Ännu en Ironman avklarad iår, och här kommer nu race report för denna. Ironman Florida var alltså min 3dje Ironman för säsongen, och det var en rejäl säsong kan man säga! Från Ironman Texas i maj, tills nu i november.

Ironman Florida är en otroligt populär tävling som säljer slut på minuter. Anledningen till detta är en fin bana, men också hur de säljer sina platser. Atleter som ska tävla får förtur att köpa plats till nästa år, och sedan får funktionärerna för tävlingen köpa platser, och sist säljs de återstående online. Detta gör att tävlingen får otroligt engagerade funktionärer, de flesta är ju triathleter som alla vill tävla nästa år (och de har rest dit från hela USA just för att vara en del av racet och sen få tävla året därpå). Över 3000 funktionärer och alla riktigt duktiga, trevliga och allt man kan önska! Toppen!

Sen själva banan är riktigt fin om man gillar att ligga i tempobågen. En sval simning i havet (alltså våtdräkt får oftast användas), en riktigt platt cykling (högsta punkten är 161 feet), och sen en pannkaksplatt löpning också med riktigt många hejaklackar. En populär tävling alltså, både för nybörjare och för de erfarna som vill köra riktigt fort!

Jag var på plats i Panama City Beach, FL, i god tid innan race. Kom dit en dryg vecka innan race. Det var riktigt skönt, att få min tapering och vilaperiod på plats, och också kunna kolla in banan i lugn och ro. Jag testade att simma i havet flera gånger under veckan, och det kunde verkligen skilja sig åt. I samband med stormen Sandy som röjde mer norrut, hade vi kalla vindar och stora vågor. Sen började det bli lugnare i havet fram tills tävlingsdagen, men just på tävlingsdagen var det ”lite” vågor ändå.

Cyklingen hade jag också testat på, och vindarna under veckan var ordentliga. Men dessa skulle också avta framåt tävlingsdagen, var det sagt!
Det var också svalare under veckan, men temperaturen blev allt bättre ju närmare helgen vi kom. Solen gick upp vid 7 och ner vid 18. Däremellan gick temperaturen upp mot runt 25 och sen snabbt ner igen. Det blev också snabbt mörkt efter solnedgång, så mitt primära mål var ju att komma imål innan det blev mörkt.

Målet annars var att försöka tangera mitt resultat i senaste race Ironman Kalmar. Eller ja ungefär liknande beroende på bana. Sista Ironman för säsongen och jag ville göra ett stabilt resultat. Känna att mina framsteg iår inte bara var en ”one hit wonder”. Sen har jag ju alltid som mål att cykla topp i min age group.

Så var det äntligen dags för race-day! Underbart! Jag hade laddat och nu lyckats bli sådär härligt nervös så att jag blir taggad! Jag gick upp kl.4, åt frukost i lghten och promenerade sen bort mot växlingsområdet. Det var redan en strid ström av atleter promenerandes dit i tysthet, alla redo och nervösa. Kom fram till body marking där tjejen frågade hur jag mådde. ”Nervös” sa jag, ”men det är bara bra, det ska jag vara!” Hon frågade om det var min första, jag sa åttonde, och hon sa typ ”wow, you’re such an inspiration!” Pepp från alla, det var underbart! Jag stod i kön till pump, där de fixade allt perfekt, sen laddade jag min cykel med flaskor och gels och gjorde Valle (ja han heter så) redo. Gick runt i området, lämnade race morning bag, på med våtdräkten och sen var det dags att ta sig ner till stranden och starten.

Simning
Simningen var en tvåvarvsbana i havet. Det var typ 900m rakt ut, sedan svänga vänster runt en röd boj, vänster igen 100m senare, och sen in till stranden. Upp och springa och varva högt upp på stranden och sen ta sig ut på ett andra varv.

Idag var det större vågor än dagen innan då det var så lugnt. Speakern tipsade oss om att vågorna gick till vänster, så tipset var att starta långt till höger för att sen bli puttad av vågorna och ”åka” rätt i banan. Säg det till 2700 atleter som ska starta samtidigt! Vågorna bröts in mot oss där vi stod, de såg inte så farliga ut, jämfört med tidigare i veckan, men jag var ändå orolig. Jag satte på två simmössor, med goggles emellan, så att de inte skulle flyga av. Nationalsången spelades, endast vågorna hördes i bakgrunden, och alla var så laddade. Nu gäller det. Ironman på gång. En dag full av sport!

Jag tittade upp mot all publik som stod samlad. Såg ett plakat där det stod något i stil med ”Tri Karin Tri” och blev peppad. Tänkte på alla som hejade där hemma. Heja mig, nu kör vi!

Fältet stod en bit ut i vattnet i vågorna. Jag rörde mig mot högerkanten, men ändå rätt långt fram. Väldigt många atleter stod kvar på stranden. Så gick startskottet! Fältet rörde sig sakta framåt, genom vågorna som bröts och försöka ta sig ut till simbart vatten.

Det var bara att börja simma! Simma på, följa strömmen av atleter och jobba på mot vågorna. Simningen kan lätt sammanfattas med: hela havet stormar. Inte bara det att vi simmade i stora ”swells”, dyningar eller vad det heter på svenska, men ibland simmade man uppåt, var uppe på en topp och KUNDE sikta, och ibland föll man neråt mot en vågdal och därifrån såg man inte nånting. Det var bara att ge upp navigeringen och följa med.

Men det var inte vågorna som var det jobbigaste, det var faktiskt alla människor runt omkring. Jäklar vad folk ville simma PÅ en. Simma på en från sidan, trycka på benen, simma ovanpå, slå en i huvudet, ja det var lite kaos kan man säga. Jag försökte bara jobba på och tänka lugna tankar, att just inte få panik. Simma, simma, bara följ med. Just med all kalabalik och vågor blev det också lite förvirrat ute i havet. Det var många gula bojar vi skulle förbi, för att sen svänga vid en röd. Men ibland kändes det som att hela fältet just svängde vid en gul? Nej det var bara för att man själv var lite disorienterad var stranden var och vad som var ”rakt ut” i havet.

Jag jobbade på framåt. Simma, tänka på att simma, bara fokusera på simma. Draget, hänga på någon framför, och sen andas. Jag vad glad att jag inte fick någon kallsup eller liknande, det var riktigt salt vatten!

Så passerade vi bojar, och svängde vid de röda. Och sen på väg in mot strand fick vi vågorna med oss så det var skönt. Kändes lite äventyrligt att simma i sånt riktigt levande hav. Men så började jag tänka på lite annat, började slappna av, tänka att jag var stark, fixar det här osv. Och så simmar jag på, mycket folk omkring mig igen, och så får jag en spark i gogglesarna. Aj. Blir lite stopp där jag kollar att allt sitter på, sen simma vidare. För fan Karin, slappna inte av! Jobba på nu!

Det är intressant hur ett sim-mål kan förändras. Från att simma på en topp-tid, till att simma ”ok”, till att bara ens överleva simningen så man kan fortsätta dagen sen. Jag simmade på och bara hoppades att inte något skulle förstöra min dag.

Sen upp på land, och nu kom det jobbigaste på hela simningen – varvningen! Jag försökte simma med vågorna så långt som möjligt, sen springa in i sanden, upp och varva bland alla som börjat GÅ ivägen (?) och sen springa ut i havet igen, mötas av vågorna och jobba på utåt.

Under andra varvet var det dock bättre, inte alls lika mycket folk i vägen. Så jag kunde simma på rätt ok, men det var fortfarande förvirrat med bojar och navigering. Alla simmade inte runt alla bojar om man säger så. Mitt största problem under andra varvet var att hitta några bra fötter att ligga bakom. Men på vägen in hittade jag dem. Låg där och simmade på och sparade lite energi. Sen gick det lite långsamt sista biten så då passerade jag och gasade på inåt. Genom vågbrytningen igen och så upp på land, äntligen!

Sen kom den coolaste funktionärshjälpen under dagen. Våtdräktsavdragningen! Jag hade dragit ner våtdräkten till midjan och sen stod alla funktionärer på led och sa ”lägg er ner!”. Lydde, och la mig på rygg. De bara ”schwopp” så var våtdräkten avdragen och innan jag ens hunnit blinka hade de dragit upp mig på fötter igen, och så fick jag våtdräkten tryckt i famnen. Snabbt och smidigt! Sparade nog många sekunder där, haha!

Cykling
Den fortsatta växlingen var också riktigt proffsig. Det var dock en lång transitionsträcka. Vi sprang upp, fick bike bag, in inomhus i en byggnad för att få på alla grejer. Fick direkt hjälp av en funktionär med allt. Sen ut, på med solkräm av funktionärerna, de ropade upp mitt nummer, sprang vidare och sen fick jag cykeln given till mig av en annan funktionär. Vilken service! Där stod Valle och väntade, nu skulle det bli åka av!

Jag hade sett fram emot cyklingen! Det gör jag ju alltid, jag älskar att cykla, och speciellt på race när vägen bara är för oss! Cykelbanan var en stor loop på 180.2km och väldigt platt. Den gick först längs med havet västerut, sen rakt norrut, och sen en större loop som i en kvadrat runt, innan man kom tillbaka samma väg söderut och längs med stranden igen. Jag hade rätt bra koll på banan efter att ha kört den med bil och cyklat litegrann.
Vinden hade jag dock ingen aning om, det kändes som att vi skulle få lite av allt på den banan. Men det skulle inte blåsa FÖR mycket hade jag hört iaf.

Jag kom ut på cyklingen, på vägen längs med stranden. Och OJ vad mycket atleter det var framför mig. Mitt mål var att försöka jobba på att ha ett snitt runt 35km/h så det var bara att börja jobba. Jag la mig i omkörningsfil och bara betade av en efter en. Det kändes som ett evighetsarbete så ibland gick jag in i högerled på lagom avstånd och väntade lite. Jag försökte dricka en del i början, brukar dricka upp en flaska powerade inom 30 minuter, men magen var lite upprörd. Eller det var svårt att få i mig det jag skulle. Så jag körde vidare, trampade på och jobbade om alla framför mig jag såg.

Sen kom vi norrut på väldigt fina stora vägar. Det var bara att köra på. Vi hade dock någon sorts vind, sidvind antar jag. Efter dryga halvtimmen började jag fylla på med energi, första biten powerbar var dock väldigt svår att få ner. Jag mådde nästan illa och kände inte alls för att få i mig energi. Men jag visste att om jag skulle köra fort då måste jag fylla på med energi. Så sen efter det fick det bli gel ett bra tag framöver, var 20e minut.

Det var väldigt platt på banan, och väldigt rakt och fint. Det var bara att jobba på framåt. Jag körde efter mitt vanliga schema med fokus i 20 minuter, energi, sen fokus jobba på igen. Jag körde om många utmed banan. Det var lite svårt att hitta någon bra att pace:a bakom. Som age-grouper får man ligga på ett avstånd på 7m bakom nästa atlet. Och gör man det då tjänar man på det, om man säger så. Man tjänar även på att ligga 10-12m bakom. Sparar watt, och har någon att pace:a med. Så jag hoppades ju såklart att någon skulle passera som jag skulle kunna hänga på.

Ibland kom det chok med cyklister som i någon sorts klunga, och då släppte jag dem direkt, vill inte ens bli inblandad i det där. Men ibland kom det någon enstaka som körde om, och då blev jag peppad att jaga efter dem, med 7m luckan då.

Vi jobbade på där ute på loopen, jag tyckte först att mile-skyltarna kom rätt långsamt, och tänkte hur ska detta gå. Men efter typ 30-40 miles så kom jag in i det. Tyckte det var kul, jobbade på, och körde på rätt hårt. Många som körde om saktade sen ner eller höll inte farten, så då gasade jag om. Vissa körde om, och hade en liten svans. Då blev jag lack. Men så kom en domare körandes vid mig och jag tänkte ”aha, nån som ska få rött kort nu!” och japp, han framför fick penalty för att ligga för nära. Skönt att det ändå efterlevdes med regler på banan!

Efter knappt halva cyklingen kom vi så till en väg som hade riktigt dålig asfalt. Jag hade kört där med bil så jag visste vad som skulle komma, men oj vad segt det var. Det var en out-and-back bit som jag inte visste exakt hur lång den skulle vara, men typ mellan 3-5 miles kanske på ett håll. Och vägen hade sprickor i asfalten. Överallt! Jag låg kvar i tempobågen men det var ”duns-duns-duns” hela tiden. Jag visste inte riktigt var på vägen jag skulle hålla mig för att få minst skakningar, men det var drygt. Jag trampade på men tappade rätt mycket där ute. Mest mentalt, jag hade ingen motivation att trycka på. Körde där i typ 29km/h några kilometer och många som jag nyss passerat passerade mig. Äh, jag tar dem sen tänkte jag. Jag var inte alls upplagd för off-road cykling!

När den vägen var slut var det riktigt skönt med bra och smooth asfalt igen! Och större väg. Nu var det dock lite rolling hills på vägen tillbaka, men det var rätt skönt att växla mellan sittande/stående. Så fort det fanns chans, ställde jag mig upp och tryckte till lite. Jobbade på hela tiden, tog inga vilopauser. Förvånande många var de runt mig som rullade nerför. Jag gasade på och jobbade förbi.

På vägen tillbaka jobbade vi nu mot vinden. Jag märkte mer och mer att jag fick slita själv. Hittade inga bra att pace:a bakom, och de jag kom ifatt körde ju såklart då långsammare än mig. Kom ifatt en klunga en gång, eller om de jagade in mig, minns inte. Men jag blir så frustrerad och arg när jag ser klungor. Och speciellt då när det blåser lite och alla ligger ”lite” för nära. Jag blev förbannad och så bara bestämde jag mig. La i nån extra växel och blåste förbi allihopa. Jobbade på framåt och efter en stund tittade jag bak och det var ingen där. Nu jobbade jag på och jagade varje person framför. En åt gången. Hoppades så att det skulle komma någon lite, lite snabbare än mig som jag kunde pace:a bakom, men det var inte så många som kom.

Sen låg väldigt många ute i vägrenen och körde, så när jag jagade ifatt folk så låg jag inte ens 7m rakt bakom, utan jag höll mig på vägen. Jag ville köra på vägen och inte i vägrenen för att inte riskera att få någon punka. Jag var riktigt orolig för detta. Jag såg en del längs banan som stod och lagade punka och varje gång bad jag till Ironman-guden att snälla, snälla, ingen punka för mig! Jag jobbade också med Valle, och pratade snällt med honom så att han skulle hålla ihop hela racet. ”Vi är ett team Valle, vi fixar detta!” Ja, ok, lite störd är jag, men det funkade!

Sen nynnade jag på mina trainerlåtar också ett tag, och fick energi från detta. Tänkte på tryck/drag och kadens, och jobbade på. Jag körde ju väldigt mkt ensam under banan och fick försöka hålla motivation och fart uppe. Även om jag såg att min snittfart inte riktigt var där jag ville ha den, så jobbade jag på framåt, framåt.

Sista biten söderut var också motvind. Eller sidvind. Eller nåt. Vind iaf! Jag tyckte aldrig riktigt vi fick medvinden vi förtjänat under dagen! Men så hörde jag sen att tydligen så hade vinden vänt lite under dagen, så vi fick lite med sidvind än vanligt! Jag jobbade på i motvinden och det kändes rätt bra att hela tiden passera.

Men så skulle vi ut på en sista liten out-and-back loop innan sista milesen hemåt. Och innan dess blev jag passerad av en klunga (igen). Släppte direkt, även om jag hade kunnat hålla mig 7m bakom siste man i klungan så lyckades jag inte med detta. Jag tror själv att jag blir så påverkad av detta att jag liksom tappar motivationen lite. Så jag körde på där lite lugnare på out-and-back. Passade på att fylla på med energi för att orka sista biten hem.

Sen ut på större vägen igen och jaga. Jagade på, körde om folk (fortfarande) och fick bita i och ta vinden helt ensam igen. Men nu var det inte många miles kvar! Sen ner på strandvägen, såg en person som vurpat, var glad att jag var på benen, och bara jobbade på framåt. Sista biten nu, men jag vill inte ta det lugnt. Jag vill köra på och få en ok cykeltid! Körde fortfarande om folk och fick kämpa på med fokus nu sista biten. Rullade in mot transition, rätt trött, flåsig men riktigt nöjd ändå med min cykling! Cykeltiden blev 5.22, inte vad jag siktat mot men helt ok ändå!

Jag mådde rätt bra under cyklingen, förutom just i början. Jag skötte min energi och vätskeschema, jag jobbade på framåt och försökte hålla farten. Benen kändes bra, ryggen kändes bra. Mot slutet var fötterna rätt svullna dock, så de gnällde lite. Det brukar bli så när det är varmt. Men det var nog mest mentalt jag fick kämpa där ute. Just att vilja och orka trycka på lite till. Jag tror att jag tog det lite för lugnt vissa partier. Att jag ”nöjde” mig med en viss fart, för att istället ge lite till. Men det som hålls igen i cyklingen, kanske vinns på löpningen? Allting är en helhet och handlar om balans. Man vet aldrig vad en ändring kan påverka någon annanstans, det är det som är så intressant med triathlon!

I resultaten här sen har jag sett att jag passerade 510 triathleter under cyklingen. Över 500 personer under min cykeltid på 5.22! Det är runt 100 personer i timmen! Ca 1.5 person i minuten! Helt f-cking galet! Inte konstigt jag tyckte det var crowded på banan!

Min cykeltid räckte också till en top-5 tid i min klass (av 87 startande) så det är jag grymt nöjd med! Nu när jag kom in från cyklingen hade jag avancerat från en 24:e plats i min klass, till en 8:e plats. Men det hade jag såklart ingen aning om just då, jag bara jobbade på och gjorde mitt bästa!

Löpning
Hoppade av cykeln, gav den till en funktionär och sprang sen in i ombytningsrummet. Fick direkt hjälp av 2 funktionärer, vilken lyx! Jag var rätt trött och rabblade bara ”tack, tack, tack” och vad de skulle hjälpa mig med, medans jag bytte skor och fick på mig min keps. Fick några gels med mig och min flaska koncentrerad resorb. Och sen var det dags för marathon!

Löpningen gick på en out-and-back bana under två varv. Så alltså drygt 10km iväg, vända och tillbaka exakt samma väg och sen ett likadant varv till. Det var trevligt för då mötte man de andra tävlande, och kände också igen sig på banan efter ett tag. Det var riktigt mycket folk som hejade första kilometrarna, det var musik, plakat och fest! Riktigt trevligt.

Det var nu eftermiddag och nog nu som det var som varmast under dagen. Det var upp mot 28 grader tror jag. Jag sprang på och tänkte nog inte så mycket på värmen faktiskt, det kändes ok. Jag drack min resorb nästan direkt och försökte sen tänka på att fylla på med gel regelbundet. Det blev cola och vatten på varje vätskestation.

Bara efter någon kilometer sprang jag och hittade en tjej (Kath) att springa med. Vi höll ihop och började snacka en massa och pace:ade varann, perfekt! Vi joggade på, pratade om allt och inget och tiden bara gick. Jag bara sprang på och försökte tänka hållning, små steg, hög frekvens. Jag har ju inte sprungit så mycket (eller långt) sen Ironman Kalmar då jag har haft lite ont i ryggen. Så jag visste inte riktigt hur det skulle kännas under en marathon. Skulle ryggen hålla? Skulle jag få ont, och isåfall när? Det var bara att jobba på framåt och ta en mile i taget. Tänka positivt och jobba på.

Jag mötte David i början på mitt första varv, och när jag sprang tillsammans med Kath mötte vi Anders som var helt inne i bubblan och inte hörde mina hejarop. Efter några miles tillsammans tappade jag sen Kath som försökte hänga på. Jag peppade och tackade för sällskapet. Sen var det bara ner i parken för att vända.

Vände i parken och så var det bara samma väg tillbaka och sen skulle jag vara på sista varvet! Tänka positivt var det, jobba jobba på! Jag hade mött Emelie nära vändningen så jag jobbade på framåt för att kunna jämföra om jag knappade in eller ej. Sprang på, förbi vätskestationer och underbara funktionärer. De var så bra på att ge oss det vi önskade, och om man bara ropade ut vad man ville ha, så kom de ibland springandes efter en med ett glas cola. Så schyssta! Och all pepp man fick från både funktionärer och publik, det var helt otroligt!

Jag sprang på där och jag minns faktiskt inte så mycket från löpningen. Jag bara vet att jag försökte tänka positiva tankar och jobba på. Jag tänkte mycket på att försöka hålla ihop det. Att inte tappa för mycket och att inte ta ut något i förskott. Även om jag ligger bra till nu så måste jag hålla ihop det, sänker jag farten kommer jag bli passerad! Jobba på Karin, jobba!

Vid vissa stationer hade de svampar blötta med isvatten, så de plockade jag på mig och satte i linnet. Oh vad skönt det kändes. Direkt var det enklare att springa, när jag svalkade mig. Hällde också en del is i sportBh:n ibland. Funkar bra det med! ;) Jo för när jag mötte Anders en annan gång så peppade han nu mig, för han såg väl att jag såg ut som en zombie. ”Håll dig cool Karin, kyl ner dig!” var hans tips. Så det tänkte jag på ett tag, medans jag joggade vidare.

På väg tillbaka mot varvning kom jag sen ifatt Emelie som jag legat efter vid vändning. Kände att jag höll mig stabil på min front och joggade på även om jag inte springer fort. Peppade Emelie att jobba vidare, det var tufft där ute denna dag! Jag sprang på och höll mig positiv.

Jag tänkte mycket på Glenn och hans spinningpass under löpningen faktiskt. Jag resonerade som så att hade jag varit på långspinning nu hade jag ju inte slutat. Då hade jag inte ens sänkt tempot om jag varit trött. Jag hade jobbat på. Precis som jag gör nu. Jobba på. Det är skönt att vara stark! Jag är stark. Och så snurrade house-musiken i mitt huvud, och mina ben trummade på framåt. Jag var inne i min värld!

Jag sprang på och kom så fram till varvningen för att sen komma ut på varv 2. Passerade special needs och fick mina grejer levererade av en snäll funktionär. Ny resorbflaska och nya gels, och lite powerbargodisar. Mums! Sprang på längs med publikhavet. Jag var trött, men jag var in the zone. Bara jobbade på framåt, och blev glad för all musik som spelades längs vägen.

Hela sista varvet var nog som ett zombie-varv. Jag såg nog riktigt trött ut, men jag sprang iaf. Tempot sänktes litegrann där på andra varvet, men jag tänkte på att hålla ihop det. Bara positiva tankar, bara pepp, bara ”jag är stark”, ”jag kan det här” och så jobba på. Det var nu svalare då det var senare på dagen. Jag tog dock fortfarande vatten och hällde på mig på varje station, och drack cola.

Kroppen funkade bra, magen och benen, det var bara att köra på. Det mesta jag kände av var fötterna, med blåsor och liknande. Men jag tänkte för mig själv att det gör faktiskt precis lika ont att gå! Det är lika bra att bara springa på så att jag blir klar. Att promenera lockade inte heller precis!

Sprang på och snackade lite med lite folk under tiden på väg ut, det peppar alltid. Ut mot varvning kände jag att nu var det inte långt kvar. Snackade med fler som jag sprang med, och om de var på väg mot mål. Men de var på första varvet och alla blev så imponerade av att jag jagade mot en tid kring 11-12h. Jag peppade tillbaka och fick massor med pepp av de jag mötte. ”Looking good, Stay strong til the finish!”. Och jag jobbade på. Trött och i min bubbla, men framåt, framåt.

Under sista biten träffade jag på en annan man som jag snackade lite med. Jag hade väl nu 3 miles kvar och det är ju faktiskt nästan ingenting när man tagit sig 137 miles redan. Vi snackade om lopp, jag frågade frågor, han snackade och jag bara försöka hänga med i hans pace flåsandes. Då han var på sitt första varv var han inte så slut som jag, ännu. Så då bestämde han sig för att hjälpa mig genom att pace:a mig en bit. Han ökade farten ännu mer och jag hängde på. Blev astrött men bara jobbade på. Vi hade tydligen en till tjej bakom oss också. Så då tackade mannen för sig och sa ”nu kan ni pace:a varann sista biten in i mål”.

Och vi sprang där, helt tysta och jagade på. Hon, liten och nätt och bara trummade på. Jag jagade henne men jag orkade inte hålla hennes fart. Men med fartökningen höll jag iaf lite högre fart nu än innan under varv 2. Nu var det bara 1 mile kvar, mindre än 1 mile. Jag sprang på, flåsandes, trött, zombielooken. Jobbade på framåt. Tänkte på att jag var före alla jag mötte. Tänkte på alla som hejade. Tänkte på att jag ville i mål innan det var kolsvart ute. Sprang på framåt. Visste att målet snart skulle synas där framme. Sprang och sprang, vet inte var krafterna kom ifrån men jag ökade farten.

In i fållan som gick bort mot mål. Såg engagemanget från publiken när de insåg att jag var på väg mot mål. Så stolt. Så trött. Så ofantligt trött. Men benen jobbar på. Jag såg målet långt där framme, och så kom tårarna,som vanligt. Stolthetstårarna för att jag klarat av ännu en Ironman. Ökar farten, struntar i allt vad ”cool” eller ”not cool” handlar om vad gäller tacka publiken. Jag vill bara vara klar NU. Så jag gasar på, spurtar om nån man framför och sen bara springer in i mål! (Tror såklart att jag spurtar, men i verkligheten är det ju såklart bara vanlig löpning, haha) Så nöjd, och så skönt att vara i mål! Fångas upp av en funktionär och så är jag klar. Min 8e Ironman avklarad, och på en riktigt stabil och fin tid!

Löpningen slutade på 4.32, som är en snabb IM-marathon för mig. Med tanke på att jag knappt löptränat är jag nöjd. Och ryggen höll! Ryggen höll! Tack kroppen!

Min sluttid blev 11.22 och jag kom 11:a i min Age Group (W30-34), av 87 startande. Jag tappade bara 3 placeringar på löpningen, det måste vara rekord för mig! Och overall avancerade jag 34 placeringar på löpningen! Det har nog aldrig någonsin hänt, haha!

Det roligaste var ändå också efteråt då jag slappat vid athleteområdet och käkat pizza och snackat med triathleter, att en man kommer fram till mig och säger ”Men det var ju DU, du som cyklade så jäkla fort! Du körde om mig därute och jag bara ”WOW!” haha. Alltid roligt när det händer :)

Ironman Florida var en fantastisk tävling! Riktigt bra arrangerad, rolig bana och superbra funktionärer och publik. En fin avslutning på säsongen! Och varmt och skönt också, det gillar jag!

Swim: 1:16:51 – rank 24 (24e snabbast tid/87)
Bike: 5:22:15 – rank 8 (5e snabbast tid/87)
Run: 4:32:02 – rank 11 (-)
Overall: 11:22:05 (Plac: 11/87)

Jag och min running buddy Kath, dagen efter race

Race Report – Ironman Florida 2012

25 thoughts on “Race Report – Ironman Florida 2012

  • 12 november, 2012 at 10:48
    Permalink

    En efterlängtad och inspirerande läsning! Så kul att du delar med dig! Men, jag undrar hur du känner efteråt? Hur känns det på kvällen, mentalt och i kroppen? Och dagarna efteråt? Än en gång, grattis & tack!

    Reply
    • 12 november, 2012 at 22:06
      Permalink

      Tack Maria!
      Hur jag känner efteråt? Just efter detta race mådde jag rätt okej ändå, jag slappade vid athleteområdet, käkade pizza och var pigg. Jag var trött men glad, rätt glad att vara klar liksom. Jag tror inte man förstår heller just då hur länge man hållt på. Kroppen kändes rätt ok, var mest öm i fötterna. Dagen efter var fötterna svullna och jag hade några blåsor. Och just ja, alla skavsår efter kläderna. Aj, det gör lite ont att duscha!

      Dagen efter hade jag kompressionsstrumporna på, haltade runt lite för fötterna, annars mådde jag ok. Men kroppen ÄR ju helt slut, hur ”bra” det än känns. Musklerna har inte mkt krut kvar.

      Annars efteråt kan man tro att man är superhungrig. Men nej, det är lite tvärtom, speciellt på kvällen. Ofta går jag och suktar efter saker jag ska få unna mig efter loppet, som ser supergott ut. Sen väl efter racet är jag inte så sugen längre. Konstigt!

      Men mest efter loppet är man bara sådär nöjd och glad. Skön kick från loppet, och glad över sin prestation, vare sig det var att bara ta sig runt eller prestera någon tid. Alla är vinnare! (och väldigt glada!)

      I Florida hade de athlete party på en club kvällen efter loppet (söndagen). Vi var ute och tog några drinkar, men blev inte så mkt dansande för min del. Mina fötter gjorde för ont. Men triathleter dansade runt som att de inte kört någon Ironman! ;)

      Reply
      • 12 november, 2012 at 23:02
        Permalink

        Tack för ditt svar! Hoppas du suger på karamellen och nu efteråt förstår din prestation!

        /Maria

        Reply
      • 20 november, 2012 at 09:16
        Permalink

        Så himla häftigt att du gör Ironman, igen och igen, och återkommer till den speciella känslan efter! Coolt med dansande triathleter… ;)

        Reply
  • 12 november, 2012 at 14:18
    Permalink

    Fantastisk läsning! Du är min idol! fasen vad grym du är! Stort grattis! Vilken fin säsong! Grymt bra jobbat!!

    Reply
    • 12 november, 2012 at 22:08
      Permalink

      Tack Lina, vad glad jag blir av dina ord!

      Reply
  • 12 november, 2012 at 14:26
    Permalink

    Trevlig läsning även denna gång, kul att det gick så bra!

    Reply
    • 12 november, 2012 at 22:09
      Permalink

      Tack Raymond! Lång läsning som alltid efter race :)

      Reply
  • 12 november, 2012 at 14:56
    Permalink

    Wow! Ännu en superbra race-rapport! Imponerad av dina insatser och dina berättelser. Du inspirerar!

    /Richard

    Reply
    • 12 november, 2012 at 22:09
      Permalink

      Tack så mycket Richard! Kul att höra!

      Reply
  • 12 november, 2012 at 16:53
    Permalink

    Åh va grym du är Karin. Verkligen en stor inspirationskälla.
    Jag ser framemot att se dig på någon tävling nästa år.

    Reply
    • 12 november, 2012 at 22:09
      Permalink

      Tack! Vi ses väl i Kalmar nästa år? Kommer bli grymt!

      Reply
  • 12 november, 2012 at 22:00
    Permalink

    Vad säger man?!? Du är makalös! Grattis min vän. Kram!

    Reply
    • 12 november, 2012 at 22:10
      Permalink

      Tack Sara!! Kram

      Reply
  • 13 november, 2012 at 00:29
    Permalink

    Du är en sann Stjärna & ett föredöme!

    Reply
  • 13 november, 2012 at 12:08
    Permalink

    Vilken berättelse. Fast det är så inspirerande att läsa så blir jag lite, lite rädd inför min Ironman-debut i augusti. Hualigen! Ska jag göra allt det där? Mycket bra jobbat och tack för en härlig race report!

    Reply
  • 13 november, 2012 at 21:55
    Permalink

    Åh vilken härlig berättelse!! Du är så imponerande!!!! Kram

    Reply
  • 14 november, 2012 at 19:46
    Permalink

    3 IM på en säsong är bra jobbat! Kul och inspirerande som vanligt. Njut av vilan och NJUT av träningen när du kickar igång igen

    Reply
  • 16 november, 2012 at 22:48
    Permalink

    Shiiiiit vad mäktigt! För mig är ett Marathon övermäktigt och du gör det och en hel del till, på samma dag. Fantastiskt, jag blir så imponerad!

    Reply
  • Pingback: Säsongsvila | Karin Tri

  • 20 november, 2012 at 09:18
    Permalink

    Grattis igen till ännu en bra Ironman! Du är grym!!! Kul att läsa din välskrivna och fångande race report!

    Reply
  • 20 december, 2012 at 12:07
    Permalink

    Hej och grattis.
    Härlig läsning, skulle bara skummat igenom men fastnade i din berättelse och kunde känna igen mig ända in i själen ibland, bra kämpat måste jag sig!
    Men eftersom du nu inspiterat mig till att ev. prova på IM Florida, kan du berätta din resväg och hur du gjorde med logistiken, flyg, bil, boende etc. så är jag himla tacksam att ta emot dina erfarenheter.
    Lycka till framöver och vi kanske ses någon stans.

    /Håkan

    Reply
    • 1 januari, 2013 at 23:17
      Permalink

      Hej, tack!
      Logistiken kring IM Florida för mig: Jag flög till Atlanta, hyrde bil, körde ner till Panama City Beach. Bodde på lghtshotell där. Enkelt!

      Reply
  • Pingback: 2012 – Träningsårskrönika – del 4 | Karin Tri

  • Pingback: #throwbackthursday | Karin Tri

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *