Det är nu 6 år sedan jag deltog i min första triathlontävling och då alltså blev triathlet! Jag pluggade i USA ett år på Stanford, och gick som helt nybörjare med i deras triathlonklubb. Aldrig simmat crawl, aldrig cyklat på en racer förut. Sprungit i ungefär ett halvår innan jag åkte till USA, som längst 10km.

Efter några månaders träning tillsammans med teamet, deltog jag sen i totalt 7 sprints/olympiska triathlon under säsongen 2007. Vi åkte på många olika skoltävlingar som de olika universiteten anordnade. De präglades av många studentteams som körde, simningen gick nästan alltid i skolans ute-50a pool (som de gjort om till ”sjö” med bojar att simma runt), och det var enkelt att delta. Ingen våtdräkt behövdes, cykla och springa kan de flesta. Bara att köra!

Min första triathlon var Bearathlon som anordnades av UC Berkeley. Den kallades ”the worlds toughest sprint!” Bra att börja med alltså ;) Det jag minns som roliga anekdoter från min första sprint, är:

– Jag var väldigt nervös inför simningen. Inte så mycket för själva simningen dock, utan mest orolig var jag för hur jag skulle kravla mig ur poolen som jag tyckte hade en hög kant utan poolstege!

– Cyklingen var så pass backig att jag vid ett tillfälle fick hoppa av cykeln och gå uppför en backe! Men jag var inte ensam om detta. Vädret varierade också mellan dimma och sol under cyklingen, för det var så olika i höjd över bergen.

– Kom jag sist? Ingen aning! Och inte tänkte jag på det heller. Jag kom i mål på min första triathlon och var nu triathlet!

Här kommer min blogg, som race report från min allra första tri! Kanske kan inspirera någon, alla ska vi börja nånstans!

Själva tävlingen verkar inte finnas kvar i samma form, men här är iaf Cal Triathlons team.

Från 12 februari 2007:

Så vart man en triathlet!

Jag överlevde mitt första triathlon race igår! Såå kul det var! Det var teamets första race för säsongen, Bearathlon, det var rivalerna UC Berkeley som höll i det och vi var ca 50 pers från Stanford Triathlon som åkte dit för att kick some ass!

Kl.03 AM var det dags att vakna och käka lite gröt (är nog första gången ja käkar gröt mitt i natten…hmm). Vi samlades vid 4 och åkte då mot Berkeley. Väl där satte man upp sin cykel och grejer i transition area, och gick och registrerade sig och blev ritad på med penna på armar och ben (sitt race nummer).  I kön till registeringen träffade jag på en norrman, Christian, som pluggar på Cal och också gjorde Bearathlon för första gången. En kille som är grym på cykling men som skulle simma bröstsim på simmet :) Rätt kul o snacka, och vi peppade varann innan tävlingen och grattade varann efteråt!

Tävlingen startade sen 7.30. Alla startar ju inte samtidigt på simningen utan man är uppdelad i olika ”waves”, med ca 20-30 personer i varje. Varje ny wave startade var 15:e minut. Jag var i wave 6 och fick vänta till 8.45 för att börja. Jag var rätt nervös innan, sprang runt och kollade alla grejer så man hade allt på plats, funderade på hur många tröjor man behövde under cyklingen osv, men sen när man väl satte igång bara flöt det på.

Simningen gick bra, simmade i 10 min (maxtiden då alla skulle upp ur vattnet även om man inte simmat de 500 metrarna (som egentligen var 600 då de räknat lite fel), blev lite knuffad på i vattnet med det gick bra ändå.

Sen sprang man upp till transition area, var rätt uppvärmd så det var ingen tanke på nån extra tröja där inte. Fumlade på sockar på blöta fötter och på med cykelskor, handskar o hjälm. Slängde på mig en flytandesocker-grej i en ficka i linnet, bra att ha extra energi.

Sen bar det iväg på cykeln, och vilken cykling! BARA backe! Det är därför de kallar loppet ”the world’s toughest sprint triathlon”. Berkeley är rätt backigt och det utnyttjade dem verkligen! Antar att alla Cal kids cyklar där varje träning för att bli grymma och slå Stanford! Det var riktigt brant på vissa ställen så ja gjorde som de framför mig, hoppade av och gick vissa bitar uppför. Tog mig 1.25 min att cykla de 23 km, som nog 20 var uppför, haha ;).

Sen kom man tillbaka till transition area och slängde på löpardojjorna. Så sprang man 5 km där vid campus, var väldigt fint och platt! :) Förutom alla trappsteg upp och ner de lade in. Det tog ett tag innan man kände fötterna, som hade frusit lite under cykelturen! Men under löpningen hittade ja min lilla energigrej i linnet som ja helt glömt bort så det var väldigt välkommet! Löpningen kändes iaf bättre o bättre ju mer ja sprang! Sen kom ja i mål! Tjohoo! Fick en totaltid på ca 2.05-2.10, vet inte exakt än. Men jag är nöjd, så glad att ja genomförde :)

Men sen efteråt var jag helt slut, inte så slut i kroppen egentligen, men trött! Hade ju gått upp kl 3 på natten, och tyvärr kunde jag inte sova så bra, så det blev nog bara 2 timmars sömn! Vi var kvar ett bra tag vid tävlingen, alla skulle avsluta i de sista waves:en, det var awards och sånt och gratis juice och burritos. Åkte sen med en del av teamet och skulle käka lunch i Emeryville. Orkade knappt käka nåt utan ville mest sova. Kom hem sen på eftermiddagen och var helt slut! Blev sova sova sova som gällde, skönt! :)

Nu är det plugg och träning som gäller framöver. Midterms är på ingång och assignments hänger i luften. Vad gäller träningen blir det mer löpträning framöver och nästa helg är det testrace av Stanford Treeathlon. Så då får vi alla vara med, för sen på det riktiga racet tror jag att vi måste jobba som volontärer och kan kanske inte vara med och tävla, beror helt på hur många volontärer vi får ihop!

bearathlon_infobearathlon_03bearathlon_05bearathlon_08bearathlon_06bearathlon_09bearathlon_01bearathlon_10bearathlon_02

Mitt första triathlon

3 thoughts on “Mitt första triathlon

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *