I helgen körde jag alltså Vansbro Triathlon för andra året i rad, och här kommer en liten race report om min upplevelse av tävlingen!

Efter alla Ironman var det nu dags igen för en Halv-IM, en lite ”kort och hårt” distans för mig alltså. Diesel-loket Karin, ingen vidare sprinter, men kan köra på länge! Jag såg fram emot tävlingen, för jag visste ju hur kul jag hade haft i Vansbro förra året. En bra tävling: en bra, fin bana, simning i älven och sen flack cykling och platt löpning. En bana som passar mig! Sen är det ju riktigt kul att köra en tävling i Sverige. Det blir en gemenskap och man träffar triathleter som man både känner och inte känner (än). Alla är glada och peppade och vill köra en schysst tävling!

Jag såg också fram emot tävlingen just att få köra på hårt och se om jag förbättrat mig iår. Att jämföra olika race är egentligen vanskligt, men nu visste jag ju att iaf cykelbanan var exakt samma, så nu skulle jag se om cykelformen förbättrats eller ej.

Jag hade som sagt 3 mål med tävlingen:
– Att förbättra mig jämfört med förra året
– Att cykla som snabbaste dam
– Att cykla under 2:28

Det är klart det är lätt att stressas av alla andra när man ser startlistor och vem man tävlar mot, men i grunden kan man ju faktiskt inte påverka vad alla andra gör. Jag kan påverka min dag, och jag ville köra snabbare än mig själv förra året. Att cykla som snabbaste dam var mer en kul grej att se om det gick, då jag var 2 min efter grymma Annie Thoren förra året, och 1 sekund då efter Linda Eriksson. Men att bara cykla snabbast är ju inget mål om det inte blir en viss tid, så jag satte 2.28 som drömgräns (cyklade på 2.32 förra året).

Sådär, det var målen! Och ja det viktigaste av allt: att ha ett bra race och ha kul! (Kul är såklart en relativ känsla, en upplevelse som infinner sig av endorfiner från att ha kört riktigt hårt!)

Så till loppet då! Simningen gick i älven först ca 950m motströms för att vända och sen simma tillbaka medströms. Först när jag gick i vattnet kändes det väldigt svalt, jag var osäker på om jag verkligen ville ligga och flyta runt där länge innan start. Men så hoppade jag i och värmde upp med typ 50m simning. Sådär! Jag körde med 2 simmössor, men den extra var en tunn vanlig simmössa för neoprenhuva skulle jag nog fått värmeslag av. Satte dock simglasögonen emellan mössorna, för man vet aldrig om det blir bökigt i starten.

Jag placerade mig hyfsat långt fram i fältet innan start, för jag ville hitta bra fötter att hänga på. Det var rätt strömt i älven, för i väntan på startsignal fick jag simma framåt för att inte åka iväg. Så gick starten och så var det bara att simma! Det var trångt i starten men inte värre än vanliga IMs. Det är inte så mycket att göra än att försöka hänga med strömmen av simmare som ger sig iväg.

130708_vansbro_simning_02
På väg ner till simstarten, kö för att komma i det kalla vattnet, ca 16 grader

130708_vansbro_simning130708_vansbro_simning_03
Simstart, a.k.a tvättmaskinskänsla!

Det var lätt att hitta fötter att simma bakom på väg upp i älven. Jag navigerade inte så mycket, såg knappt nåt utan bara jagade de framför. Jag låg rätt långt till vänster och var nära att jag simmade in i kanten en gång faktiskt. Men så såg jag sen de stora gula bojarna och så var det bara att jobba på. Jag fokuserade på teknik, andas tvåtakt och bara simma. Inte tänka på något annat. Jobba, jobba på.

Efter några hundra meter blev det lugnare runt omkring mig, jag hade fortfarande folk att simma med/bakom, men det var inte lika mycket krigande. Bara simma på och fokusera på det. Jag visste att sista bojen skulle finnas bakom den andra bron, så jag jagade bron då. Fick navigera mer när jag blev mer ensam i vattnet, men fattar fortfarande aldrig om jag blir ifrånsimmad eller simmar ifrån. Det bara är olika många människor omkring mig!

Så kom vändningen och där var det mycket folk igen, och sen bara medströms tillbaka. Nu var fältet mer utspritt och jag simmade en del själv innan jag märkte en kille som låg precis bredvid mig. Hela tiden låg han där, bara en halvmeter bort i samma fart, samma ställe. Så till slut lät jag han gå om och la mig på hans fötter sista hundra metrarna in. Kom in till den långa biten man skulle springa till växlingsområdet. Sprang upp, blev påhejad av publiken, drog av våtdräkten en bit och kollade på klockan. Oj, snabbare än ifjol! Gött!

Kom in till växling och försökte skynda mig så mycket som möjligt. Men jag är ju inte snabb på att växla. På med strumpor, skor, hjälm, brillor, nummerlapp och tog med nån gel i fickan. Valde att skippa handskarna för att vara lite vågad och testa nåt nytt på race ;) Kanske sparade 10 sekunder där, vem vet?

Sen ut på cyklingen. Åh, äntligen cykling! Oj vad jag såg fram emot detta, och nu skulle jag få jobba! Cykelbanan är 15km lång och ska köras fram och tillbaka 3 gånger. Den går som ett L, så det finns en högersväng och sen vändning och sen vänstersväng innan man är tillbaka vid varvning. Med min måltid på 2:28 hade jag räknat ut att jag behövde köra bort till vändpunkten på sisådär 24:40 ungefär, exakt. :) Bra att ha koll, även om jag visste att jag inte skulle kunna tänka så mycket på just tiden, jag kollar snitthastigheten och så bara ger jag allt!

Jag stack iväg ut på cyklingen och fick upp farten rätt direkt. Väntade någon minut på att börja dricka, utan ville bara köra om vissa först och hitta ”min plats”. Det var rätt tomt ute på cykelbanan och gott om plats. Jag som varit rätt orolig för hur det skulle bli på cyklingen, med fler deltagare iår än förra året. Men det funkade bra, än så länge!

Jag körde på ut på banan, och bara njöt. Fasen vad roligt det är att cykla! Swooosh sa min disc, och jag bara körde på. Låg i tempobågen hela tiden och tryckte på, körde om en del när jag kom ifatt, sen var det bara att jaga nästa. Försökte se lite vad jag passerade för att hålla koll på banan och veta ungefär vad som väntade. Det blåste bara lite, men det var nog medvind kom jag på för sen blåste det mer på vägen tillbaka. Men jag fattar aldrig riktigt var vinden kommer ifrån ändå, så det var bara att köra på. Och jag gillar att utnyttja medvinden, att köra på samma intensitet men få mer på hastighetsmätaren, för att kompensera för att det sen går långsammare med samma tryck i motvinden.

Jag cyklade iaf på där i början, kom ut till vändningen redan på 23-nånting på klockan och var nöjd, det var bara bonus. Kör på nu! Och så tillbaka och så när klockan började närma sig 30 passerade minuter började jag mitt mat- och drickschema. Drack upp en flaska sportdryck första varvet. Och så fyllde jag på med snickers och gels med jämna mellanrum.


130708_vansbro_cykling_01

Första varvet gick snabbt, och så in och varva, bli påhejad av publiken, få vätska langat och så ut igen. Jag hade nu släppt tidsmålen per varv, för ärligt talat, hur bra kan man räkna när man kör hårt? Jag kan det inte iaf! Så jag tittade bara på snitthastigheten och vad jag höll för hastighet just nu. Öka, öka. Jagade på och plockade placeringar. Det var nu mer cyklister ute på banan, och även någon bil. Fick parera lite vid omkörning när jag fick möte av bil samtidigt, men annars var det väl lugnt. Vi var en del som fick köra om en traktor också vid ett tillfälle.

Jag cyklade på, höll min tänkta hastighet och jobbade på. Framåt, framåt, köra om, bli passerad, köra om andra. Det blir till slut att jag hamnade med folk som var väldigt jämna mig, så jag såg ju samma personer om och om igen. Vissa var starkare i backe och körde om, och sen när det gick för ”långsamt” framför, brände jag förbi.

Men det var bra race och sportsmanship tycker jag, jag var glad att folk körde schysst och inte draftade. De hade ritat ut 12m streck vid olka ställen på banan, så det var bra då kunde man kolla så att det var rätt avstånd mellan. Ofta när jag sen körde ifatt folk också kunde jag tycka att det såg ut som de låg lite nära, men ju närmare jag kom desto mer såg jag att det var ett korrekt avstånd mellan ändå. Jag tyckte det var bra, och blev inte störd eller så av fusk, som jag kan bli på andra race. Då tappar jag fokus för jag blir så himla förbannad.

Det var kul också att köra på vändbana så att man såg de andra tävlande. Såg Björn Andersson swisha förbi, i en aggressiv sittställning så han nästan satt upp&ner. Galet snabb! Det var under första varvet, när de man mötte var lätträknade, då hann jag se dem! När jag cyklade på körde jag rätt hårt och intensivt, så jag såg inte så många av de jag mötte, jag hade fullt fokus framåt och på nästa att jaga ikapp, hålla avstånd till osv. Men många hejade på mig, tack så mycket! Jag såg och hörde det först när vi redan mötts dock!

Varv 2 betades av och jag jobbade på hårt med att hålla min planerade fart. För att lyckas med det fick jag stoppa i mig gels precis på klockan så att jag kunde hålla intensitet uppe. Drack även en flaska på varv 2, och kom sen in till varvning. Nu bara ett varv kvar! Körde på ut och tänkte varvet uppdelat i 4 delar. Till svängen, till vändning, till sväng och hem. Det är ingenting, kom igen nu!

Jag började bli tröttare och behövde mer och mer vätska och energi. Så på väg ut på 3dje varvet började mitt vatten ta slut. Tog gels, men även de tog slut, kvar var bara några bars, och det ville jag inte trycka i mig. För svårtuggat. Tog sista gelen ute vid vändning och bombade sen på hemåt.

Jag jagade på och körde om. Kör dock inte lika hårt uppför, så i ett svagt motlut kom det ett gäng som körde om lite väl många, lite väl nära efter varandra, så då blev jag bara förbannad till slut och tänkte ”Vad ÄR DET HÄR??” och så la jag i några växlar och tryckte om allihop. Fick höra sen av en klubbkompis jag mötte som hejade på mig att jag tydligen hade en svans på sista varvet in mot växling. So be it, jag kan bara se framåt och göra rätt för MIG. Alla måste ta sitt ansvar. Det jag inte såg just då kunde jag iaf inte bli påverkad av.

Jag körde på riktigt hårt och hade nu ingen dricka eller gel kvar. Gick lite tom så kände av tröttheten, men jag visste att det inte var långt kvar nu. Tryckte på extra, benen svarade och jag körde på som att det var mål i T2. Kom ifatt Emelie Danielsson och cyklade om och peppade nåt att hon tar mig på löpningen. För det visste jag, men jag hade min cykelmåltid i sikte!

Men så plötsligt, med bara 5km kvar till T2, så out-of-the-blue börjar min disc låta väldigt konstigt, och väldigt mycket. Det river och låter som att något går emot. FAN! Fan-fan-fan, vad är det här?? Jag tittade snabbt ner på hastighetsmätaren, nej jag kör ju ändå ok fart, men vad är det? Ligger bromsen emot? Jag bestämmer mig på en sekund att jag måste stanna och kolla. Kör in till kanten där det går, och blir direkt omcyklad av massor. Hoppar av snabbt, öppnar bakbromsen till max och känner på discen. Glappar som satan, men vad kan jag göra åt det nu? Luft finns i däcket, vad fan nu måste jag bara ta mig in till växling!

Jag har koll på klockan och vet att mitt tidsmål är inom räckhåll, jag har ju flera minuter till godo! Fan om det ska hänga på prylarna nu tänker jag. Jag hoppar snabbt upp igen på cykeln och ger mig iväg. Nu bombar jag på som en galning, och discen skorrar. Bara kör. Jag vill så gärna avsluta cyklingen, snälla cykeln Håll ihop! Jag kör en inre dialog med min cykel Valle och säger till att han måste för fasen hålla! Bara lite till, gå inte sönder! Jag hinner t.om fundera på hur lång tid det skulle ta om man faktiskt kan GÅ in till växling om cykeln pajjar helt. Galet!

Jag bara kör som en maniac, och så snart ser jag sista kilometern in mot T2. Blåser om Emelie igen, som hejar och peppar, och jag vill bara om för jag vill ha min plats där jag nyss var. In till T2 och jag är så glad att cykeln höll! Nu ska den vila, och jag springa!

In till växling, jag hänger upp cykeln och direkt kommer Emelie som ett skott och växlar om mig, hon är ute innan jag hinner blinka. Jag byter skor, säger till mig själv som vanligt ”ta det lugnt, ta det lugnt” och ser sen mitt smörgåsbord med prylar som jag ska få med mig ut på löpningen. Tusan, vad grejer! Tar allt i handen och joggar iväg, tänker att jag inte ska sumpa för mycket tid i växlingarna. Jag joggar ut på löpbanan och stoppar på mig gels i fickorna, liten vaselinburk åker med, keps på huvudet och så min Garmin i handen. Efter att ha kört torr sista biten på cyklingen är jag väldigt glad att jag har en flaska med koncenterad resorb att dricka direkt. Tar även lite av en lättflytande gel direkt för att få energi.

130708_vansbro_lopning_01
På väg ut från T2. Nu är cyklingen glömd, nu springa!

Så nu ska det springas! Jag hör speakern som berättar att jag nu är 3dje dam ut på löpningen. 3a tänker jag, ja får se hur många som springer om mig. Jag har liksom min fart, och är glad om jag kan hålla den, men har svårt att sätta emot om någon kommer och springer halvmaran på 1.30. Inte mycket jag kan göra alltså, utan går tillbaka till att göra mitt race, på mitt bästa sätt.

Jag joggar på och får massor med stöd från publiken, härligt! Med alla hejarop går det så mycket lättare att springa! Benen är stela i början, men jag tänker att det släpper väl. Det är jäkligt konstigt hur kroppen fungerar, jag körde på hårt på cyklingen och var glad att vara framme där, men nu en växling senare så är allt glömt och så är kroppen och huvudet redo att springa istället. Konstigt, men coolt!

Jag ser fram emot att få se den nya löpbanan, som är 3 varv fram och tillbaka till en vändpunkt. Man kommer alltså att möta deltagare hela tiden. Just i början är det lite tomt på banan, möter inte så många och de som springer om mig springer snabbt förbi. Jag jobbar på framåt och bara försöker komma in i ett bra flow. Tassar på med hög frekvens, tänker på att hålla mig rak i kroppen, och bara jobba. Bara 1 kilometer bort är första vätskestation och sen är nästa vid vändpunkten 3.5km.

Jag springer på, och när jag närmar mig vändpunkten möter jag först Annie som leder och sen Emelie. Peppar dem att köra på, och blir stärkt av både mina hejarop till andra och andra som hejar på mig. Det är en bra känsla i triathlon, att alla kör sitt bästa race, och att man mest tävlar mot sig själv även om man tävlar mot andra. Bara för att man ger energi, betyder ju inte att det går sämre för en själv. Alla lyfts framåt!

Jag springer på, tar vatten och cola vid stationerna och fyller på med mina gels jag har med mig. Det är varmt och efter cyklingen känner jag att jag behöver fylla på med lite mer energi. Kommer sen in mot varvning vid målområdet, möter Emelie igen och ser att Annie börjat gå. Jag springer på bort mot varvning och springer säkert 30sek snabbare per kilometer där all publik står, vilken känsla! Man verkligen lyfts fram av all pepp!

130708_vansbro_lopning
Lång raka med härlig publik!

Så ut igen på varv 2. Jag bara knatar på, vet knappt vilken fart jag håller, försöker bara göra mitt bästa. Kroppen känns bra, benen känns bra, och jag jobbar på för att hålla en för mig okej fart. Nu är det mer folk ute på banan och jag möter triathleter jag känner överallt. Får pepp och försöker ge tillbaka. Ibland orkar jag inte, men försöker iaf vinka lite. Kommer sen ifatt Annie som går. Peppar henne att jogga med mig, och vi går sen lite ihop. Kollar hur det är med henne, vet hur stark hon är i vanliga fall, och förstår att hon inte mår bra. Delar med mig av lite gel innan jag sen joggar vidare. En vätskestation kommer länge fram, ber henne ta mer energi där.

Jag joggar på framåt i min fart, och tänker på att jag vid vändning är halvvägs. Det är peppande och jag stärks av den tanken. Jag delar alltid upp loppet i mindre delar och brukar aldrig ens titta på kilometer. Jag springer på i min fart, och ser fler och fler ute på banan. Många jagar mig och det kommer ibland tjejer och springer förbi som gaseller. Snabbt och lätt! Jag jobbar på i min fart och peppar de som passerar.

Ute vid varvning igen får jag pepp från Emma Graaf och hennes kille ropar att jag är typ 5a. Ok, tappat två, men jobba, jobba tänker jag. Drick ordentligt, fyll på med energi. Försöker också ha lite koll sen på väg tillbaka var alla är, och funderar på vem som kommer hinna ifatt mig.

Jag springer på och det känns bra i kroppen. En fart har jag och den håller jag. Benen känns iaf bra, men magen strular lite och jag får stanna kort en gång. Sen känns det okej, och jag har bara ett enda litet löpvarv kvar. Förbi publiken, ut till vätskestation, ut till vändpunkt och sen hem. Kom igen nu Karin, bara håll i!

Att hålla tempo tänker jag på hela tiden på 3dje varvet. Jobba på, släpp inte nu. Jag vet hur många som jagar, och jag vet att jag vill ge mitt allt för att hålla min plats. Jag tänker inte på tider, kilometertider eller totalen. Jag tänker bara på att hålla farten, och funderar på när de kommer bakifrån och springer om. Spring Karin!

På väg ut på 3dje varvet tar jag min sista gel och sen är de slut. Får inte riktigt tag i så mycket energi jag vill ha på stationerna, mest vatten, men så bara vill jag komma i mål så snart som möjligt. Jag springer på, ökar på något konstigt sätt farten, och kommer in i en andra andning. Flåsar högt, orkar inte peppa folk, svarar tydligen pepp med stön (?) och bara springer.

Spring! Jobba på, skynda dig till mål. Bara 3.5km kvar. Benen går, kroppen är inne i något sorts diesel-mode. Jag är glad att jag är van att träna på lite energi, för nu har jag inget att fylla på med, och det känns. Men jag närmar mig målet och det är bara att jaga. Jaga! Nu ska faktiskt ingen få springa om mig, inte när det är så här lite kvar. Jag ska spjärna emot, jag ska kämpa!

Jag springer på, blir otroligt lycklig när jag ser publiken och kommer ner mot målrakan. Springer på, ökar farten och så ser jag Ann som står i målet. Hon vinkar som att ”skynda dig!” och jag lägger in en spurt. Kommer i mål och fångas i en kram av Clas Björling och så ser jag tiden. Det är första gången under hela dagen som jag ens tänker på totaltiden. Jag kom under 5 timmar! Wow!

Superglad och lycklig. Jag är så nöjd med simningen, cyklingen framför allt och sen att jag lyckas springa och inte släppa förbi FÖR många. Såg sen i resultaten att jag hade flera som jagade, var 4 tjejer som kom in under de följande 2 minuterna efter mig!

Vilket kul race det var! Jag är så nöjd. Lyckades med mina uppsatta mål, körde med mitt eget race i fokus, men fick ändå en bra placering även om det som sagt inte helt går att påverka. Jag tar med mig en bra känsla från detta lopp. Det var riktigt, riktigt jobbigt, men då också otroligt roligt! Vilken kick!

Tack till alla som hejade, både publik och deltagare, det betydde jättemycket! Och tack för all pepp via blogg/fb&fb!

Här kommer lite resultat (alla resultat här), samt bilder. Alla bilder är lånade från Vansbro Triathlons facebookgrupp, samt från Team Snabbare.

130708_vansbro_resultat_karin

130708_vansbro_resultat_all

130708_vansbro_mal_01
Två nöjda HA-simmare, Sanna och David, i mål!

130708_vansbro_mal_02Nöjd och glad efter race hör jag hur Stefan haft det

130708_vansbro_segrare_01
Överlägsen vinnare Björn Andersson! Cykelgud!

130708_vansbro_segrare_02
Damvinnaren Katarina Åström, en av de där gasellerna! Löpardrottning!

Race Report: Vansbro Triathlon 2013

16 thoughts on “Race Report: Vansbro Triathlon 2013

  • 9 juli, 2013 at 07:54
    Permalink

    Vilken prestation! Jag stod på målrakan och hejade på som en galning, imponerad av alla kämpar. Och inspirerad, ser sjukt kul ut. :)

    Reply
    • 9 juli, 2013 at 11:51
      Permalink

      Tack Lena! Och tack för alla hejarop, det hjälpte verkligen! Är galet jobbigt men också otroligt roligt med triathlon!

      Reply
  • 9 juli, 2013 at 08:53
    Permalink

    Vilken härlig beskrivning! Extra kul att läsa när man var med själv och vet precis vilken backe och vilken traktor du menar. Kul att få se dig in action igen! Du är verkligen grym och inspirerande!

    Reply
  • 9 juli, 2013 at 09:06
    Permalink

    Grymt bra jobbat Karin, grattis till sub 5h!
    Dina peppande ord när du svischade förbi på cykeln betydde mycket. Vi ses i Kalmar :)

    Reply
    • 9 juli, 2013 at 11:52
      Permalink

      Tack Emelie, grymt bra jobbat och grattis till 5e platsen och PB! Du sprang snabbt och snyggt efter cyklingen, bara flög iväg! Yes, Kalmar blir roligt! Inte många dagar kvar nu, 38 kanske?

      Reply
  • 9 juli, 2013 at 11:04
    Permalink

    Sjukt bra jobbat Karin.
    Jäklar vad stark du är på cykeln. Imponerande!
    Vi ses i Kalmar

    Reply
    • 9 juli, 2013 at 11:53
      Permalink

      Detsamma Jörgen, bra jobbat i lördags! Kul att ses på riktigt!

      Reply
  • 10 juli, 2013 at 03:52
    Permalink

    vad var det som hände med discen då? =/

    Hoppas den inte gick sönder för dom är inte gratis..

    Reply
    • 10 juli, 2013 at 08:37
      Permalink

      Precis! Nej jag var och kollade den på cykelcity i måndags, tydligen hade nåt i lagret gängat upp sig. Löstes genom att skruva på en liten skruv. Du ser vilken koll jag har va? ;)
      Discen överlevde, bara dekalerna på ena sidan som revs lite när den gick emot ramen.

      Reply
  • 10 juli, 2013 at 08:47
    Permalink

    Så himla roligt att få träffa dig på ”riktigt” efter målgång! Du är en riktig cooling! Vi ses i Kalmar!

    Reply
    • 10 juli, 2013 at 11:56
      Permalink

      Tack Marre, kul att du kom och hälsade! Bra jobbat, vi ses i Kalmar ja!

      Reply
    • 10 juli, 2013 at 11:57
      Permalink

      Tack så mycket!

      Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *