nästa varv och nu visste jag ju vägen. Fortfarande fokus framåt. Inte fundera på vad som ska hända i växlingen, inte fundera på vad klockan kunde stå på. Bara simma på. Jag andades tvåtakt och var inne i ett bra flow. Inte lugnt, men inte superhårt heller. Bra driv helt enkelt.

Så var två varv avklarade och nu skulle man bort i kanalen. Man fick simma längs med en lång lina innan man fick vända in i kanalen. Oj, det kändes som att det var långt kvar. Riktigt långt. Jag började känna att det här blir nog ingen vidare tid ändå, kändes som jag simmat i evigheter. Jobbade på, simmade. Inte tänka, bara simma. Tänkte för ett ögonblick att jag måste simma och blunda utan att tänka på det, för jag såg ingenting i vattnet. Men så försökte jag titta och såg då att nej, det var vattnet som var totalmörkt. Jahapp. Simma vidare, se bron, bort mot uppgången. Sprang upp, tittar ner på klockan och ser att jag persat på simningen. Gött, det var ju trevligt!

Cykling
Börja dra ner våtdräkten, sprang in i transition, hämtar påse och in i tältet för att växla. Tar tid på mig och betar metodiskt av allting. Försöker göra det snabbt men ändå få med mig allt jag planerat. På med strumpor, cykelskor, hjälm, brillor, handskar och gels i fickorna. Träffar på Karin som kommer in, vi peppar varann och precis innan jag springer ut ur tältet kommer Elin in och vi hejar. Nu är det äntligen dags för cykling! Nu ska jag cykla! Hur ska det gå? Jag vill cykla, cykla, cykla!!

Springer ut, tar min cykel, hoppar på vid linjen och så iväg. Nu så blir det min paradgren!
Cyklingen är som sagt min starkaste gren, och det är där jag vill prestera, förutom totaltiden då. Min strategi är att göra typ tvärtom vad alla triathlet-guider säger: köra på som fan helt enkelt. Jag kör på som att jag är på ett 18-mila tempolopp utan att tänka på vad som kommer efteråt. Anledningen är att jag är stark på cykeln och relativt svag på löpningen. Jag vet att mina ben pallar den löpfart som jag kan springa i, även om jag har cyklat hårt och har ”trötta ben”. För även om jag har pigga ben kan jag inte bränna av en mara på 3.30. Inte ens 4.00. Så det är lika bra att köra på där jag kan, så tänker jag! Så ett av mina mål på Ironman är ju alltid då att förbättra min cykeltid, och klättra på cykeltidsstatistiken. Ett delmål helt enkelt.

Jag har förberett mig bra för cyklingen genom att åka banan i bil, cykla delar av banan flera gånger, och nu inför tävlingen också kollat upp vindförhållandena. Det jag minns från morgonens prognos var max 3m/s på förmiddagen och då från väst. Detta ska jag utnyttja till min fördel tänker jag.

Jag är taggad och pepp, som vanligt när man hoppar på cykeln och drar iväg. Ut bort mot Ölandsbron. Där har vi svag medvind och jag trampar på uppför bron. Denna hade jag varit orolig för, men backen går snabbt och sen är det bara härligt utför innan det blir riktigt platt i några kilometer. Det var ju jättehärligt att cykla över bron, jag hade varit nojjig i onödan!

Jag cyklar på, kör om rätt många och håller min lucka till framvarande. Snart kommer Klas ifatt mig och vi kör sedan hyfsat jämnt och håller på och passerar varann lite då och då under vägen ner mot Mörbylånga. Jag trampar på bra. Kör varken på watt eller puls, utan på känsla. Och min känsla ska vara ansträngande. Att jag hela tiden fokuserar på att cykla. Kan jag trycka i ännu en växel med samma höga kadens, då gör jag det. Jag bara kör på och flyger fram. Fasen vad härligt det är att cykla. Så här lite har det nog aldrig blåst när jag cyklat på Öland förut!

Jag kör ner förbi Mörbylånga där man kör in och vänder och möter då cyklister. Jag får hejarop men hinner inte se vem det är som hejar. Trampar på och sen vidare ut ner mot vändpunkt på södra Öland. Vi kör fortfarande nordlig/sydlig riktning och vinden känns knappt. Sen kommer den lilla backen upp till Resmo kyrka. Jag passar på att dricka lite, trampar på och låter folk passera om de vill. Jag hämtar inte in här, det kommer, det kommer tänker jag.

Jag fyller hela tiden på med energi enligt mitt matschema. En ”unit” energi var 20e minut kör jag på. Regelbundet, enligt klockan, bra fokus. Och så bara trampa på. Så kommer vi till Alvaret och jag passerar Klas för femtielfte gången. Vi har kört på jämnt och sett varandra ofta. Jag roparnu kör vi, det är medvind här!” och så börjar jag jobba. Hårt. Riktigt hårt. Det är lätt att man ibland inte känner medvind utan bara tror man har väldigt starka sköna ben. Och så kan man cykla på i 38km/h och vara nöjd. Men jag visste det var medvind här, och jag tänkte utnyttja det. Jag visste att med alla andra svängar och knixar på cykelbanan så var jag tvungen att bränna på under raksträckorna om jag skulle kunna få en bra cykeltid. Så jag tryckte i en av de tyngre växlarna och så bara började jag susa fram. Jobbade hårt, men kom in i ett bra tryck. Snittade 44km/h över hela Alvaret. Och körde om massor! Brum, brum!

Jag kände igen varje liten buske och sväng, här har jag kört en del i vår/sommar. Kom sen fram till östra vägen där vi körde norrut. Lite mer vindskyddat och så var det bara att bränna på upp förbi Gårdby. Den vägen har aldrig känts så kort!

Jag kikade ner på min Garmin lite då och då och såg att jag snittade runt 35km/h. Härligt tänkte jag, men visste inte riktigt hur länge det snittet skulle hålla. Men det kändes grymt bra! Så svängde vi sen västerut på Öland. Nu var det lite mindre vägar tillbaka till bron. Även här lite vindskyddat av skog, och det var bara att köra på. Men lite vind kände man dock, men inte så farligt. Trampade på och det var samma människor runt mig ofta. Man passerade, blev passerad osv. Men jag cyklade hela tiden och höll mitt avstånd till nästa framför. Men jag såg att det fanns lite tendenser till att folk ville drafta och ligga nära. Blev irriterad, men ville mest bara köra ifrån dem. Jag körde stenhårt på att hålla min lucka. Jag jobbar på min snabba cykeltid här, jag vill kunna stå för den och tänker cykla alla 18 mil solo.

Jag jobbade på där i vinden och kom såsmåningom fram till bron igen. Det kändes fortfarande riktigt bra i kroppen. Benen kändes hur bra som helst, ryggen bra, jag var peppad och stark och tänkte bra tankar. Fyllde på med energi, och höll mig fokuserad på uppgiften. Visste nu att det var drygt 7mil kvar. Bara drygt 2 timmar tänkte jag, det är ju ingenting! Iallafall i den farten jag snittade. Galet!

Så kom jag på bron igen. Nu var det lite mer vind och nu mot oss denna gång. Jobbade på uppför backen och sen började jag komma ifatt fler och fler på vägen ner. Vissa tog det lugnare nerför, jag ville bränna på. Utnyttja alla milen till att köra så fort som möjligt. Jag hade ju en bra tid på gång kände jag!

Så körde jag ner in i Kalmar för vändningen i rondellen. Här var det lite mer trångt och tog det lugnare in mot vändningen. Körde förbi penaltytältet som var fullt med triathleter. Bra, tänkte jag, de får sina straff för draftingen.

Sen kom jag in till rondellen, med publikhavet. Speakern uppmärksammade mig, publiken hejade något otroligt, och jag bara log. Vilken känsla! Vände runt i rondellen, vinkade till publiken och sen direkt ner i tempobågen och så trampa iväg igen. Nu var det inte långt kvar!

Ut till Lindsdahl, raka vägen, det var bara att köra på. Mina ben kändes super och det var bara att köra. I med fler växlar när jag kunde. Jobba, jobba, jobba. Hög intensitet och bra flås, men jag var IN THE ZONE.

Jag delade upp biten kvar nu i mindre delar. Jag kände igen banan och visste var jag skulle, så tog en liten väg i taget. Det var småvägar upp mot Rockneby. Det blåste litegrann men jag hade lite sämre koll på varifrån nu. Jag tänkte att det blåser nog västlig vind fortfarande så det är ok om det känns långsamt, för då borde det ju blåsa medvind sista biten sen.

Kom sen ut till sista biten innan vändning, ut på en asfaltväg som hade lite dålig beläggning. Jag visste dock om det och var beredd. Här fick jag trampa på ännu mer för att hålla bra fart. Körde om många som jag sett förut under dagen. Jag var på hugget hela tiden och om någon framför såg ut att ta det lugnare, körde jag ifatt och om direkt. Och så jobba, jobba. Kör Karin! Jag kör som en DÅRE men det är min grej!

Snart vändning och så tillbaka. Jag mötte många på denna vägen och det var lite trångt på sina ställen. På vägen tillbaka på denna vägen var det trångt och rätt mycket drafting. Jag kom ifatt ett gäng som låg och blockerade hela vägbanan. Jag blev förbannad när jag såg att han som ”skulle” köra om, låg och rullade utför i vänsterledet. Jag ropade så högt jag kunde ”HEY!!!” så att de kunde flytta sig så man kan passera. Det är inte tillåtet med blocking! Det kändes verkligen som att de ville köra i någon sorts klunga. Jag körde vidare och bara jobbade på.

Kom sen ut på de mindre vägarna sista biten från Rockneby mot Lindsdahl. Jag trampade på, och kände lite vind här ute. Benen kändes fortsatt bra men farten var inte riktigt lika hög här. Och så kom de. De som jag kört om innan kom nu och körde om. 1, och så 1 till, och 1 till. Och så typ 10 till. Ett långt, långt pärlband av cyklister. Jag lät mig bli omkörd till en 10m lucka och cyklade sen på men blev snabbt ifrånåkt av klungan. Arg blev jag. Jäkla draftingfuskare.

Men så tänkte jag att jag måste bara släppa det. Jag kan inte slösa min energi på det där. Får inte. Jag kör MITT lopp, MITT race. Jag fokuserar på mig nu.

Jag trampade vidare, blev lite sämre asfalt igen och jag kämpade på. Tittade för ett ögonblick ner på min hastighetsmätare och såg 28km/h. FAN, tänkte jag. Det här vill jag inte, jag måste jobba på så jag behåller mitt snitt nu! Men det var nog rätt tillfälligt. Jag bestämde mig för att skita i mätaren och bara köra på nu. Sista nu Karin, kom igen, KÖR!

Jag körde sen förbi en kedja som låg på marken och en kille som stod i diket med cykeln. Från ”klungan”. Gött tänkte jag. Karma is the shit. Vissa straffar Gud direkt! ;)

Jag kämpade på där på småvägarna. Fick lite ont i magen mot slutet och fick pausa energiintaget ett tag, men det gick bra ändå. Jag ville inte stanna, jag jagar ju en bra tid! Kom igen nu Karin, kör på!

Så kör jag ut mot de mindre vägarna, och jag är typ helt ensam. Trampar på där och fokuserar. Sista biten, sista milen nu. Ibland kommer en ensam cyklist och kör om. Sen kommer det ett litet gäng på 4 cyklister. Alla på rulle. Igen. Jag håller lucka. Igen. Blir förbannad. Igen. Även om jag bestämt mig att inte bry mig. Sista killen kör hela tiden och tittar bak på mig, jag tänker ”Vad vill han?” . Men så kommer jag på, han är ju domar-utkiksvakt ja. SUCK. Jäkla idioter. Tänker att jag borde cykla upp och skälla på dem, men så kommer jag på mitt mantra igen. ”Mitt race” var det ju. Skit i dem nu! Jag kör på iaf, och ligger några 10-tals meter bakom när vi sen kommer ut på större vägen vid Lindsdal.

Där kör de plötsligt fint med 10m lucka igen. Ja för det finns ju domare på MC där. Jag kör på och kommer ifatt den lilla kvartetten. Är arg som ett bi, men säger ingenting. Bara lägger i en växel, höjer intensiteten och bränner om. Swoosh. Har en domare bredvid mig ett tag som kollar lite. Kollar bak efter någon minut men då är det helt tomt. Tydligen hade kvartetten moral till att drafta i flera mil, men att ligga bakom en tjej är för pinsamt? Jaja.

Jag bara bränner på. Nu är det bråttom. Jag ser på klockan att jag närmar mig en grym cykeltid och vill köra på hårt hela vägen in. Vet att det är så lite kvar när man väl kör in från Lindsdal, och det är grymt bra vägar. Kör på. Säger till mig själv att ge allt. Jobba, jobba. Passerar mängder med cyklister. Folk som vill ta det lugnt och spinna av benen inför löpningen. Det struntar jag i. Jag fortsätter köra som en DÅRE. Jag ska köra på hela vägen in, jag vill ha min grymma cykeltid.

Kommer så in mot stan, blir hejad på. Cyklar på hela vägen in till växlingsområdet, hoppar av vid linjen och springer in i området. BOOM! Grym cykeltid ser jag på min Garmin! Startade dock inte den exakt vid start så vet bara ungefär att jag nog måste ha förbättrat min cykeltid lite! Snitt på 35km/h är snabbt!

Jag är supernöjd och glad. Fan vad bra det här gick tänkte jag! Och benen gjorde inte ont på de 18 milen, och ryggen känns inget heller. Den brukar vara lite öm och stel annars efter hård körning. Jag springer in, lämnar cykeln och så smiter jag direkt in på toa. Jag har cyklat hårt hela vägen in till växling, är helt uppe i varv och har nog mestadelen av blodet kvar i benen. Kommer ut från toan, tar mina grejer och så känns det lite konstigt. Jag ser så konstigt? Märker att jag inte ser på ena ögat. Ojdå. Går omkring, blinkar, tänker ”andas nu lite lugnt här, andas. Inte svimma nu”. Och så får jag tag i min växlingspåse och går in i tältet. På med löparskorna, kepsen och sen iväg.

Löpning

Är fortfarande helt lyrisk över cyklingen. Den gick ju SÅ bra! Jag är så nöjd med både simningen och cyklingen. Är glad, men man kan ändå inte riktigt vara glad än. För det är ju lite löpning först på gång. En marathon eller så ;)

Jag springer ut, blir påhejad rejält av publiken och bara tassar på med mina små steg. Dricker av min resorbflaska och försöker ladda om mentalt. Nu är det löpning. Ta det lugnt. Det kommer gå bra det här.

Löpningen går över 3 varv som är som loopar. 2 varv som är lite längre (där man passerar målrakan) och sen ett kortare där man får gå in i mål. Jag har inte stenkoll på denna nya löparbana utan ser fram emot nu att få bekanta mig med den.

Först är det löpning ut från Kalmar på den vanliga cykelbanan. Jag springer på, är glad och blir hejad på massor. Först tänker jag ”oj vadå känner jag alla de här?” och sen kommer jag på att mitt namn står ju på nummerlappen. Haha. Gött! Riktigt bra pepp är det dock när folk vrålar HEJA KAAAARIN! hela tiden. Underbart!

Jag känner att jag ligger rätt bra till i fältet, det är mest killar runt mig och bland de första som passerar mig är det många som kommenterar min grymma cykling. Det gör mig glad och jag bara jobbar på med löpningen. Framåt, framåt. Jobbar på till vätskestation efter vätskestation. Det är riktigt skönt och svalt väder, runt 20 grader och det är ju superbra väder för att springa marathon!

Man passerar ut i skogen, förbi nån hästhage och kommer ut till lite bostadsområde. Ibland på vissa ställen möter man triathleter, men på första varvet är det svårt att förstå hur långt jag ligger efter dem. Men ibland jag någon jag känner igen och hejar. Jobbar vidare ut på loopen, den går sen in mot stan igen. In i stan och där är det publikhav utefter kravallstaket. Alla ropar mitt namn och hejar på. Nu kan man ju inte sänka tempot. Bara öka! Sen går banan förbi slottet innan man passerar elevatorkajen. Där får man ett gummiband att ha på armen som visar vilket varv man är på. Två band ska man samla innan man får gå i mål.

Jag springer på där och är väldigt, väldigt nöjd med allting. Hur det gått hittills. Tänker på att jag redan persat på två av tre grenar. Benen känns väldigt bra, jag tittar på min Garmin och ser att jag springer under 6-tempo. Det är ju bara så bra det kan bli! Men ändå. Man kan inte ropa hej. Det är så mycket som kan hända under en Ironman, det vet jag. Men jag försöker peppa mig själv, tänker ”ta en bit i taget”, och jobbar på framåt.

Under något av de första varven blir jag påmind av att allt kan hända. En man får kramp bakom mig och verkligen skriker ut sin smärta när han ramlar ihop på marken. Han får hjälp av en funktionär, men det blir en påminnelse om att benen kan säga stopp när som helst. Magen kan också säga stopp. Det enda jag vet som inte säger stopp, det är jag, min vilja. Mitt pannben är starkt. Jag vet att jag kommer springa hela vägen in i mål. Jag bara vet det, för det har jag bestämt mig för att göra. Och jag springer där och tänker på Ironman Texas. Där ”sprang” jag hela vägen i drygt 32 graders värme och stekande sol. Jag kan det här. Jag kan det här. En fot i taget, jobba på, framåt.

Löpningen går bättre än vad jag trott. Jag dricker vatten/cola vid varje station, och kan t.om ta gels och energi rätt ofta. Då håller jag nivån bra och kan jobba på. Under varv 2 springer jag och tänker på att jag missat ta min special needs bag. Jag blir lite arg på mig själv att jag inte bättre kollat upp exakt var man ska få tag på den. Jag springer förbi den station där jag tror det är, men hittar inga påsar där, och får inget svar av funktionären jag frågar heller. Jag är lite trött också, så jag struntar i det och kör vidare. Jag får klara mig med det som serveras på stationerna, det blir nog bra.

Kommer genom stan igen, publikens hejarop bär mig framåt. Nu känner jag igen banan litegrann och vet svängarna. Ut förbi slottet och sen bort till sista varvningen, där jag får ett rosa band om armen. Helena peppar mig innan dess med bra löptekniktips att tänka på ”rak i kroppen, lyssna på andningen” och jag springer vidare. Får underbart hejarop från en kvinna vid vägkanten. ”Karin, du känner inte mig, men jag vill bara säga att du är min idol”. Tack du underbara människa! Dessa ord hjälper mig så framåt sista biten!

Strax före varvningen kommer också Elin ikapp mig. Vi peppar varann ordentligt, båda otroligt glada över hur bra det här går! ”Fan vad bra vi är, håll i det här nu!!”. Hon tassar förbi, och jag kan inte hänga på, utan fortsätter i min fart. Men nu har jag ett rosa band, sista bandet!

Ut på sista varvet nu. Nu försöker jag minnas hur banan går, men det är lite oklart. Jag vet ungefär, men har inte koll på exakta vätskestationer. Äh, jag får ta en bit i taget helt enkelt. Jag blir påhejad igen massor av Karla och publiken som står vid rondellen ut från Kalmar. Springer förbi där med större steg och bättre hållning. Nu är jag på sista! Shit vad bra det här går!

Jag är glad för mitt rosa band. Ser att många jag möter ser banden och nästan blir förvånade. Men jo, det är mina band, och jag har jobbat hårt för att förtjäna dem! Stärks av att jag presterar. Jag är stark. Det går bra det här. Jobbar med min självpepp. Benen som inte knorrat alls, börjar nu kännas litegrann. Mestadels bara lite att jag är stel runt höften. Ingen krampkänning så det är lugnt, men springer nog lite långsammare nu. Men så är det kanske bara en mil kvar. Det fixar jag. Fortsätter med energi på de flesta stationer, och vatten och cola. Magen börjar dock bli lite trött på detta, så jag får stanna för två korta toastopp under sista varvet. Bara måste, finns inte så mycket val.

Jag är rätt trött nu mot slutet, och fokuserar bara på att hålla mig springandes och jobba på framåt. Jag har heller inte stenkoll på tiden. Jag vet ungefär min sim och cykeltid, men har väldigt svårt för att räkna när jag springer och är trött. Förstår aldrig riktigt vad min sluttid ska bli. Jag jobbar på, station efter station, spring. Spring, spring. Snart är jag tillbaka till stan.

Får sällskap av en kille mot slutet in mot stan. Vi springer och snackar lite och jag försöker hänga på honom en bit. Ökar tempot lite och får ny energi. Han får kramp och måste släppa, men jag kämpar på framåt. Nu är jag snart vid målrakan! Har ingen koll på sluttid, tror nu att jag sprungit så pass långsamt att jag kanske slår mitt PB, men jag tror att jag missat drömgränsen på sub 11. Men jag är nöjd ändå. Jag känner just där och då att jag verkligen gjort mitt bästa. Jag har gjort mitt bästa hela dagen, jag har gett allt.

Springer genom stan, hör hejaropen. Stan är nu än mer fylld med underbar publik. Alla ropar ”Karin, Karin!” och jag är supertrött. Är helt inne i bubblan. Jobba på framåt, ramla inte på stenarna nu, lyft på fötterna, spring nu! Springer på, svänger runt och jobbar på framåt upp mot målet. Ser många bekanta ansikten som hejar. Jag andas tungt, jobbar på. Skynda mot målet! Ser när jag närmar mig att klockan står på 10-nånting. Va!? Jag håller på att klara det, snabba mig nu Karin! Springer på, njuter av musiken, publiken, vinkar, njuter, springer in i mål! På fantastiska 10:56!

Jag är i mål! Jag gjorde det! Jag klarade det! Jag har tung andning, går runt och försöker få ordning på andning, känslor och känna efter om jag mår bra eller dåligt. Får en funktionär som kollar hur jag mår, och ger mig dricka. Är bara helt överväldigad med känslor. Jo jag tror jag mår okej. Möter mamma vid mål och ger en svettig kram. Då bara väller känslorna fram. ”Jag klarade det! Jag klarade det!!” och så kommer tårarna. Men det är glädjetårar. Jag är så jäkla glad och nöjd! Vilken otrolig dag! Och jag kom under min drömgräns på 11 timmar. Jag som så länge på slutet trodde det var kört, och hade accepterat det. Men inte gett upp, fortsatt jobba på framåt, och så fixar jag det med 3 minuter till godo!

Men vilken dag. Det här var min bästa Ironmanprestation. Både tidsmässigt men också hur jag hanterat det. Jag körde på hårt, hela tiden, och kroppen kändes fantastisk. Är så nöjd! Och det är nu jag minns tillbaka och ser det som en dröm. Har det verkligen hänt? JA! Galet!!

Sim: 01:12:53 plac 15/41 460
T1: 00:04:09
Cykel: 05:07:38 plac 2/41 364
T2: 00:04:30
Löp: 04:27:38 plac 24/41
Totalt: 10:56:49 plac 585/ca 1350
13e plac i min klass 30-34, 3dje svensk i min klass. 8e plats på SM (klass 21-34)

Här är en bildkavalkad från dagen (med musiken som är IM Kalmar för mig, hörde den varje gång jag passerade mål/publiken)

Race Report: Ironman Kalmar/Sweden 2012

23 thoughts on “Race Report: Ironman Kalmar/Sweden 2012

  • 30 augusti, 2012 at 08:46
    Permalink

    Jag ryser när jag läser! Vilket lopp du har gjort:) Jag är riktigt imponerad. Följde dig via nätet och har väntat på att få läsa om dina uppleveser.
    Shit allstå, vilka cykelben du har!!

    Tack för att du delar med dig och för en grym racereport!

    Reply
  • 30 augusti, 2012 at 09:13
    Permalink

    Jättekul att läsa din rapport. Fantastisk cykling du gjorde. Grattis till ett jättebra lopp.

    Reply
  • 30 augusti, 2012 at 09:31
    Permalink

    Åh wow alltså – den här rapporten får det att pirra i magen på mig! Vilken prestation du gjorde och så du drev på för att nå den fina sluttiden! Sanslöst imponerande och inspirerande. Jag måste läsa den här rapporten igen dagarna innan jag ska göra min första IM nästa år :). Grattis!

    Reply
  • 30 augusti, 2012 at 09:35
    Permalink

    Riktigt, riktigt bra gjort Karin! Det låter som att du gjorde ett väldigt bra lopp, utöver tiden då som bara den är så grym!

    Reply
  • 30 augusti, 2012 at 10:34
    Permalink

    Vilken berättelse! Vilken Prestation! Grattis!!!

    Reply
  • 30 augusti, 2012 at 11:55
    Permalink

    Wow!!! Kul!! Så gott som allt verkar ju ha fungerat överallt! Grymma tider, BRA att du håller dig fokuserad på dig och ditt race! Och cyklingen är ju helt otrolig! Inspirerande! (synd bara jag inte kunde stanna kvar hela em och se dig gå i mål..)

    Reply
  • 30 augusti, 2012 at 12:48
    Permalink

    Herregud Karin så stark du är! Sitter med gåshud och tårarna sprutande. Vilket race! Och vilken gripande skildring. Imponerad, inspirerad och nervös som fan för min premiär 2013. :)

    Reply
  • 30 augusti, 2012 at 13:46
    Permalink

    Galet race, Karin! Häftigt att se att målmedveten och envis träning verkligen lönar sig, om nån nu tvivlade på det :) En bra Ironman kräver så mycket, både huvud på banan men framförallt ett psyke att genomföra den hårda träningen som krävs för en bra tid. Grattis, det här var du väl värd!

    Reply
  • 30 augusti, 2012 at 13:48
    Permalink

    Förresten fotot med kanoterna före starten… helt magiskt foto. Lugnet före stormen, precis som jag upplevde min Kalmar-morgon 2008. Allt var kusligt vackert och stilla, samtidigt som det luktade adrenalin och nervositet överallt.

    Reply
  • 30 augusti, 2012 at 16:23
    Permalink

    Härligt att få följa med på ditt lopp! Riktigt bra skrivet, och en grymt stark insats på loppet! Imponerad!

    Reply
    • 31 augusti, 2012 at 07:32
      Permalink

      Tack! Detsamma till dig, vilken debut! Grattis!

      Reply
  • 30 augusti, 2012 at 20:58
    Permalink

    Tack så mycket för alla gratulationer! Kul att ni gillade race report:en! Den blev lång, men det hinner ju hända en del på knappt 11 timmar. Jag gillar att fånga alla delar, och tankar jag haft under loppet, just för att det är så lätt att romantisera allt efteråt. Det var riktigt tufft, men också otroligt roligt!
    Stort tack för er feedback, den betyder mycket för mig!

    Reply
  • 30 augusti, 2012 at 21:53
    Permalink

    W O W ! ! ! Nu längtar jag till nästa år. Du är helt galet grym Karin. Bäst helt enkelt. Kram!

    Reply
    • 31 augusti, 2012 at 07:31
      Permalink

      Tack Sara! Härligt att du också kör nästa år, kommer bli grymt!

      Reply
  • 31 augusti, 2012 at 00:04
    Permalink

    Fantastiskt bra jobbat.
    Ska tänka på ditt kämpade när det börjar gå tungt på lördag.

    Reply
    • 31 augusti, 2012 at 07:30
      Permalink

      Tack! Lycka till på Tjörn!

      Reply
  • 31 augusti, 2012 at 12:55
    Permalink

    Tack för en grym rapport och bra jobbat! Otroligt värdefullt för oss nybörjare att få denna detalj över hela loppet.

    Reply
  • 31 augusti, 2012 at 13:57
    Permalink

    Magisk berättelse och magiskt lopp! Läser allt jag kommer åt nu när jag tydligen ska göra Ironman Kalmar nästa år…… :) Bra jobbat, Karin!

    Reply
  • 31 augusti, 2012 at 22:22
    Permalink

    Helt underbar läsning!! Bara älskar filmen då du går i mål, vilken lycka!!! Stort grattis till ett helt strålande genomfört lopp!!

    Reply
  • 1 september, 2012 at 00:03
    Permalink

    Vad roligt att läsa! Och grattis till prestationen! :-)

    Reply
  • 2 september, 2012 at 21:52
    Permalink

    Tack för din racereport! Vilken tävling du gjorde!! Du såg verkligen grymt stark ut i Kalmar! Ska bli roligt att följa dig inför nästa IM. Kör hårt!

    Reply
  • 11 september, 2012 at 11:25
    Permalink

    Oj vilken fängslande story. Galet spännande att följa din väg mot målet. Kul att du vågade gasa på cyklingen. Lycka till med omladdningen nu och du missa inte revansch på Ö till Ö;)

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *