Igår torsdag körde jag ett millopp här i Stockholm. Milspåret som går ute på Djurgården med två varv runt djurgårdsbrunnsviken. Ett fint lopp som jag senaste körde 2009 då jag också satte senaste PB på distansen.

Denna gången skulle det inte bli PB, det visste jag. Men visst trodde jag att det skulle vara en bättre känsla än vad som blev. Det var varmt och härligt igår kväll, jag åkte från jobbet ut till Sjöhistoriska och promenerade sista kilometern från djurgårdsbron, då det fick bli spårvagn ut. Jag hade tagit med mig det mesta och bytt om på jobbet innan jag åkte. Men jag hade nog glömt något viktigt ändå – energi! Jag hade ätit lite lite under dagen, och missat helt att ha med mig något på kvällen. Tänkte inte så mycket på det just då.

Starten för 10km loppet gick kl.19 och jag startade långt bak i massan av löpare. Tog det lugnt i början och tänkte att jag skulle komma in i det. Men den där bra känslan kom aldrig. Det gick tungt, och segt, och jag var bara trött. Kom på att jag nog behövt lite energi ändå, en gel hade suttit väldigt fint!

Jag sprang på i min fart, och passerade fler ju längre loppet gick, jag höll en rätt jämn fart. Men benen var sega och i sista backarna kändes det i benen. Av ett 10km lopp i ”lugn” fart! Oj. Jaja, jag fick till ett bra pass ändå, jag försökte ta i, men någon fart fanns inte. 10km in på löpkontot dock!

Kom i mål på 58 min, vilket gav en plats nånstans i mitten av motionsdamerna. Det som var tråkigt var att det kändes som att vi som kom på slutet fick nöja oss med att sakerna var slut i mål. Jag som suktade efter energi fick nöja mig med lite vatten, och sen åkte jag hem.

10 jobbiga kilometer. Fråga mig inte hur jag lyckas springa ironmanmaror. Det är en gåta!

140522_milsparet_02

140522_milsparet_01

Milspåret, en tung historia

One thought on “Milspåret, en tung historia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *