Nu såhär en dryg månad efter Ironman Texas kommer så äntligen min race report om loppet! Ironman Texas blev min första ironman för säsong 2013, och min 9e Ironman totalt att genomföra.

9 Ironman kan låta mycket, men jag har ju faktiskt hållt på med just långdistanstriathlon sedan 2008 då jag körde min första Kalmar Järnmannen. Så även efter 5 år med Ironman försöker jag ändå behålla respekten för distansen. Med fler tävlingar kommer också mer erfarenhet, och jag vet att det finns inget som heterbara genomföra en Ironman, i mål kommer jag alltid”. För nej, det är en lång dag, det krävs mycket förberedelser, och sen kan vad som helst hända. Det gäller mest att behålla ödmjukheten inför uppgiften och att vara beredd på situationer som kan uppstå och hantera dem.

Triathleten Macca har beskrivit det som att det handlar om att ”Embrace the suck”. Att under en ironman kommer det komma jäkligt tuffa stunder, det är ingen tvekan om det. Alla får dem, men det gäller hur man hanterar dem. Hanterar tankarna och kroppens sätt att få en att stanna. Ta det till sig, och välkomna tankarna. Men ändå fortsätta framåt!

Ett av proffsen som höll tal under välkomstmiddagen sa också något som fastnade hos mig. Han sa något i stil med ”Det är inte den som börjar snabbast som vinner, utan den som sänker farten minst”. Just att bibehålla en fart, köra på sin fart och tro på att den kommer att ta mig hela vägen i mål. Det var något jag fick tänka mer på sen under loppet!

Ironman Texas är en riktigt trevlig tävling. Runt 2500 startande, hela 4000 funktionärer som får tävlingen att flyta på bra, fina omgivningar och en bra bana. Simningen är i en sjö, och oftast utan våtdräkt så det blir mer riktig simning och mer utslagsgivande, cyklingen är en mestadels platt bana med lite rolling hills och vind, och löpningen går sedan i bostadsområde samt inne i The Woodlands med en underbar publik som hejar! Och just ja, sen är det rätt varmt i Texas för den som missat det!

Jag körde ju tävlingen förra året och då var jag väldigt nöjd med tävlingen som helhet, den bästa tävling jag kört dittills! Förra året var det 32 grader och de sa då efteråt att det varit lite varmare än normalt. Ah, tänkte jag, då kanske det inte blir fullt så varmt iår. Tji fick jag, då värmen under veckan ökade och på tävlingsdagen fick vi 34 grader + luftfuktighet vilket gjorde att värmen kunde kännas som upp mot 38 grader. Jag fick helt enkelt se fram emot att det skulle bli som förra året ungefär, att man springer rakt ut i en värmevägg efter T2!

Målet med årets race var att försöka slå min tid från föregående år på samma bana. Hade det varit svalare iår räknade jag med att förbättra löpningen bara på grund av det, men nu med denna värme visste jag inte riktigt. Cyklingen dock, där ville jag förbättra mig oavsett värme!

Jag var på plats i The Woodlands i god tid innan race, precis som förra året. Veckan innan tävling hann jag vila och köra korta små pass. Det blev en del simning i solen, och att försöka vänja mig vid värmen, som låg runt 28 grader i veckan innan tävling. Vi hann simma en del, testa cyklarna, prylarna, köra cykelbanan i bil och bekanta oss med tävlingsbanan och området. Det kändes bra och jag kände mig väl förberedd och taggad inför tävling!

Men trots alla bra förberedelser och att jag varit i solen med solkräm ”lagom” länge under veckan, lyckas jag under fredagen tyvärr bränna mig på ryggen. Den riktiga värmen kom under fredagen, jag var en liten stund i solen, och gick sen med linne under dagen. När vi checkade in cyklar och race-bags var det en otroligt tryckande värme. Alla gick runt och led i värmen, och då fick jag väl lite FÖR mycket sol.

Så det var kanske inte bästa uppladdningen då, att ha röd, bränd hud på ryggen. Jag körde till Target och handlade all aloe-vera de hade och smorde in resten av kvällen. Blev LITE stressad över hur jag skulle göra, vad skulle jag nu tävla i för kläder? Linne kändes inte helt rätt med så många timmar i solen under tävlingsdagen. Jag försökte ändå tänka positivt och lösa problemet, och det blev att jag bestämde mig för att lägga ner 1 linne och 1 tröja i varje växlingspåse, så jag kunde bestämma mig under dagen. Men jag visste väl innerst inne att linne var uteslutet, fick köra på tröja helt enkelt.

Simningen
Så var det äntligen dags för race-day! Simningen gick på en punkt-till-punkt bana så transition och starten var på två olika platser. Vi gick upp vid 4, på med tävlingskläder och ner för snabb frukost. Sen tog vi en taxi bort till transitionområdet. Jag kände mig rätt nervös och osäker faktiskt. Och stressad över min brända rygg.

Nervös brukar jag vara och det tycker jag är bra, för det betyder att jag är taggad. Men jag var lite jobbigt stressad under morgonen. Försökte få till att låna en pump, var osäker på om mitt nya disc-hjul blev rätt pumpat, var mest osäker på alla prylar. Satte på flaskor, bars och gels på cykeln, och dubbelkollade allt hundra gånger. Sprang sen bort och la i mina extra tröjor i växlingspåsarna. Sen var klockan redan 6 och dags att promenera bort till simstarten.

Om jag var stressad vid transition var det inget mot vad som följde…

Det var en dryg mile (1.6km) promenad bort mot simstarten, jag försökte gå raskt lite förbi för att komma fram. Fick bodymarking av funktionärer, kände att jag var i tid och så ställde jag mig i en av alla köer till toaletterna. Stod där och fixade med allt, flätade håret, på med swimskin.

Under morgonen hade de informerat om att vattentemperaturen var över tillåtna för våtdräkt, så simningen var alltså en ”wet-suit-optional” simning. Det betyder att man inte får ha våtdräkt om man ska tävla om placering och slots, men de hade en extra startgrupp 10 min efter starten där man fick ha våtdräkt om man ville.

Så jag stod där i toakön och satte på min swimskin och gjorde mig redo för allt, påsar redo, vaselin på i nacken osv. Men kände stressen komma. Kön rörde sig så jäkla långsamt! Va fan har jag valt fel kö. Blev mer och mer stressad, klockan gick, och jag som känt jag var i god tid fick nu snart panik. Jag måste ju hinna gå på toa innan start! Helst!

Fler var stressade i kön och det var ingen bra uppladdning precis. Det slutade med att jag kom fram när det inte var många minuter kvar. Kommer ut från toa precis när de sjunger nationalsången. Alla står stilla och respekterar sången, jag springer som en dåre rakt över parkeringen med mina påsar i handen, kastar in dem till funktionärerna, tar mina simmössor (race + en extra) och goggles och springer bort till vattnet.

Väl framme när jag bett en funktionär dra upp dragkedjan, ser jag att jag tappat en mössa. Har ingen race mössa. Funderar och letar i typ 2 sekunder innan jag struntar i det, på med min extramössa, tränger mig ner till vattnet i 7:00-starten, hoppar i och hör speakern säga ”Nu är det mindre än 2 minuter kvar till start!”. Yippie, fan vad bra det här går, tänker jag. Tar mig framåt i vattnet, mot startlinjen, är så stressad så det pirrar i benen. För fan Karin, skärp dig nu, lugna ner dig. Nu är du ju här, det går bra det här. Oj, vilken bra start det råkade bli.

2013_Texas_swim

IMTexas12_02

Så går starten och det är bara att följa med strömmen av simmande triathleter. Simma på och inte tänka så mycket. Simvarvet är en lång loop med två svängar. Först ner i sjön ca en tredjedel av banan, sen vända uppåt igen, innan man simmar in i kanalen. Jag simmar på och kör tvåtakt och bara försöker mata på. Inte tänka så mycket på annat, men det är svårt. Jag vet ju att jag simmar som bäst när jag bara fokuserar på simningen, men nu är det mycket annat som pockar på uppmärksamhet. Försöker släppa innan-start-stressen. Simma på, tänk teknik. Häng på folk framför.

Det är helt ok med trängseln tycker jag, jag får inga speciella slag eller sparkar. Jag simmar på och vet faktiskt aldrig om jag simmar ikapp folk, eller om de simmar ikapp mig. Jag har iaf hyfsat fritt vatten och bara jobbar på framåt. Ser bojar längs med banan, gula att passera och jobbar mig framåt mot den röda som betyder sväng. Tankarna går och jag försöker stöta bort dem och bara simma. Men första halvan tänker jag väl en del på starten, och när jag sen börjar närma mig kanalen, börjar tankarna surra om ”linne eller tröja i T1?”, ska jag ta tröja, hur soligt är det nu? Linne eller tröja, simma, simma på.

Jag har ingen aning om simtid under tiden, men jag försöker hålla tempo och intensitet uppe. Fortsätter in i kanalen och det känns bra, känns som att jag iaf knappar in på några. Publiken står nu nära och jag kan se dem bara någon meter bort, när jag ligger till vänster i vattnet. Fortsätter jobba på, ända fram till trappan och får en hjälpande hand upp av en funktionär. Kollar klockan, 1.16, exakt samma tid som ifjol!

IMTexas2013_03

Cyklingen
Så är det dags för transition, in i tältet där man byter om och så väljer jag såklart tröjan då för att skydda ryggen. Får hjälp av funktionärer och tar på strumpor och kompressions-sleeves (dessa får man inte ha på under simningen om det är non-wetsuit), cykelskor och hjälm. Springer ut för att hämta min cykel. Iår har de gjort något galet med startnummerna, som inte är i grupp-ordning, utan i alfabetisk ordning på efternamn. Så min cykel står förutom 5 andra, typ allra längst bort från utgången. Sen kan man heller inte då ha koll på vad alla andra i ens grupp kört, då de är utblandade överallt bland nummerna. Well, jag tar cykeln, springer över gräsmattan och så äntligen till bike-out, och hopp på cykeln, nu ska det äntligen cyklas!

IMTexas2013_05

Målet är att cykla snabbare än förra årets 5.31 på denna banan, med ungefär samma värme och vind. Cykelbanan går som en enda stor loop, först norrut med medvind, sen västerut genom lite fin national forest, innan man vänder söderut och får känna på motvinden tillbaka. Banan är platt, förutom en del miles på mitten där det är lite rolling hills. Nu kände jag till banan bra, och visste både hur det såg ut och vad som skulle komma. Efter 80 miles skulle det sen bara vara platt, men med vinden då att jobba med.

2013_Texas_bike

Direkt när jag började cykla försökte jag komma in i det och få upp farten. Det var många framför mig att köra om, och jag fick jobba på det ett tag. Att försöka hitta ”sin” plats och fart, och ta sig förbi de andra. Det som är bra med en en-loops-bana är ju att man förhoppningsvis inte behöver köra om folk igen, när man väl lämnat de bakom sig.

Jag trampade på och drack också direkt en flaska sportdryck inom den första halvtimmen. Bra med energi efter simningen, och fylla på med vätska. Sen var det bara att köra på och försöka hitta sin rytm. Det känns alltid lite ovant i början, att sitta i tempoställning och veta att jag ska sitta där i 5 timmar. Lite trött i axlarna efter simningen, och benen vet inte riktigt hur man cyklar, men efter en liten stund så har kroppen fattat att det är cykling som gäller!

Jag körde på rätt hårt i början, som alltid. Jag vill komma om alla som var ”i vägen”, och försöka utnyttja den bra vinden. Benen kändes riktigt bra, och det var bara att köra på.

IMTexas2013_04

Det satt skyltar vid varje 10 miles, och jag tänkte mig banan som 112 miles. Jag tänkte aldrig kilometer eller mil. Ungefär vid varje 10-miles fanns också en vätskestation. Jag passade på att ta vatten vid varje station. Fylla mina flaskhållare med flaskor, men jag hällde också en del vatten på mig, och på ryggen för att svalka.

Under den första timmen på banan fanns också en del skarvar som vi körde över, och det lät väl lite i cykeln då och då. Och oftast så flög det gels från min cykel. Jag var glad att jag alltid tar med lite extra, men kände ett tag att nej nu får jag SLUTA tappa gels!!

Jag körde även på en kant eller sten vid ett tillfälle så det pangade till i min disc. Grejen med disc och profilhjul är att det låter ju alltid så mycket värre än vad det är. Men direkt tänkte jag, oj vad hände nu. Fick jag punka? Nej det tror jag inte. Så fortsatte jag cykla på med bra fart.

Men tankarna är det man får jobba mycket med på tävling. För då blev jag orolig igen, hände det nåt med discen innan? För det låter ju lite mer med disc än vanlig hjul. Men det ÄR normalt. Jag var dock inne i cyklingen och orolig för vad som kunde hänt. Har jag fått punka? Ska jag stanna och kolla? Men så sa jag till mig själv ”Nää, man KAN väl inte köra i 37km/h heller om man har punka?”. Sluta nojja, bara cykla!

Så jag körde vidare, och trampade på och höll väl en helt ok fart. Kom ifatt en del personer hela tiden, och jobbade mig förbi. Men det var helt omöjligt att veta vilken klass de tävlade i, så jag tänkte inte så mycket på det. Körde på och försökte hålla min fart hög.

Men i början av cyklingen kände jag att magen inte var helt ok. Jag hade svårt i vissa stunder att få i mig energi, nästan illamående och svullen mage. Kunde inte riktigt köra på som jag ville, så funderade på att stanna. Ibland kändes det bättre, men till slut efter typ 1.5 timme så bestämde jag mig för att jag måste ta ett kort stopp. Så det blev ett kort toastopp vid en vätskestation. Superbra service, fick en funktionär som höll cykeln den korta tid jag sprang på toa, och en extra vattenflaska när jag kom ut. Sen kändes det bättre!

Så nu var det bra, och jag hade stannat och åtgärdat problemet, nu var det bara att cykla! Hade passerat Annika, som simmar supersnabbt, lite innan, och hon hade nu närmat sig igen då jag stannat. Jag körde om folk igen då som jag redan passerat en gång, men det var bara att jaga på.

Jag körde om totalt 300 personer ute på cyklingen, och det var MÅNGA fina cyklar. Körde om flera Cervelo P5, som är värstinghojen just nu. Fina cyklar, men det sitter inte bara i prylarna, det krävs starka cykelben också! Rätt vanligt dock att folk har mer pengar än tid att träna…

Jag körde på och efter stoppet mådde jag mycket bättre. Jag kunde följa mitt mat och drick-schema och fyllde på med energi ofta. Mycket vatten fortsatte att gå åt, både att dricka och att hälla på mig.

IMTexas2013_01

I mitten av banan mellan 60-80 miles kom då de rullande backarna. Inga speciella backar, men lite annorlunda än det totalt pannkaksplatta. Jag tog det lugnt uppför och brände på utför. Fick väl en liten dipp i mitten, just vad gäller farten, men jobbade på ändå.

Då mina gels ramlat av fick jag ta lite nya på stationerna. Men oj vad det är skillnad på gels! Powerbar som jag brukar äta har ju en helt okej konsistens. Dessa jag fick, GU gels, var tjockare. Tjockt socker-”slem” kan vara rätt svårt att få ner kan jag säga! Får stå emot lite reflexer där för att svälja skiten. Men jag visste jag behövde energin för att orka hålla farten, så det var bara att trycka i sig.

Det kanske var värmen ändå, för jag kände mot slutet att jag behövde och ville ta energi oftare än planerat. Så då gjorde jag det. Kroppen fick verkligen jobba!

Benen kändes hela tiden fantastiskt bra, men jag blev ju mer generellt trött i kroppen. Trött av ansträngningen, och pulsen slog. Kände lite i rumpan mot slutet, och fötterna värkte av att de svullnat i värmen. Det var bara att jobba på, trampa på. Alla kämpar med sitt!

IMTexas2013_02

Efter mile 80 var det sen bara platt, och det hade jag laddat för. Nu ökade jag på farten igen, eller ja ökade jämfört med i backarna. Jag tänkte på det där med att inte vara snabbast, men inte sänka farten. Jag tror att jag körde rätt så jämn fart ändå, men mot slutet kändes denna fart betydligt snabbare. För jag körde om mängder med folk som börjat sakta ner.

Speciellt på sista 10-20 milesen kom jag ifatt jättemånga. Då gick cykelbanan in mot The Woodlands igen, och in i vissa bostadsområden. Man kan tro att man snart är framme, men det är en del miles på de vägarna. Jag bara bombade på och fortsatte köra i 34-36km/h och blåste om. Mitt fokus var cykeltiden, jag ville förbättra den och köra på hårt hela vägen in. Jag körde om andra, och hade rätt bra med plats i svängarna mot slutet. Skönt att slippa bli hindrad precis innan transition.

Jag kom in mot transitionområdet och vägarna var kantade av publik. Det kändes härligt och jag var riktigt, riktigt nöjd med cyklingen. Hade kunnat köra på så hårt jag ville, och fick inga direkta problem av värmen, alltså hade hanterat den bra med energi, vätska och salt.
Cykeltiden blev 5.23, hela 8 min snabbare än ifjol!

Löpningen
Kom till transition, möttes av jubel av publiken, vilken känsla! Sprang in med cykeln och gav den direkt till en funktionär. Tog av mig cykelskorna för att kunna springa ner på gräsmattan, och då kom en annan funktionär och sa ”spring du, jag tar hand om de här!” Vilken service!

Ner och hämta run-bag, in i tältet för att byta om. Fick hjälp av funktionärer med allt, och jag kände att jag var rätt trött efter cyklingen. Benen hade fått jobba! Så när jag sitter ner och ska trycka ner hälen i skon får jag lite krampkänning i vaden. Oups! Ställer mig direkt upp så att det försvinner. Sen på med keps, tar med mig gels och allt och springer ut. Ut i värmeväggen!

Nu var klockan ca 14 och solen stod högt på himlen. Värmen var helt ofattbar. Ja jag menar ofattbar, för jag förstod nog inte alls hur varmt det var. Det märkte jag mer dagen innan race i transition, och dagen efter race i expot, när vi knappt klarade av att STÅ i solen. I denna värme ska jag nu alltså springa ett marathon. Men värmen i sig fattade jag inte, det var bara att känslan är att det går tungt.

Jag tänkte iallafall inte på att jag skulle springa ett marathon. Det skulle liksom inte funka. Jag tänkte 3 varv på en bana. Och så massor med vätskestationer! Kom direkt till första vätskestation efter transition och började med min vätskestationsritual. Den handlade om att: ta vatten, ta cola, ta is och häll i BHn. Det gällde att kyla ner sig så gott det gick, jag brydde mig inte om all is som skvalpade runt innanför tröjan, jag skulle kyla ner mig!

2013_Texas_run

Benen var stela i början efter cyklingen, så jag joggade på i sakta mak. Tänkte att det kanske släpper sen. Just nu var det ta sig framåt.

Just det där med tidsuppfattning under en Ironman tycker jag är otroligt intressant. Det är nog under en Ironman jag är som MEST i nuet. Det är nu, nu, nu, under varje sekund och minut. Jag kan inte tänka på vad jag har gjort, som simmat eller cyklat bra. Jag kan inte springa runt och vara glad och nöjd med vad jag gjort, för jag vet ingenting om det som kommer. Jag vet bara NU. Om 5 minuter kan jag ha kramp. Eller värmeslag. Eller springa jättefort, eller långsamt. Men det enda jag påverkar och det enda jag tänker på är just denna stund. Vad kan jag göra nu som tar mig till mål snabbast?

Så jag sprang runt och hade fokus på löpningen. Ja för det VAR löpning. Man kan tro att en mara på 5+ timmar betyder att man går, men nej jag joggade. Jag joggade från station till station, där jag sen gick i några meter för att göra min vatten-cola-is rutin. Det var bra att det fanns så många stationer, för ibland hann jag liksom inte med allt, och så kom jag förbi stationen och upptäckte att allt jag fått i mig i energiväg var ½ dl cola.

Jag hade även mina gels som jag tog utspritt under loppet. Det gick åt en del energi i värmen, mer än vad jag brukar få i mig.

Löpningen var alltså 3 varv på en loop bana, med vätskestationer efter varje mile. Första varvet fokuserade jag på första varvet. Här är jag nu och springer runt. Jag visste ungefär vad som skulle komma och kände igen mig på banan, det var skönt! Jag försökte också vid ett tillfälle räkna ut hur många miles det var per varv. Detta var väldigt svårt, haha. 26 miles är en marathon, och 3 varv. Det var mycket tänkande där ett tag, men fortfarande tänka ”spring nu, jogga på”.

Det var helt underbar publik längs med löparbanan. Mest var det inne i The Woodlands, där kanalen kantades med publik. Men det fanns även många ute längs banan, och de satt verkligen och hejade HELA tiden. På varv 1, 2 och 3 såg jag dem, och det är helt fantastiskt att de orkade i den värmen!

Banan kantades även av många roliga skyltar som jag hann läsa. Ja vissa som ”If you can read this you’re running too slow!”, eller den jag skrattade mest åt ”Hey! Where are you guys GOING??”

IMTexas2013_11

Under första varvet var jag rätt ensam på banan, ja menar i min fart. Det kom folk bakom och sprang om. Ibland med ett hejarop om att de inte lyckats hänga med mig på cyklingen! Jag peppade tillbaka och fortsatte min jogging.

På varv två sen tänkte jag på att jag skulle passera 13 miles, vilket är halvvägs. Nu var det fler löpare runt mig som sprang i min fart, men också väldigt många som promenerade. Jag kämpade på till min 13-skylt och då trodde jag att jag skulle bli pepp, men istället fick jag en liten dipp. Benen blev tyngre och tyngre, och löpsteget långsammare. Men jag lyckades sen komma tillbaka. Sprang på och tänkte att jag jobbade mot varv 3. Joggade, gick i vätskestationerna, fyllde på med is, svampar, drack vatten och tog gels. Fick även stanna för två korta toastopp, men det kunde jag unna mig. Var knappast löprekord på gång!

Sista varvet var det fullt på banan, och väldigt många gick. Nu som långsam-joggare märkte jag att min långsamma fart på varv 1 nu faktiskt (kanske) kunde klassas som löpning under varv 3! Jag sprang om folk, vissa som sprang en bit för att sen promenera en bit. Vi sågs nog en 10 gånger minst, passerade, passerad, osv.

När jag sen kom på 3dje varvet och närmade mig publikhaven vid The Woodlands kände jag att jag inte hade långt kvar. Nu skulle jag i mål! Med 2 miles kvar kom Annika och sprang om mig, jag hade väntat mig det och peppade henne att fortsätta farten till mål!
Jag jobbade på framåt, men kunde inte hänga på i nån annans fart. Jobbade framåt, steg för steg. Sprang sakta om en man som jag peppade, och fick pepp tillbaka. Är du på sista varvet? Wow, vad bra! Jag var supernöjd med att snart vara framme, att ha jobbat igenom ännu en ironman!

Strax därefter när jag bara hade 1 mile kvar började jag fundera på min cykeltid. Visst hade jag nåt runt 5:20-5.25 där? Nu började den tiden verkligen närma sig på klockan. Oj! Skulle jag springa långsammare än min cykeltid och hamna på Ironmanstatistiks Hjältelista? Över de som verkligen ”bonkar”?. Oj, jag försökte öka farten, och jobbade på mot sista vätskestation. Nu var det inte långt kvar och jag bara sprang på. Visste att jag många jag mötte hade fler varv kvar och jag var så nöjd och stolt med hur jag hade hanterat loppet. Hade ingen aning om hur jag låg till, men jag visste jag hade gjort mitt bästa under dagen.

Jag sprang på där på slutet, visste att jag snart skulle få svänga in på den efterlängtade vägen bort mot upploppet. Njöt av varje steg, och av publikens pepp. ”I’ve seen you before, you must be on your last lap?” Det kändes så gött att kunna säga ”YES!” och bara springa på bort mot målet. En liten, liten uppförsbacke och sen in på målrakan. Sprang på och NU kunde jag öka steglängden helt plötsligt. Sprang på, njöt av publikens stöd, äntligen mot mål! I mål och så nöjd med dagens prestation!

IMTexas2013_09   IMTexas2013_10

IMTexas2013_07

Löpningen gick på 5.24 så jag kom in på hjältelistan med endast en minuts marginal. Men vad gör det, jag gav vad jag hade!

I mål och direkt uppfångad av en snäll funktionär. Jag var så glad, trött och lycklig! Ännu en Ironman avklarad, i sån värme! Sen kom jag in på athlete området, och mötte sen upp med Annika och Fredrik. Annika hade kommit in 5 min innan mig och kom 2a i sin klass, vilket betydde slot till Hawaii! Fredrik hade också kört ett riktigt bra lopp! Carl-Emil hade jag inte sett under dagen, men han körde också ett bra lopp med en stark cykling!

Jag var rätt slut efter loppet, fick den där fina stirrande trötta blicken så folk frågade om jag mådde bra. Åt lite, lite mat, men sen började vi röra oss bortåt transition för att hämta alla prylar. Nu kände jag att fötterna ömmade och att jag var lite trött, men det känner man inte under loppet! Gick genom publikhavet och alla grattade oss till genomfört lopp. Vilken känsla, vad glad jag var att ha klarat det, igen!

Jag var nöjd med loppet när jag genomförde det, efter alla omständigheter som hände just då. Men det är nog mer och mer efter loppet som jag blivit än mer nöjd! Jag hade ingen aning om hur det gått för andra under tiden, men som sagt så tog värmen ut sin rätt.

Jag körde på en något långsammare totaltid iår, men kom ca 10 placeringar högre! Enligt en statistiksida om IM Texas så var det en långsammare bana iår pga värmen, ca 10 min på cykeltiden, medan jag förbättrade mig ca 10 minuter! Det är jag riktigt nöjd med, för det var cyklingen som var det stora målet!

Här kommer mina tider:
Swim: 1:16:25 – rank 22 (22e snabbast tid/92) (förra året: 1:16:26)
Bike: 5:23:20 – rank 4 (3e snabbast tid/92) (förra året: 5:31:55)
Run: 5:24:48 – rank 19 (37e snabbast tid/92) (förra året: 5:09:22)
Overall: 12:17:10 (Plac: 19/92) Age-group: 30-34

Sen har jag såklart räknat på cykeltiderna. Såg att jag fick 17e snabbast cykeltid av alla damer inklusive proffsen. Slog dessutom ett proffs, och var jämn med 2 andra. Det är jag nöjd med! På tal om löpningen, så var det 1 tjej i min klass (av 92) som sprang under 4 timmar. Det brukar vara lite fler än så, så nog påverkade värmen!

I en ”normal” Ironman är det ca 7% som bryter. Förra året i Texas var det 12%. Iår var det 16% som gjorde en DNF. Så det var klart ett tuffare lopp iår, och jag är väldigt glad att ha gått i mål!

IMTexas2013_08

Race Report: Ironman Texas 2013

12 thoughts on “Race Report: Ironman Texas 2013

  • 25 juni, 2013 at 12:48
    Permalink

    Shit va grym du är!! Fantastiskt roligt och spännande att läsa för mig som ska göra min första.

    Reply
  • 26 juni, 2013 at 00:40
    Permalink

    Jäklar vad du inspirerar Karin. Det ska bli ett nöje att bli omkörd av dig i Vansbro. ;-)

    Reply
  • 26 juni, 2013 at 06:01
    Permalink

    Härligt jobbat igen, Karin, grattis! Kul också att du var så nöjd med arrangemanget, funktionärerna, måste vara skönt när allt flyter. Får alltid blöta ögonvrår när jag läser om race och äntligen-i-mål, det är ngt speciellt med att tävla och klara av det man satsar på! :)

    Reply
  • 26 juni, 2013 at 08:18
    Permalink

    Vilken underbar läsning! Du är en sann hjälte, Karin!

    Reply
  • 26 juni, 2013 at 19:59
    Permalink

    Jag har läst vartenda ord helt fast. Så himla bra jobbat med massa bitar. Det mentala men också cyklingen, vilken tid! Så roligt att se att hårt arbete ger resultat, väldigt inspirerande. Och värmen…saknar ord.

    Reply
  • 26 juni, 2013 at 21:53
    Permalink

    Tack så mycket för fina ord allihop! Glad jag blir att ni uppskattar och läser den superlånga race reporten :)

    Reply
  • 27 juni, 2013 at 08:41
    Permalink

    Alltid lika rolig läsning! Tack för att du delar med dig!

    Reply
  • 27 juni, 2013 at 08:45
    Permalink

    Vad duktig du är. Grymt jobbat! Du har aldrig funderat över att ställa upp i cykeltävlingar? Du är helt suverän på cykel.

    Reply
    • 2 juli, 2013 at 12:06
      Permalink

      Tack Åsa! Jo jag har väl funderat lite smått på att köra tempo, som SMACK osv, men aldrig riktigt kommit till skott. Får testa nån gång!

      Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *