[google-translator]
.
Det var tredje gången gillt för mig på Ironman Florida iår. Har ju varit där 2 gånger innan och kört, men nu hade jag bestämt att till nästa år får det bli en annan tävling. Får ju variera mig lite! Jag gillar dock Floridabanan. Cykelbanan är platt och vindkänslig, och där trivs jag. Löpbanan är platt som en pannkaka den med, och så möter man andra deltagare under hela banan. Simningen är den jag haft svårast med, med alla vågor och rörelser i ett levande hav. 2 varv i havet och varvningen på stranden tar både tid och suger energi!

Nu var jag alltså där igen, för 3dje och sista gången (för nu). Hade haft en bra träningsperiod från senaste IM (Kalmar) och hela hösten. Tränat kontinuerligt efter Björn Anderssons coachning och hållt mig frisk och tränat på. Kände att jag förbättrat formen och var taggad. Fick till en bra uppladdningsvecka också pre-race, bodde med David Näsvik och fick många bra tips och bra pepp inför tävling. Körde bra tapering med kort-korta pass bara och vågade vila så att man har superfräscha ben på rätt dag!

Det är varmt och skönt i Panama City Beach denna årstid, upp mot 25-29 grader och sol på dagarna men svalt på morgnar och kvällar. Lite torrare värme också, så den är inte så jobbig tycker jag (jämfört med t.ex. Texas). De föregående åren har både vädret och havet ändrat karaktär under veckan fram till tävlingsdag. Ena dagen kan det vara lugnt och stilla, havet blankt och ingen vind. En annan dag kan det blåsa rejält och vågorna kan slå, med röda flaggor på stranden.

Vädret är dock det enda som du faktiskt inte kan påverka inför din tävling. Mycket annat kan man förbereda och fixa och styra över, matval, undvika folkmassor, rätt träningsmängd, vila och sömn. Men vädret. Nope. Så jag brukar inte lägga någon energi på väderprognoser inför race förrän det verkligen börjar närma sig.

Jag och David läste om the Artic Blast som skulle komma, ett lågtryck som skulle svepa ner över östra USA med mer vind och sänka temperaturen ca 10 grader. Oh well, 10m/s är ju inte så himla farligt tänkte jag och mindes vinden på Öland. Eller ute på Södertörn för den delen. Och hur kallt kan det bli egentligen? Många sprang runt och köpte nya kläder och stressade. Jag funderade mer på vad jag kunde ha på mig, inte för mycket men kanske något mer än tävlingslinnet. Jag hade dock allting med mig, både tunna armvärmare, handskar och cykeltröja (och även väst), för jag vet att det inte alltid är sol och 30 grader i Florida. Min plan var dock att ha en tunn cykeltröja och handskar i T1-påsen och sätta på det inför cyklingen. Då skulle jag även ha extra plats för mina gels i cykelfickorna (tips från KJ). Bra!

Så kom då tävlingsdagen. Väderprognosen var visst sann, för det blåste en del ute när vi vaknade strax innan 4. Det hördes även innan man ens öppnade balkongdörren. Bytte om, käkade frukost, drack det obligatoriska vakna-kaffet och sen gick vi ner till transition. Vi väntade lite extra faktiskt, jag brukar vilja gå ner i väldigt god tid, men nu med kylan och vinden ute var det inte så lockande.

Så vi gick lite senare, kanske 5.30. Och fastän jag inte hade så mycket att fixa med, blev jag nervös och stressad och skyndade in i transition. Pumpa discen och framdäcket, satte på mina flaskor med gels fasttejpade och la några gels i P5an ramväska. Sen var jag typ redo. Då återstod bara att stå i toakö och gå och extrakolla transitionpåsarna.

Det var kallt eftersom det bara var några grader ute så tidigt på morgonen, och att vinden då låg på. Många stod och huttrade. Jag försökte att inte tänka så mycket på det. Men när jag stod i kön hörde jag de bredvid prata om att de hört någon säga att simningen kanske skulle bli inställd. Jag tänkte att det kan ju inte stämma, så farligt är det väl inte? Funderade inte mer på det sen, utan gjorde mig klar.

När det närmade sig 6.30 satte jag på våtdräkten och gav mig ner till kön ner till stranden. Fick hjälp att stänga den, och när vi står där ropar de ut att de har ett announcement. Jag vet vad de kommer säga. Simningen är inställd. Jag reagerar faktiskt genom att inte reagera alls. Mer ”jaha, nu är det såhär”. Folk runt mig blir besvikna, vissa ska göra sin första (och enda) IM och då förstår jag att det kan kännas snopet. Men när vi tittar ut över havet ser man ju tydligt att säkerhetspersonalen och båtarna kan inte ens hålla sig på sina placeringar där ute. De åker runt som hela havet stormar. Hade de släppt ut 2700 triathleter där hade de fått plocka upp folk längs hela stranden sen.

Jag är rätt lugn, men jag har ändå inte all info. Hörde något om time trial start och klockslaget 08. Går med strömmen av folk in i hotellet igen för att värma mig. Möter där sen C-E och Johan och går och hämtar min T1 påse för att få på cykelkläderna. Jag har ju inte ens varit nere på stranden eller i vattnet, så jag är ju knappast blöt och kall. Jag bestämmer mig för att addera ett par tunna arm”värmare” till min outfit, eller ja de heter ju skincoolers, kan vara bra om jag blir för varm ;) Folk stressar runt och alla har alla möjliga outfits på, allt från vanliga racekläder till hela vinteroutfiten. En tjej rusar in bredvid mig och säger ”man MÅSTE ha jacka, det är svinkallt!”. Jag funderar på västen, men tänker att det blir för varmt, alternativt alldeles för fladdrigt och un-aero!

Det är nu alltså 2500 atleter som virrar runt i transitionområdet så vart man än ska är det kö och trängsel. Till kl.08 är jag klar och går ut till cykeln. Detta var ju rätt onödigt, men det var alltså så mkt kö så det var lika bra att vara på rätt ställe direkt, så man inte missar sin start. Men det är nu som det är som kallast på hela dagen. Alla står och fryser och huttrar. Jag står i toakö och nervöskissar hundra gånger känns det som. Några triatleter står som ett gäng hemlösa vid en soptunna och drar i lite bubbelplast. De lägger den innanför tröjan. Först tycker jag det ser lite roligt och skrattretande ut, sen går jag fram och gör samma sak själv. En liten bit plast fram på bröstet och axlarna innanför Crafttröjan, det kan nog vara bra!

I knappa timmen står jag och fryser innan jag får komma iväg. Försöker hålla modet uppe och värmen i kroppen. Går på stället, hoppar runt, hittar lite lä. Kl.08:50 kommer jag iväg! En lite konstig känsla att ha väntat så länge, är ju nästan så man hunnit bli hungrig igen såhär 5 timmar efter frukosten.

Proffsen startade allra först och de hade 30 sekunder emellan. Vi i AG gick framåt i 2 led i startnummerordning och så släppte de fram 2 atleter var 3dje sekund. Så det blev ett bra flöde. Äntligen var det dags att få komma igång, och cykla!

IMFL_01

Jag hade startnummer 887, så hade bara knappt 900 framför mig då, varav en del proffs, och många utspridda över tid, så det var inte lika många att passera som vanligt. Men i början var det såklart lite mer folk att köra om. Men med denna start blev det mycket bättre. Jag såg nästan ingen drafting jämfört med föregående år. Nu var det mer utspritt, ialafall där jag befann mig i fältet. Allas nivå var ju helt random, så många cyklade i helt olika farter. Då blev det mycket lättare att passera. Jag funderade dock på att om jag ville hitta folk att pace:a med så kanske det inte skulle komma så många chanser. Om jag väntade för länge skulle de som sen kom och körde om mig köra alldeles för snabbt, eller så skulle det inte komma någon att pace:a med, eftersom de som körde jämnt med mig och startade mycket senare då aldrig skulle komma ifatt!

Så jag cyklade om en hel del i början, det var mycket att hålla reda på, och även en del trafik på första vägen längs havet. Bilar som kom på banan körde lite i vägen när de försökte ta det försiktigt, så då blev det ännu svårare att komma förbi. Väl ut på de större vägarna fick jag bättre flyt. Det var fortfarande mycket folk i vägen och jag cyklade på och ropade ”on your left”! Ibland väldigt ofta och högt, då många inte ens kollade sig över axeln innan de bytte fil för att köra om.

IMFL_03

Så jag körde på och gasade om folk. Jag råkade ligga lite högt i watt, men försökte ta mig om och det kändes ändå okej och kontrollerat. Efter några mil hittade jag sen 2 andra som jag körde rätt jämnt med. Jag körde om, de körde om mig så jag bestämde mig för att köra med dem, på 7m luckan.

Vi körde på och höll vårt lilla 3 manna -7m- tåg. Jag fick ändå jobba på för att hålla dessa, kunde inte slappna av. Ville inte tappa bort dem helt, så när han framför tog energi, gick jag fram och hakade på 1an med lucka. Vi körde på så ett tag och jag jobbade på för att hänga med. Det kändes ändå rätt, för jag var inte säker på att jag skulle kunna hitta andra i samma fart att köra med annars.

Vi tog oss fram och förbi många. Sen efter ett bra tag tappade jag en, och senare även den andra. Det var väl i någon rolling hill backe där de körde på och jag inte kunde hänga med.

IMFL_02

Så då körde jag på rätt ensam istället. Ju längre man kom desto tommare var det ju ute på banan. Jag tryckte lap på min Garmin varje gång jag tog en gel, både för att veta hur lång tid sen jag tog en gel, samt att försöka hålla snittwatten inom den gräns jag skulle. Så jag hade rätt bra koll på watten under hela loppet. Men får erkänna att jag inte hade lika bra koll på mina gels. Tog jag en nyss och glömde trycka lap? Eller har jag helt glömt att båda ta gel och trycka på knappen? Lika bra att ta en till! (hej guldfisk!)

Där i mitten av banan fick jag verkligen jobba på och peppa mig, och fylla på med energi regelbundet. I början tog jag det lugnt med gels, men då är man ju så pigg ändå. Nu var det viktigt att inte missa energi och vätska.

imflorida_bike_map

Så kom jag fram till den dåliga vägen, efter den var det ungefär halva passerat. Man kör ut och vänder på en väg som är full med sprickor, så det dunkar bra i cykeln. Jag försökte hålla mig fokuserad och bara köra på. Kollade på watten och tryckte på. Låg ute vid kanten för att undvika de värsta sprickorna och kanterna på vägen. Men det jag reflekterade över var hur tomt det var bland de som körde tillbaka. Det var bara att trampa på, fokusera på vändpunkt och sedan en aidstation och när vi sen kom ut på bra väg igen har nog asfalten aldrig känts så smooth! Jag var så glad att vara klar med den delen. Nu var det mindre än halva cyklingen kvar och nu var man på väg tillbaka, hemväg alltså!

IMFL_04

Jag körde på norrut genom skogen som skyddade från vinden. När jag sen kom ut på vägen som går västerut – tillbaka – blev jag påhejad av publik och fick en bra kick. Det var en del rolling hills och jag trampade på bra. Det var inte så många runt en just nu. Jag hade nog tänkt att det skulle vara bra vind här, men det var nog sida-motvind ändå. Jag trampade på men kom inte upp i så otroligt hög fart, mot vad jag tryckte för watt.

Så småningom körde jag om en kille i vita skinfit-byxor, och han körde om mig nästan direkt. Så höll vi på ett bra tag (passera, bli passerad) innan jag insåg att det nog var bäst för mig att då låta han ligga före och ta vinden, om han nu så gärna ville det! Så jag la mig på 7m lucka och trampade på. Mina watt sjönk till under mitt planerade, men jag såg ändå på hastigheten att jag höll det jag skulle försökt hålla själv med mindre kraft nu. Jag låg där på avstånd från honom ett tag, och det kändes lite lätt, men jag tänkte att det nog var bra ändå. Vila benen lite och ändå ta mig fram. Men det är ovant, jag brukar gilla att ligga först och köra precis i min egen fart!

Vi körde sen om en annan gubbe jag kände igen sen innan, som då la sig på lucka bakom mig. Vi körde på där hela vägen tillbaka till korsningen där man svängde söderut igen. Han framför mig saktade in och skulle väl fylla på med energi, så då drog jag om och började dra. Körde på där, och så fick vi äntligen medvind. Jag ökade och bombade på och höll mina planerade watt. Tydligen var det inte alla som körde på i medvind för sen var jag plötsligt själv igen. Det var härligt att äntligen få lite rejäl fart för alla watt också!

Det var nu rätt tomt på vägen runt mig igen. Ibland kom jag ifatt någon. Kom sen ut på den sista vändpunktsvägen. Där var det också rätt tomt, men mötte de som var före mig. Mötte nu en av de som jag kört med innan (i gula kläder) så han var inte så långt före ändå!

Jobba på, jag snackade med mig själv och peppade. Hela vägen ut och var glad när jag sen vände. Nu inte så långt kvar! Kör på! Tog gels var 20-30 minut och jobbade på. Sen ut igen på stora vägen och hade bra medvind. Körde i dryga 43km/h och körde om fler och fler. Kom sen också ifatt och förbi den andre av de två män jag kört med i början. Intressant det där med hur alla kör olika och är starka i olika perioder av racet. Jag fokuserade på att hålla mina planerade watt i varje lap-split, och det kändes extra viktigt ju längre loppet gick. Speciellt att inte bli lurad i medvinden att köra för lugnt bara för att man har gratisfart.

Kom ner till vägen vid stranden och visste att det var ca 12km kvar. Kollade på klockan och visste ju att sub-5 var kört men jag ville ändå jobba på. Här var det lite trafik samtidigt och mkt att hålla fokus på igen. Jobba på, köra om andra cyklister, och samtidigt ha koll på bilar som körde försiktigt där. Körde på och kom även sen ifatt ett tjejproffs några km innan T2. Jag kom in till T2 efter 5:13.

IMFL_05

IMFL_06

IMFL_07

Det var rätt tomt där på atleter och massor med publik som hejade och massor av funktionärer som väntade på att få hjälpa till! Jag gav min cykel till en funktionär, fick min påse given till mig medan minst 10 andra pekade var jag skulle springa. Bra service! Och vilket drag!

Jag sprang in i omklädningsrummet och där var det lugnt, bara jag. Slängde påsen på golvet och ropade efter lite hjälp och fick direkt 2 funktionärer som hjälpte mig packa upp. Riktigt bra!

Av med cykelskor, tröja och ärmar och på med keps, skor och brillor. Lite gels, en flaska resorb och så ut! Sprang förbi solkrämsstationen och fick snabbt lite kräm på ryggen. Det var ju ändå sol ute även om det var svalt. Men linne passade bra ändå, mer kläder hade blivit för varmt! Passade på att belöna mig med ett snabbt toastopp, det där med att kissa på cykeln har jag inte kommit till än.

Så då var jag ute på löpningen då! Spännande, för löpningen hade jag ju satt som ett eget mål för dagen. Den stora planen var att sätta PB på IM-maran (<4:27) oavsett hur det andra gått. Så min tempostrategi var att springa på runt 5:20-5:30 första halvan för att sen ha marginal att halka ner till 5:55 tempo på sista halvan. Detta var såklart ett tempo som skrämde mig lite. Med detta skulle maran hamna på 4h. Då hade jag ändå rätt bra marginal till allt som kan hända och extra tid då ner till mitt gamla PB. Så mot sub-4, men snarare 4:20. Det var alltså planen!

När jag kom ut på löpbanan sprang jag på och blev påhejad av publiken. Tänkte nog inte så mycket på det då, men det var ju rätt tomt på banan. Det kom en del män och sprang om, och flera hejade med ”you killed it on the bike!” eller annat cykelpepp. Jag var nöjd över min cykling, för den hade känts bra, men jag var ju inte så wow över tiden precis. Då hade jag ingen aning om vad andra cyklat på. Efter dryga kilometern stod Anna från klubben och hejade och ropade ”Karin, du cyklade jättebra, till och med snabbare än Camilla!” och jag fattade ingenting. Jag tog emot peppet och sprang på. Tänkte, kan det stämma? Jaja, spring nu! Spring!

IMFL_08

Men som sagt, det var tomt, och inte så många andra tjejer ute och sprang, förutom när jag mötte proffsen då. Mötte KJ, David och Camilla när de var på väg in och hejade på dem!

Jag sprang på i min planerade fart ut på banan. Fick hålla igen i början för att landa på 5:20 och på väg ut så sprang jag och snackade med en kille ett tag, tills jag kollade på klockan. Nej det här går inte, jag måste öka! Så jag sprang iväg då. Alltså fatta, det har typ aldrig hänt förut. Jag har sprungit om folk som går, eller shuffle-joggar, men sprungit förbi andra som springer?? What!

Aja, jag var nöjd och sprang på. Genom vätskestationerna också, för det hade jag bestämt att där ska jag springa igenom i alla fall på första varvet. Det slutade faktiskt med att jag sprang genom alla på hela maran! Gick inte en enda gång!

IMFL_09

När jag sen kommit ut till vändpunkten och vände runt förstod jag varför det gått så lätt. Pang, motvind på en och så sjönk tempot. Jag försökte jobba på men fick acceptera ett lite lägre tempo. Tänkte att det var ”bara” tillbaka till vändning vid målområde och sen bara ett enda varv kvar! Ca 30km i verkligheten alltså, men så kan man ju inte tänka!

Det blåste på bra när jag sprang tillbaka och nu mötte jag massor med atleter som var ute på banan. Alla såg så pigga och glada ut och jag tänkte ”var glada nu, ni förstår när ni vänder!”. De som sprang om mig här på första varvet sprang ju också mycket snabbare än jag, så jag kunde inte haka på någon att ha som vindskydd i motvinden. Typiskt.

Men jag jobbade på, kom in mot målområdet igen där det var massor av publik längs gatorna. Alla hejade på bra och nu var jag pepp igen. Varvade och fick min special needs påse av en funktionär som höll på att missa mig men som sprang ifatt mig och med mig tills jag fått allt i påsen med mig!

imflorida_run_map

Ut på sista varvet alltså, bara en halvmara kvar. Nu hade jag fokus på att jag hade medvind och att det var underbart. Garmin pep varje kilometer så jag hade stenkoll på mina kilometertider. Jobbade på och ville inte ens tänka på motvinden som väntade. Vägen ut kändes kortare och sen var jag där, vändning! Nu var det mycket mer folk på banan så fler att springa med eller bakom. Jag försökte haka på alla som passerade mig, la mig bara något steg bakom och sprang, men många sprang lite för fort. Jag sprang på men såg att mitt tempo sjönk, och det var för långsamt för min plan. Fan också, kom igen nu! Spring. Öka!

IMFL_10

Men så där inne bland villaområdet så blev jag sen passerad av en man (Steven) som var i lagom längd och som höll ett bra tempo (typ 5.45). Detta var nu snabbare än det jag höll själv. Jag la mig direkt bakom hans rygg och fokuserade på att springa på och inte släppa. Jag var nog inne i ett löpfokus för allt jag orkade var att springa, samt att flåsa. Jag låg där bakom länge. Han märkte väl det, och sen kom det en annan som sprang om oss båda, som då Steven försökte haka på. Jag bara kände ”neeeej, spring inte iväg”, men som tur var så släppte han sen och var tillbaka i sitt eget tempo. Jag sprintade ifatt och la mig bakom igen. Efter ett tag kände jag att jag kanske skulle säga något, så då sa jag hej och sen började vi snacka lite. Och det var riktigt bra. Vi pratade, och sprang. Och jag glömde bort att jag var trött. Jobbade bara på att hålla hans rygg och att ta gels och vätska.

Kollade på klockan och tempot och det höll sig bra. Så kom vi äntligen över på rätt sida vägen igen, där det bara är några kilometer kvar till målet. Jag sa till Steven att nu står min klocka på 3:50, tänkte mest liksom bara berätta det. Men efter vår löptur de andra kilometrarna visste han nu om mitt mål på sub-4, och han var själv på sitt första varv så han skulle spara sig till nästa. Så han sa ”you have to try, go for it! You can do it now on adrenalin, go!”. Och så var det ”typ” drygt 1 mile kvar sa han.

Jag tänkte inte så mycket, tackade för draghjälpen och stack iväg. Ökade tempot och hamnade nu på 5:00-tempo. På något konstigt sätt så gick det. Benen bara gick, jag sprang på och det kändes kontrollerat. I alla fall ett tag. Alla som hejade och som stod vid sidan såg att jag sprang på så de hejade på bra! Jag var taggad till tusen, tänkte nu fan är det bara att ge allt. Kom ner på vägen in mot vändning. Fortsatte springa, inte tänka. Men nu hade jag nog kutat i en kilometer och nu fan började det bli jobbigt att hålla det tempot!

Jag sprang på och så plötsligt ser jag David (som körde grymt och kom 7a totalt!) som hejar vid sidan och springer med en liten bit. ”Du cyklade näst snabbast av ALLA tjejer!!” ropar han och så ropar han en massa annat om pizza och målgång och jag förstår ingenting. Jag springer som jag aldrig sprungit. Blir påhejad av alla som ser hur jäkla trött jag är, men som ändå kör på. Jäklar vad vägen var lång nu då! Och målrakan! Den tar aldrig slut! Men så kommer jag äntligen fram till målet, blir uppropad som You are an Ironman – Karin from Stockholm och sen ramlar jag in över mållinjen och rakt i famnen på en funktionär.

Klockan stannade på 4:01, men jag är så jäkla nöjd ändå. Jag försökte, jag gav allt, och jag avslutade starkt! Fett PB på löpningen, och det där som David sa om snabb cykeltid, det ligger i bakhuvudet, men jag kan inte riktigt tro på det än, när jag går runt i målområdet (tar först såklart en medaljbild, sen direkt till massagen!).

IMFL_11

Men det var visst sant! Slutade som 3dje snabbaste cykeltid bland damerna, och ändå så lyckas jag sen springa en bra marathon efteråt. Att simningen blev inställd kan jag inte påverka så jag kan bara se till de omständigheter som var, och där presterade jag bra. Så jag är riktigt, riktigt, nöjd! Jag hade en bra känsla under hela loppet, och kände mig stark även om det såklart kom dippar under både cykling och löpning. Jag är kanske inte den snabbaste, men jag är jäkligt uthållig!

Och du måste vara en uthållig läsare om du kommit ända hit på race reporten. Tack för all support på blogg, FB och sms!

Mina tider:
Cykel: 5:13:36
Löpning: 4:01:26
Totalt: 9:20:05 (plac 6/107 i 30-34), 23e dam totalt, 229 plac totalt /2300

Alla resultat hittar ni här.

Race Report: Ironman Florida 2014

10 thoughts on “Race Report: Ironman Florida 2014

  • 12 november, 2014 at 09:15
    Permalink

    Wow! DU är så GRYM Karin! Kul läsning, älskar dina race reports!

    Reply
  • 12 november, 2014 at 14:33
    Permalink

    Grymt bra jobbat! Du är snabb på cykeln! Jisses! Och mycket bra sprunget. Spännande race report! :)

    Reply
  • 12 november, 2014 at 19:14
    Permalink

    Jag är en sån där ”smygläsare”, men nu måste jag skriva något:)

    Helt fantastiskt rolig läsning. Jag log flera gånger när jag läste och det gick nog en rysning genom kroppen också.
    Du är grym, snyggt jobbat!

    Reply
  • 12 november, 2014 at 22:44
    Permalink

    Superbra race-report, som vanligt!! Och ja, jag läste hela. :)
    Dessutom, superbra prestation!! Coolt att persa på maran, och sen är ju din cykling helt bananas (på ett bra sätt)!! :)

    Reply
  • 12 november, 2014 at 23:20
    Permalink

    Så härlig race report! Stort grattis till fin prestation!

    Reply
  • 13 november, 2014 at 08:35
    Permalink

    Sjukt imponerande att persa så mycket på en IM mara efter den fantastiska cyklingen!

    Reply
  • 13 november, 2014 at 13:22
    Permalink

    Grattis! En fantastisk rapport och ett ännu bättre lopp!!

    Jag tror att det vara så att jag känner igen dig från ett Colting Camp 2008
    I tidernas begynnelse då vi båda var ganska nya i sporten. Stämmer det..?

    Hur som helst. Grattis!

    Reply
    • 14 november, 2014 at 19:39
      Permalink

      Det kan säkert stämma, jag var på ett par camps hos Colting då!

      Reply
  • 14 november, 2014 at 19:38
    Permalink

    Tack allihopa för support! Och kul ni gillade den långa rapporten!

    Reply
  • Pingback: Äntligen december! | Karin Tri

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *