Att köra riktigt hårt och intensivt och pulshöjande är jobbigt. Jobbigt precis som det ska vara, men det ger också en riktigt skön känsla i kroppen. Jo tröskelträning ger också en kick, men just den där jagande känslan i kroppen: jaga pulsen högt upp, flåsa efter luft och känna hjärtat banka riktigt, riktigt hårt. Den känslan. Tröttheten. Kicken. Den som gränsar till ångest. Den är skön den.

Igår körde jag spinning för bästa Jessica, och där under vissa stunder jagade jag hjärtat ur halsgropen. Vi körde ett bra pass med bra cykelsyfte, 3 set med 13 min block, där pulsen skulle jobbas upp på olika platåer under 4-3-2 minutersintervaller följt av rullvila. Sista 2 minutrarna var jävliga men underbara. Det är då jag påminns om att jag verkligen älskar att ta i! Och sen är det ju oftast skönt efteråt :)

Imorse körde jag istället ett hårt och jobbigt simpass. Kan aldrig jobba upp pulsen lika högt i simningen, men där skriker istället rygg och armar av mjölksyra när man tar i på max.

När jag simmar med HA, fixar alltid Coach Mike grymma simpass, i alla de variationer, med självklart bra syfte bakom. Men de har också väl anpassade underfundiga namn. Passet i söndags hette ”Miracle in Water”, och visst kändes det så, jag hade ett härligt flow under 4km passet.

Morgonens pass såg jag (efteråt, jag kollar aldrig innan så jag inte avskräcks!) hette “Faster! It’s Only Pain”! Jäkla tur jag inte kollade på det innan! Vi körde flera set med 4x75MAX! Armarna skrek, ryggen började halvkrampa. Jag bara körde på och tänkte veva, veva nu då! Bara simma på, jaga trötthetskänslan. Jag och Johan simmade på i vår bana och peppade varandra. Det här bara måste vi bli starka av, sa jag. Finns inget annat!

Den sköna känslan efter att ha kört på för fullt fick jag idag också!

13_playitas_simningSimning, en soligare dag i januari

It’s only pain

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *