Igårkväll var jag på spinning. Riktigt jäkla tuff spinning. Mitt favoritpass med Disco-Glenn på SATS Medis alltså. 90 minuter riktigt bra och härlig träning!

Men jag måste bara säga, den här träningsvilan och bortblåsta formen ger mig mer och mer insikter. Jag känner mig som jag ätit lite humble pie. Alltså jag har nog aldrig upplevt Glenns spinning som SÅ jäkla jobbig som den var igår!

Vi körde 5×30/30sekundersintervaller. Följt av 6×90/30sek intervaller. Sen var jag trött kan jag säga. Då hade vi bara den stora halva trappan kvar. Alltså en trappa på 2-4-6-8 och till slut 10 min tempointervall. 1 min vila emellan. 34 minuters hårt jobb, och det kändes!

Vi körde på där som ett team i salen, och aldrig har Glenns peppande ord betytt så mycket. Jag flåsade på, benen brann, och jag bara malde på i huvudet. Jag kan det här, jag ÄR stark! Och vi klarade det ju. Såklart. Det gör man ju även om de långa intervallerna kan verka avskräckande. Det blev ett bra pass, och jag åkte sen hem med klarrött ansikte och träningshuvudvärk igen hela kvällen. Jag blev trött!

Det är knäppt ändå hur man tar sin träningsform för given när man har den. Tänker att det är väl inga problem, jag kan köra några timmar till. Men igår räckte 90 minuter gott och väl! Bara 1.5 vecka kvar tills jag plockat upp konditionen igen alltså! För det är väl så, man tappar den på 2 veckor, och hämtar upp den igen på 2 veckor. Sen ska jag aldrig mer ta den för given! :)

Sist jag cyklade ute, då var jag stark!

Tuff spinning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *