Bättre sent än aldrig va? Här kommer nu en lite längre race report från Ironman Austria!

Första tävlingen för säsongen, och jag passade på att köra en helt ny tävling för mig. Denna tävling har dock gått sen 1998, så är en av de äldsta mest välkända tävlingarna i Europa. Jag hade hört mycket gott om den, att det skulle vara snabb simning, hyfsat snabb cykling (hur det nu skulle gå ihop med backarna?) och sen underbar publik på både cykling och löpning. Så jag såg fram emot tävlingen!

Jag visste ändå inte riktigt vad som väntade, som man inte gör innan man testat banan. På banprofilen såg det ut som att det var 3 backar per varv, ett varv som man körde 2 gånger. Hur dessa backar såg ut i verkligheten hade jag ingen aning om. Det är ju så otroligt relativt och personligt hur man förklarar en backe. Är den brant eller inte? Är den jobbig? Ja det får man komma fram till själv!

map_bike22
”Bara” 3 backar per varv, och sen en massa utför! Eller?

Vi var på plats i Klagenfurt redan på tisdagen under veckan inför tävling. Racet gick på söndagen, så vi hade gott om tid att fixa med grejer, och kolla in banan. Vi simmade i sjön de morgnar som det var fri simning, sprang lite korta pass, kollade in expot, jag lämnade in cykeln på cykelmek (som vanligt!), och körde också banan i bil flera gånger.

Jag åkte banan hela 3 gånger. Och för varje gång kändes det ändå bättre och bättre. Men den där banan, den var inte särskilt platt mellan backarna, utan det var mer rullande hela tiden. Det skulle i alla fall bli en bana där det hände saker hela tiden, till skillnad från de platta, långa rakor på banor jag annars föredrar! De tre backarna på kartan märktes när vi körde, och värst var den sista som var brantast men ändå rätt så kort (totalt 3km med två backar och en mellandel som planade ut lite). När vi körde med Pontus sa han dock att det alltid ser värre och brantare ut inifrån bilen. Så det fick jag tro på då! Positiva tankar nu!

Jag undrade hur den här banan kunde vara snabb och speciellt hur någon hemma sagt att den här banan passade mig? What? Det var inte riktigt min typ av bana, då jag är tung och då långsam uppför, men jag tänkte väl mig att jag skulle försöka bomba på utför och ta igen en del av den förlorade tiden. Jag hade ingen aning om tidsmål på denna banan, tänkte mig nog att 5:30 skulle vara riktigt bra, och sen ner mot sub-6 då.

Mål annars är ju svårt just med tider, när man kör helt nya banor. Jag ville köra ett bra och stabilt race och känna att jag gav det jag hade. Jag visste att simträningen inte riktigt hade blivit som planerad (ingen OW simning hemma innan tävlingen, jag vägrade simma i kall sjö, så simmade bara i pool), cyklingen låg i fas och där hade jag wattvärden att köra efter, och på löpningen var jag mest nyfiken på hur kroppen och benen skulle kännas nu när jag sprungit lite mer än föregående år.

Min tränare Björn hade ju gett mig värden då för vilken watt jag skulle cykla på. Men att tävla på watt blev inte av tyvärr. Min cykel var lite strulig veckan innan race. Först var det framväxeln som inte fungerade som den skulle, verkar som den fått sig en smäll i transporten. Sen började wattmätaren kalibrera sig annorlunda, och då fick jag för mig under en testcykling att den kanske inte visade rätt. Jag var också lite orolig över hur detta skulle påverka mig under race, så jag bestämde mig att istället bara köra på känsla. Något som jag ändå skulle haft i åtanke om jag nu körde efter watt.

Så var det äntligen dags för racemorgon! Vi gick upp strax innan 4, på med racekläderna, fläta håret och så ner och åt frukost på hotellet. Vi bodde på bästa hotellet, för det var nära till sjön (simstarten), och sen krypavstånd hem från mål om man nu behövde det!

Vi gick sen bort till transitionarea och fixade med cyklarna. Pumpa däcken, och satte på två flaskor med sportdryck/cola och gels. Gels i ramväskan, Garmin på styret och så kalibrerade jag wattmätaren. Men hade bestämt redan då, inte kolla på den, kör på känsla! Dubbelkollade även mina påsar, blåa bikebag och röda runbag. Allt redo. Jag var redo, och började bli sådär skönt nervös. Gick in i min lilla bubbla och då blir jag nervös men samtidigt taggad och väldigt excited inför dagen!

Satte på våtdräkten halvvägs, ner med alla prylar i streetbag och lämnade in den och special needs för löpningen. Sen promenerade jag ner till simstarten och gjorde mig redo. Mötte Elin och Joel igen, vi startade i samma startvåg kl.06:45. Det var proffsen samt 800 av deltagarna i den vågen. Resten startade kl.07:00.

Det var en häftig känsla nere vid stranden. Massor av publik stod och väntade på starten, och vi deltagare fick hålla oss uppe på stranden. Ingen fick gå i vattnet och värma upp (förutom proffsen då som simmade ute vid den ena bryggan). Sjön var härlig blå, massor av båtar med publik eller funktionärer fanns rakt ut i sjön, och ovanför oss hovrade helikoptrar som filmade. Allt ramades in med en stor fin regnbåge rakt framför oss över sjön.

Det skulle bli en bra dag! Och vädret som hade varit allt från hagelskurar, åska och monsunregn under veckan såg ut att hålla sig bra under denna tävlingsdag. Sol och uppehåll hoppades vi på, och så hade det sett ut på väderleksrapporterna.

Simning
Simbanan gick 1200m rakt ut i sjön för att sen svänga vänster och sen gå tillbaka och in i en kanal sista kilometern. Där i kanalen skulle det gå fort sades det på preracemötet, man skulle bara åka med. Eller nåt. Jag såg fram emot en snabb simning, och var glad att få starta i den första, mindre startgruppen. Jag visste att jag skulle hålla mig i de bakre leden i denna snabbare grupp.

map_swim

Så gick starten, och vi sprang ner i vattnet och vadade lite och började sen simma. Jag försökte ta det lugnt i början, mest mentalt (tänka på att andas och bara simma) och hoppades att jag inte skulle få så mycket slag. Det gick rätt bra och vi simmade på där som ett stim. Efter några hundra meter ser jag ett bekant ansikte, då ligger jag och Elin precis bredvid varandra och simmar. Tyckte väl jag kände igen de där simglasögonen! Sen simmar hon vidare och jag jobbar på och försöker hitta några bra fötter att ligga på.

Av någon oförklarlig anledning får jag en kallsup och får stanna upp och andas lite, men sen bara simma vidare. Det är ju lite rörelse i vattnet, men jag blir ändå lack på mig själv och tänker att nu måste jag koncentrera mig! Simma på, och häng med, och andas! Inte tänka på något annat!

imaustria2

Jag simmar på men det känns som att jag mest blir passerad, eller simmar själv. Det positiva är att jag har gott om plats och ingen att bråka med, men jag har heller ingen hjälp av att ligga precis bakom någon. Men det är fint att simma. Fint vatten, härliga vyer, många båtar på vägen ut och jag trivs! Jag kör ännu en Ironman! När man sedan simmat i en halv evighet kommer svängen, och sen nästa sväng och sen har vi solen i ögonen på vägen tillbaka. Svårt att se något men jag har ett stim av simmare långt framför mig så jag bara försöker följa dem.

Jag ser fram emot den där snabba kanalen, när kommer den? Känner redan att jag börjar bli lite trött i ryggen, är väl inte helt van vid allt lyft på huvudet vid navigeringen. Men jag jobbar vidare, andas tvåtakt och ibland tretakt för att jämna ut det, och simmar vidare. Strax innan kanalen kommer sen de första vit-mössorna ifatt. De är alltså de snabbaste från den andra startgruppen. Vi i den första gruppen har blå mössor, och vi är en del där med.

Så kommer vi in i kanalen, och där är det smalt. Man ser publiken nära som hejar på, men det går inte särskilt snabbt. Jag nöter på och försöker lägga mig vid de blå mössorna som simmar i min fart. Men hela tiden kommer det vitmössor som ska om, så de passerar lite här och där. Jag blir inte jättestörd av detta, jag är mest besviken på att själva ”fors”-känslan i kanalen uteblev. Den är lång, och den tar aldrig slut! Men så ser jag hotellet där jag vet att uppgången är, och snart är jag framme vid funktionärerna som ger mig en hjälpande hand upp!

imaustria17
Klar med simmet, sprang sen genom publikhavet! Mina nya favoritgel High 5 #Milebreaker

Jag kommer upp och har inte den blekaste aning om vad jag simmat på. Inte för att det egentligen ska spela så stor roll, några minuter hit eller dit. Grejen är att jag inte har någon klocka på mig. Har ju annars min Garmin Vivofit som klocka, men denna hade jag tagit av mig inför race, för jag ville inte riskera att tappa den. Så jag är klocklös och kan bara gissa mig till min tid. Springer upp genom folkhavet av publik som står och hejar. Vilken känsla! Vi hade innan nojjat lite om att det var lång löpning upp till transitionområdet, men det tänkte jag inte alls på nu. Blev ju framhejad hela vägen! Adrenalinet pumpar och nu var simningen klar, cykling härnäst!

Sprang in i ombytestältet och tog det lite lugnt, på med strumpor, skor, nummerlappsbälte, hjälm, brillor och alla mina gels som jag har i fickorna på byxorna. Fick med mig allt och så ut i cykelparken. Fick stanna för ett kort toastopp, passade på, men magen kändes lite orolig och svullen. Konstigt redan så tidigt på dagen tänkte jag, har ju inte ens början med gels än!

Kom bort och plockade min cykel, som stod nästan helt ensam kvar bland mina nummer. Grejen var att vår klass hade tydligen blandade nummer, några runt 100, och sen en del runt 800. Det visste jag inte då, och detta tillsammans med att jag inte visste min simtid gjorde att jag trodde jag simmat superlångsamt! Ah, inte så mycket att bry sig om, nu cykla!

Cykling
Upp på cykeln, runt och göra en u-sväng vid publikhavet och så iväg! Första biten på cyklingen var en liten extraloop på platt mark, för att öka på banans längd så den skulle bli korrekt (den har varit för kort tidigare år). Jag tänkte på Björns ord om att ta det lugnt i början, men det var svårt. Jag tyckte jag inte tog i, men det gick i 39km/h där i början, och jag ville väl passera en del innan vi sen kom in på de mer böljande och svängande partierna av banan, där jag visste det skulle bli svårt att passera.

imaustria7
Påhejad på väg ut, 18 mil väntar

Så kom vi ut på den riktiga banan och det var böljande hela tiden. Men de första backarna som vi tyckt såg ut som backar i bilen, var nu inte så farliga. Jag bara körde på och försökte jobba med växlarna. Hade 11-28 kassett bak så några extra växlar sen till de värre backarna. Det var svårt att passera i de där kurviga partierna i början, det blev mer utspritt i fältet, men också en del klungor som var svåra att passera eftersom de inte körde om tillräckligt fort när de väl skulle om den framför. Man fick parera hela tiden, och jag kände egentligen ingen stress så att jag var tvungen att köra på för hårt. Jag var lite orolig över backarna som väntade. Backe 1 kom och passerades utan att jag egentligen reagerade. Skönt. Sen körde jag vidare mot nästa.

map_bike1

Jag brukar dricka en flaska i början av cyklingen, under de 30-60 första minuterna och sen börja med gels. Men min mage var inte riktigt som den skulle. Jag kände mig mätt och svullen och kände att det var svårt att få ner något. Så jag väntade lite där i början på att den skulle lugna ner sig, och fyllde inte på med så mycket energi som jag egentligen velat. Jag cyklade på men kände ändå att jag nog måste ta ett toastopp ändå. Så efter nån timme passade jag på vid en vätskestation vid ett litet motlut där det ändå gick så långsamt. Snabbt in, P5an väntade snällt i 2 minuter och sen var vi iväg igen. Kändes sen bättre och efter det kunde jag sen fylla på med energi var 20-25:e minut som jag ville.

Backarna då, ja de var många. De där flacka partierna på kartan, de var inte flacka! Det var rullande hela tiden, och man fick jobba på! I utförskörningarna fick man ha lite tur så det inte var för många i vägen. Vissa delar av banan mötte vi deltagare på andra hållet, så det var ibland svårt att köra om utför. När det går i över 50km/h tenderar man ju att ligga mer mitt i körbanan så att säga.

Jag cyklade på och var faktiskt lite orolig. Min Garmin visar mitt körsnitt hela tiden, och det låg i början på 36km/h, för att senare minska till 35 och sen när vi kom till de riktiga backarna, ja då började det dala! Backe nummer 2 (på kartan) kändes i benen. Jag jobbade på och låg längst till höger, tittade inte ens på alla som susade om. Jag jobbade på, hade hög puls, låg på 28an bak och bara trampade. Massor av publik hade tagit sig ut och hejade på oss. Alla ropade ”Hop, hop, hop!” Jag blev peppad och körde på. Ville komma upp!

Visste inte om jag gick över min planerade watt uppför, men jag var ju tvungen att komma upp! Efter den backen sjönk mitt självförtroende. Detta var bara backe 2. Den som skulle komma sen var ännu brantare mindes jag från bilturen. Skulle jag ens komma upp? Cyklade och funderade på hur pinsamt det skulle bli att hoppa av och GÅ upp för backen. Oj.

Men, det där var nog bara lite energibrist ändå. När man är seg, sur och less på cyklingen, då är det energi som ska in helt enkelt! Så jag laddade med mer gels, och det var nu jag kunde äta mer regelbundet än innan. Drack ordentligt och påminde mig själv om att också äta de salttabletter jag hade med mig.

imaustria16
Jobba, jobba, jobba!

Benen kändes bra hela tiden, förutom i de värsta backarna, då brände det till rätt bra. Men annars kändes de förvånansvärt okej. Dock kände jag av i rumpa/ländrygg tidigt i loppet. Redan efter några mil började det kännas, och det gör det ju aldrig på träning. Kan ha varit simningen innan som tröttade ut den, men det påverkade egentligen inte cyklingen. Det var mest en mental grej, att jag hade lite ont, men jag försökte tänka bort det och bara köra på. Och äta gels då.

Jag var nog lite låg där de milen mellan backe 2 och 3. Det kändes som att det kanske inte skulle gå. Snittet minskade ner mot 31 och jag började bli orolig för att det skulle bli en riktigt kass cykling för mig. Vissa av vägarna var faktiskt lite luriga, för det såg ut som att det var platt, det var långa rakor som såg så platta ut. Men ingen motvind, och så gick det så långsamt. Tryckte på och körde i 26. Det kunde inte vara platt! Men det kom jag på först på varv 2.

Så kom jag till backen jag var så orolig för. Skulle jag palla? Skulle mina växlar räcka? Jag växlade ner på minsta och så bara körde jag. Publiken peppade, svetten rann ner på glasögonen så jag inte såg något, men jag bara trampade. Trampa, liten bit i taget, kom igen! Jag satt ner hela tiden, men kadensen blev kanske låg. Men så var jag uppe för första biten! Ja! Sen planade det ut en liten bit och så fick man lite vila innan nästa krön. Där i sista backen stod det massor med publik och en DJ som spelade musik och ropade Iron Lady så fort han såg en tjej. Jag vinkade, fick stöd och hejarop och så jobbade jag mig upp för den sista biten av backen. Jag kom upp!

Efter den backen var det sen mycket nerför, och bara lite uppför. Det gick att köra på fort, och jag försökte utnyttja det så gott det gick. Dock kör ju ”alla” fort utför, det blir inte så stor skillnad ändå, det var uppför jag förlorade mina minuter, och de var svåra att ta igen sen.

När jag sen kom in för varvning fick jag världens kick av att köra förbi publikhavet. Jag kände mig pigg och stark och nu visste jag exakt vad som väntade. Jag visste banan, och jag visste att jag kom upp för backarna. Jag hade nu också fått i mig mer energi och jag kunde köra på starkt under varv 2. Jag jobbade på för att få upp mitt snitt igen, eller att inte tappa det mer helt enkelt. På vissa sträckor (ej backarna) körde jag snabbare på varv 2 än på varv 1. Det kändes bra! Under andra varvet kom sen också en del regn på oss. Det gjorde inte mig så mycket, men publiken försvann lite från backarna, och jag tog det lite lugnare i vissa utförskörningar där jag visste den sen skulle komma en sväng. Det fanns en 90-graderssväng i en by på slutet, där man kom in i rätt hög fart. Madrasser var uppsatta och polis stod där och varnade, där ville jag absolut inte komma in för fort!

imaustria3
Första varvet?

imaustria4
Andra varvet var jag mer i omkörningsfil! (kändes det som!)

Backarna på andra varvet gick långsammare, och benen var tröttare, men upp kom jag! Sen körde jag på utför och försökte köra om och vinna tid. Jobbade på hela vägen in till T2, och var riktigt nöjd att jag kom långt under 6h på cyklingen (som var min mentala skamgräns), med tanke på hur det kändes en stund där i början!

Kom in i transition och ställde cykeln, nu var inte alla cyklar där i mitt ställ, så några hade jag lyckats passera! Hade dock fortfarande ingen aning om vad min totaltid låg på så långt. Tänkte inte mer på det, utan nu var det löpning som gällde! Sprang bort till ombytestältet. På med löparskor, keps, Garmin, några gels i fickorna och en flaska resorb i handen, och så ut!

Löpning
Löpbanan var en tvåvarvsbana, med många partier där vi deltagare mötte varandra. Först längs med sjön ut till en badplats, sen tillbaka till målområdet, sen in till Klagenfurt stad längs med en kanal, och så tillbaka. Så den rundan två gånger. Det skulle gå!

map_run

Jag tyckte jag hade studerat kartan en del och visste var vi skulle springa (bl.a. förbi vårt hotell) men när jag först kom ut från växlingsområdet var jag helt lost. Det var uppställt staket och mängder av publik ropade och hejade fram oss. Super Karin! Hop, hop, hop! Det var så mycket pepp, så jag hade helt glömt bort att cyklingen tog på benen, nu skulle jag bara springa! Så man sprang i ett publikhav ett bra tag och jag hade ingen aning om var på banan jag var. Sen sprang jag genom parken och sen förstod jag var jag var. Det var otroligt mycket publik och alla hejades fram. Underbart!

imaustria18
Sprang längs med den fina sjön, ett steg i taget, en vätskestation i taget

Jag sprang på i min takt, och de flesta sprang i en annan. Men jag jobbade på mot mitt mål. Benen kändes okej, och jag bara lät kroppen finna sig tillrätta med löpningen. Magen kändes förvånansvärt bra, och jag tänkte göra en ny approach detta race. Den resorbflaskan jag hade i handen brukar jag svepa direkt inför löpningen och sen springa vidare och ta vatten/cola vid stationerna. Nu tänkte jag ta det lite lugnt med energin i början. Jag hade fyllt på var 20e minut på slutet på cyklingen, så jag resonerade att jag borde ha rätt okej med energi just nu. Låt magen vila lite. Så jag tog bara små klunkar av resorben, en vid varje vätskestation, och det dröjde nog en 5-7km innan jag började med cola. Sen blev det en liten klunk cola, en liten klunk vatten vid varje vätskestation och så en halv gel vid vissa. Jag körde också på gel som jag testat på träning, några Enervit liquids, och även High 5 gels (finns hos Milebreaker), som är snälla mot min mage. Jag kunde fylla på med energi och inte oroa mig över magen. Det var en så skön känsla!

Jag sprang på där i min fart, och min Garmin 910xt brummade till varje gång jag passerat 1km. Så kollade jag ibland på mitt tempo, och försökte anpassa. Det kändes som att jag sprang på som jag brukar när jag kör hemma, men det gick ju lite långsammare. Jag sprang hela tiden, förutom några steg vid varje vätskestation då jag gick när jag drack. Sen direkt sprang jag vidare. Jag sprang på och tänkte bara lite i taget. Till nästa vätskestation, fram dit, bort där, undrar vad som kommer sen. Inte tänka på distansen eller hur långt man har kvar.

Jag hade fortfarande ingen aning om min tid och visste inte riktigt heller hur jag låg till. Så jag visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till hur det gick. Har det gått bra? Jag har gjort vad jag kan, jag springer på. Det känns okej. När jag sprang ut längs med sjön mötte jag sen Elin längst ut, så det var första gången vi sågs och hejade på varann. Anders hade jag sett på cyklingen när han passerade, men sen hade vi tydligen kommit in till växling samtidigt, och så växlade jag om honom. Sen kom han springande om mig igen då. Joel flög förbi på lätta steg när jag var på första varvet. Sofie mötte jag på vägen tillbaka och hon frågade hur det gått. Inte vet jag, sa jag. Det var allt jag hann säga, och det var så jag kände just då! David mötte jag också på väg tillbaka mot raceområdet och han kom i bra fart. Tänkte att då lär ser jag honom senare när han passerar då. Det var en bra bana just att vi deltagare mötte varann ofta och man kunde heja på de få man kände på plats! Annars hejade publiken riktigt bra.

När vi sprang in i Klagenfurt kom vi in förbi ett stort torg där publiken satt och drack öl och vi sprang mitt igenom. Bra med hejarop och där fanns även en klocka att ringa i, för en insamling. Dessa små positiva annorlunda saker fastnade hos mig och det var det jag tänkte på sen på varv 2. Det andra och sista löpvarvet. Nu skulle jag ut och kolla banan en gång till. Kom inte ihåg exakt hur den var, men jag tog mig fram vätskestation efter vätskestation.

Jag sprang på, Garmin brummade och jag försökte ibland att förbättra och öka tempot. Ibland gick det, ibland hände inte så mycket. Men kroppen kändes bra, känslan var att jag sprang snabbare än så. Nu på varv 2 var det fler som fick problem med kramp, mage och allt vad man får under en Ironman. Jag sprang på och tänkte på att ”everybody is suffering”. Jag kände mig stark av den känslan i det kollektiva lidandet och försökte tänka på positiva saker. Sprang också ”runt” en irländsk man som jag snackade lite med. Sprang om, han sprang om, han gick, jag kom ifatt osv. Kramper är aldrig lätt, men vi peppade varann, och det var trevligt att ha nån mer att känna igen på banan.

imaustria14
Inne i Klagenfurt

Så jag höll mitt tempo, runt 6-tempo som sen blev 7-tempo beroende på antal vätskestationer. Men jag är som sköldpaddan. Som liksom tar sig fram i en takt, och sen passerar en del mot slutet. Så ju längre jag sprang desto ”fortare” kändes det som att jag sprang. Eller ja, mer jämnt tempo i alla fall. Planen är att det här lägstatempot ska kunna ökas så småningom, men känslan att kunna springa på hela tiden utan några större problem som mage eller kramper, det känns bra!

På väg mot Klagenfurt sista varvet kom jag sen ifatt Anders som gick. Fick med mig honom på lite löpning framåt och vi snackade på. Peppade varann och försökte tänka på något annat ett tag. Tänka på det öldrickande folket vi ska se, och på klockan vi ska ringa i. Sen ska vi ju bara tillbaka! Vi sprang tillsammans en bit, sen tog krampen över för honom igen, och jag sprang långsamt vidare.

In i Klagenfurt, sen vända och hem via kanalen. Jag kunde höra musiken och målområdet från långt iväg och det peppade mig mot slutet. Det var fortfarande publik som hejade fram oss och jag jobbade på, steg för steg. Kom sen ner mot målområdet och där vi som skulle i mål skulle vänster och de som skulle ut på varv 2 höger. Funktionären såg lite tveksamt på mig, men jag skulle vänster! Fick en highfive, och sen var det bara att springa på! Genom publikmassan, och sen svänga in mot mål.

Vilken skön känsla, att ha fixat ännu ett marathon efter att ha simmat och cyklat! Vilken tur jag aldrig tänker på totalt antal kilometer! Det var så underbart att se målet, att veta att jag nu var där! Sen fick vi stå och köa lite för att hålla den där ”vinstdekalen”. Yes, min 12e ironman!

imaustria19
Glad att ha tagit mig till mål!

Som sagt, under själva loppet hade jag svårt att känna eller veta hur det egentligen gick, men såhär efteråt är jag väldigt nöjd. Med tanke på cykelbanan och backarna, så är jag nöjd med cykeltiden. Nöjd över att jag lyckades vända de negativa tankarna och avsluta starkt där, och sedan avsluta med en stabil mara, utan några onödiga stopp!

Min sluttid blev 12:03 och jag kom 29:a i min Age Group (W30-34), av 55 startande.

Simning – 1:18:21 (rank 41/55)
Cykel – 05:44:21 (inkl stopp på 2 min) (rank 24/55), 19e tid
Löpning – 04:49:22 (rank 29/55) 34e tid
Totalt: 12:03:35

Här är alla resultat.

Ironman Austria var en riktigt fin tävling som jag verkligen rekommenderar Fin ”platt” simning i underbar sjö, händelserik cykling med fina vyer, publikmassor och hejarop, och sist en platt marathon med otroligt peppande publik där med! (Och den brännande känslan i cykelbenen i backarna, ja den har jag förstås redan förträngt!)

Race Report: Ironman Austria 2014

7 thoughts on “Race Report: Ironman Austria 2014

  • 17 juli, 2014 at 16:47
    Permalink

    Grymt Karin, alltid lika kul och inspirerande att läsa dina stories :)

    Reply
    • 18 juli, 2014 at 19:38
      Permalink

      Tack Ingrid! Kul att du läser!

      Reply
  • Pingback: Träning inför Ironman Kalmar | Karin Tri

  • 20 juli, 2014 at 09:44
    Permalink

    Kul att läsa detaljerade racereports! O heja vad grym du är :)

    Reply
    • 22 juli, 2014 at 15:30
      Permalink

      Tack Malin! Ja det hinner funderas på mycket detaljer under 12 timmar!

      Reply
  • 16 oktober, 2014 at 14:51
    Permalink

    starkt jobbat och kul rapport. jag älskar näst sista bilden. många känslor i ett :) du med armarna på väg upp, tjejen en bit bak bara ett enda stort leende å så gubben med magkramp som det e tveksamt om han vet att han ens e på blåa mattan…
    körde min första IM där i Klagenfurt i juni. med tokigt sopig simning, ok cykel (för å va mig) och sen bra löpning. känner igen mig i mkt av det du skriver, inte minst det där med att cyklingen fan aldrig va platt men att det faktiskt gick att bomba på en hel del utförs.
    tillbaka 2015? tror jag kör igen. bor i Wien så det e ju om inte annat rätt enkelt för mig att ta bilen ner.
    kör hårt på nästa race!
    hejhej / Anders

    Reply
  • Pingback: Race Report: Ironman Austria 2015 | Karin Tri

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *