Nu kommer då den fullständiga (långa!) race reporten för Ironman New Zealand! Loppet är förutom Kona den Ironman som är äldst, det var 31:e upplagan iår. En riktig klassiker alltså, och ett lopp som jag verkligen rekommenderar! Ska ni ändå till andra sidan jordklotet, passa på att köra denna Ironman!

[google-translator]
.

Jag åkte till NZ för att hälsa på min vän Penny i några veckor, resa runt lite, och så även då köra denna Ironman. Vi lärde känna varandra under IM Texas för flera år sedan, jag bjöd över Penny till Sverige för att köra IM Kalmar och nu var det alltså min tur att köra en IM i hennes hemland! Jag kom till NZ en vecka innan race, och bodde då hemma hos Penny utanför Auckland. På onsdagen tog vi roadtripen ner med cyklarna och packningen i bilen, och körde ner till Taupo, NZ’s största sjö – ungefär i mitten på den norra ön, där tävlingen skulle gå. Vi fick bo i en kompis (Anna) sommarhus ca 30 min söder om Taupo stad, söderut längs med sjön. Perfekt att kunna bo så, och kunna laga egen mat inför race och kunna ta det lugnt.

Under dagarna inför tävling tog vi det rätt lugnt, vilade mycket, gick lite på expot, registrerade mig och fixade allt inför race. Körde även mina korta pass, kort cykling och sen mini-triathlon dagen innan race och sen var det bara att ladda! Jag hade ju varit krasslig precis veckan innan jag reste, och under veckan innan tävling handlade det mest om att komma igång igen och bli av med all hosta. Som tur var försvann det lagom till race day.

På tävlingsdagens morgon var det same procedure as always. Upp kl.03:50, snabb dusch och bytte om till nya tävlingsdräkten – speedsuit från Fusion. Första gången jag använde och tävlade i den, men jag var inte orolig, den satt bra! Åt frukost och sen åkte vi in till stan. Kom fram i bra tid, in i transition för att sätta gels och flaskor på cykeln, samt pumpa däcken och kolla att en bra växel var i.

Sen gick tiden fort som vanligt, på med våtdräkt, lämna in special needs påsen och sen ner mot starten. Först förbi ett cafe för att få lite kaffe i min hejaklack (så kunde jag smita in och gå på toa istället för att stå i en bajamajakö. Win, win!). När vi var påväg från cafet träffade vi på Marcus som kommit till Taupo för att kolla in tävlingen och heja. Nu hade jag en egen hejaklack på 3 personer! (och även några fler vänner till Penny). Vilken lyx! Skulle få pepp hela dagen!

Så var det dags för race alltså!

Simning

ironman-new-zealand-2015-race-report-course-maps-1

Simningen gick på en envarvsbana ute i Lake Taupo. Man simmade längs med stranden bort 1700m, svängde sen höger och sen tillbaka. Jag gick ut och lade mig i vattnet för att vänta in starten. Jag ville inte starta längst fram men inte för långt bak heller, det är alltid svårt det där med placering. Startlinjen bredde ut sig en bit så det var bra, rätt gott om plats, och vi var ju bara ca 1250 athleter till skillnad från större lopp.

karin-triathlon-triathlete-ironman-new-zealand-2015-race-report-7

Starten gick och jag simmade på, tänkte på frekvens och att behålla lugnet. Det blir alltid en lite extra stress i början, och jag får fokusera på att lugnt simma på. Jag slapp sparkar och slag så det var bra. Det var bara att simma på och jaga små orange bojar. Jag såg dock inte så mkt på det hållet, men bara följde med strömmen av triathleter framför mig. Andades tvåtakt åt höger och fokuserade på frekvens och att simma på.

Ibland blev jag passerad av simmare, och jag försökte hänga på fötter, men det blev lite sisådär. Jag simmade en hel del ensam. Fick in lite vatten i simglasögonen så då tänkte jag på det en liten stund, men fortsatte att simma. Bara jobba på, simma. Så kom äntligen de stora vändbojarna, nu var jag halvvägs! Jag funderade kort på att stanna och mecka med goggles men struntade i det. Simma på nu bara. När jag väl vänt ville jag fokusera på målet, och tänkte räkna är ju alltid bra. Jag tänkte att det kanske var 8 bojar tillbaka, så jag fokuserade på att räkna bojar. Simmade på, räknade ner, och sen reviderade jag till 10, och efter 10e bojen var vi framme och simmade in mot stranden. Jag simmade så långt in jag kunde i det grunda vattnet och sprang sedan upp. Klockan visade 1:09-nånting och jag blev glad! PB på sim! Även om det stundvis kändes segt så gick det fortare än jag simmat innan. Uppvärmningen klar, nu äntligen cykling!

Tid: 1:09

karin-triathlon-triathlete-ironman-new-zealand-2015-race-report-8Hejarklacken vid den långa vägen mot transition!

Cykling

Vägen upp till transition från simningen var den längsta jag sett. Vi sprang på en matta upp från stranden, sen upp ca 400m (sa de, det kändes längre!) upp för en uppförsbacke. Fram till en trappa där vi gick upp och SEN kom man till transitionområdet. Snabbt in och så fick jag min påse och in i ombytestältet. Av med våtdräkten, på med strumpor och skor (med överdrag som redan satt på), lite gels i fickorna, solglasögonen och sen ut. Fick solkräm på vägen ut som jag smetade in i ansiktet, ner till cykeln, på med hjälmen och så ut ur T1!

ironman-new-zealand-2015-race-report-course-maps-2

Cyklingen började med att vi cyklade längs med sjön förbi stan och det stod mycket folk och hejade på. Efter några minuter kom man till den enda backen på banan, några minuter uppför. Jag jobbade på i jämnt tempo och försökte att inte köra för hårt så tidigt i loppet. Kom upp för backen och sen fortsatte banan en bit vid stan och svängar innan vi kom ut på vägen ut mot Rotarua.

karin-triathlon-triathlete-ironman-new-zealand-2015-race-report-2

Cykelbanan var en tvåvarvsbana, med out-and-back, och alltså vändpunkt där ute. Jag hade mitt wattmål att hålla mig till under dagens cykling, på ca 200w. Jag tryckte på lap varje gång jag tog en gel, och hade då koll på mina snittwatt under den tiden, samt snitt över hela tiden. Jag trampade på ut på banan. Det var lite småduggigt och blåsigt, det skulle vara en rätt så sval dag, med en del vind och regn. Inte mig emot, jag kör rätt ok i vind, placeringsmässigt. Det var lite böljande på cykelbanan på väg ut, och jag körde ju efter watt, så tog det lite lugnare uppför och tryckte på utför. Jag väntade ett bra tag innan jag började fylla på med energi, för jag ville låta kroppen komma igång lite först.

karin-triathlon-triathlete-ironman-new-zealand-2015-race-report-3

Cyklingen kändes väldigt bra, det var kul att äntligen cykla ute! Jag körde på i min takt och passerade folk lite då och då. Kollade ofta när jag passerade tjejer vilket nummer de hade, för att se om de var i min klass. Körde visst om rätt många där ute, men hade inte koll på det just då.

Det som var riktigt bra med denna tävling var att det var ingen drafting överhuvudtaget ute på banan som jag såg. Grymt bra! Bra övervakning av många domare, och deltagarna spriddes nog ut en del. Riktigt bra sportmanship, det gillade jag!

Det jag hade hört om IMNZ och dess cykelbana var att den var jobbig att köra på eftersom de har så grov asfalt i detta landet. Det var nog det enda som gjort mig egentligen tveksam till att köra tävlingen. Men jag hade nog förberett mig otroligt bra mentalt. Jag har funderat på den där asfalten och att det kommer skaka och vara jobbigt, under varje trainerpass jag kört i vinter. Förberett mig och tänkt att jag ska fixa det. Men jag hade nog förberett mig otroligt bra, för jag tyckte inte asfalten var något problem. Jo klart den var inte sådär smooth som den kan vara på bra vägar, men jag upplevde inte att jag fick några problem i rygg eller kroppen pga vibrationer. Jag fokuserade så på att bara köra på!

karin-triathlon-triathlete-ironman-new-zealand-2015-race-report-1

Så efter ett varv var man inne i stan igen för att varva. Där var det mycket publik och hejarop. Och så kom den enda längre backen upp igen. Nu var det också en lite förändrad väg ut ur stan än första varvet. Nu var det ännu en lite mer slakmota backe uppför. Två tjejer som jag kört ifatt och om (i min AG), körde nu om mig och matade på som tusan. Jag tog det lite lugnt, höll mig lugn och fyllde på med energi när det ändå gick långsammare. Sen planade det ut och då gick jag om och bara la i en växel (klonk, klonk – älskar det ljudet!) och tryckte på och sen hade jag de långt bakom mig. Gött!

Nu på andra varvet blåste det mer, så vi hade en motvind på väg ut. Först var det sidvind och sen motvind. Jag jobbade på i mina watt och höll mig motiverad fortfarande. Jag tänkte på mina 5h pass på trainern att jag fixat det och nu skulle klara 5h ute också! På trainern är det ju konstant kadens hela tiden, det är det också på tävling. Jag kände mig säker i att jag skulle hålla ut och köra starkt hela tiden.

karin-triathlon-triathlete-ironman-new-zealand-2015-race-report-4

karin-triathlon-triathlete-ironman-new-zealand-2015-race-report-6

Så var jag ute vid vändpunkten och nu var det bara hemåt! Nu fick vi en del medvind och det kan vara svårt att köra på i rätt intensitet då, det är lätt att man kör lite för lätt. Jag kollade dock på wattmätaren och tryckte på för att komma upp i min intensitet. Jag bombade om massor med folk, och hade jag inte haft wattmätaren hade jag nog trott jag kört för hårt, jämfört med alla andra. Men jag höll knappt mina watt jag skulle, och ändå gick det riktigt fort! Fyllde på med energi regelbundet och kände mig stark. Jag körde om många även nu mot slutet, även om vi var mycket mer utspridda nu.

Så kom jag tillbaka in mot stan igen, nu var man mer ensam när man skulle genom stan. In till växling och jag var bara glad och tacksam för att cyklingen gått så pass bra. Man vet ju aldrig med cykel och prylar som kan strula. Jag blir lika glad varje gång jag och P5an samarbetat bra!

Tid: 5:24, snitt 204w

Löpning

ironman-new-zealand-2015-race-report-course-maps-3

Så var det dags för löpningen, som jag sett fram emot och satt ett eget mål på. Efter IM Florida i vintras där jag sprang på 4:01, var jag nu taggad för att springa sub-4 på maran. Dock hade jag nog inte riktigt insett att IMNZ löpbana är inte platt. Inte enligt mig iallafall. Mina NZ vänner sa alla ”det där är inte backar här i NZ”, men ok, det var rolling hills hela vägen, förutom när man sprang på vissa delar vid kanten av sjön. Jag får väl öva mer på rullande backar helt enkelt!

Efter transition där jag fick hjälp av ett gäng funktionärer, och ett kort toastopp sprang jag lite halvstressad och förvirrad som man är mitt uppe i allt, ut på banan. Jag missade visst att få med mig min resorbflaska och lite salttabletter i transitiontumultet och kom på detta några kilometer in på löpningen.

Jag satte fart på löpningen och hamnade i ett ok tempo i början, försökte ändå hålla igen lite och inte rusa. Men det var tungt redan från början. Eller inte tungt, men jo jag kände ju att jag gärna ville typ stanna. Men det var bara att jobba på, springa på och ta en kilometer i taget.

karin-triathlon-triathlete-ironman-new-zealand-2015-race-report-9

En vätskestation i taget. En liten ”backe” i taget. Jag sprang hela tiden, och joggade uppför backarna och försökte springa på utför. Min Garmin brummade varje kilometer och i början hade jag stenkoll på pace och hur jag skulle springa. Det var 3 varv fram och tillbaka på löpningen, så jag försökte fokusera på det. Varv 1 – kolla in banan. Varv 2 – känna igen mig. Varv 3 – säga hejdå till varje del av banan och dess vätskestationer. Så delar jag upp det mentalt under mina lopp! Min lilla hejarklack var superschyssta och peppade mig under vägen. Först i varvningarna inne i stan och sen cyklade Anna och Penny ut på banan för att heja på mig på lite olika ställen. Det behövdes!

För det där med pace-ingen från Garmin. Alltså jag gav upp den där efter ett tag. Jag slutade titta på klockan när jag kände att det gick segt och alldeles för långsamt. Men det var ju vissa kilometrar då det var mer småbackar. Så istället för att fokusera på pace, jobbade jag med att bara springa på så mycket jag kunde – hela tiden. Det fick bli som det blir, jag kan bara göra mitt bästa. Jag fick pepp och hejarop från de vänner till Penny jag kände längs och på banan, vänner till Penny, och fick energi från det.

Jobbade på framåt, och det kändes segt. Sista varvet började det blåsa och regna ännu mer, blåsten hade funnits där sen cyklingen. Så längs med sjön på vägen tillbaka sprang vi i motvind och regn. De delade ut ponchos till de oss, jag tog ingen för jag var ju påväg mot mål. Och det var faktiskt bara ett varmt sommarregn, herregud vi svenskar tål ju det! Men de som tog plastponchos var nu som stora segel i motvinden. Det gick inte fort! Jag jobbade på sista kilometrarna och väl inne nära mål kollade jag på klockan och insåg att jag faktiskt inte var helt off mitt mål ändå. Sprang på, in mot målrakan, väldigt trött, men tog i vad jag hade. Såg målklockan och först nu såg jag att jag skulle komma in under 11 timmar! Att räkna under tiden jag tävlar, är supersvårt, jag var rätt säker på att jag var långt över 11!

Tid: 4:11

karin-triathlon-triathlete-ironman-new-zealand-2015-race-report-5

Så äntligen i mål! 4:11 på löpningen och 10:56 totalt. Ett knappt PB med bara 11 sekunder, men förra tiden är från ”snabbåret” 2012 i Kalmar, med lite kort bana och medvind hela vägen! Det här var en klart långsammare bana, och jag är väldigt nöjd med mitt lopp!

Min sluttid blev 10:56 och jag kom 8:a i min Age Group (W30-34), 24e dam totalt.

Simning – 1:09
Cykel – 05:24 (snabbast AG dam, 4 pro cyklade snabbare)
Löpning – 04:11

Alla resultat här

Detta är ett lopp jag verkligen rekommenderar. Riktigt trevlig stad, publik, omgivning. Och Nya Zealand är fantastiskt vackert!

karin-triathlon-triathlete-ironman-new-zealand-2015-race-report-10

Race Report: Ironman New Zealand 2015

7 thoughts on “Race Report: Ironman New Zealand 2015

  • 8 maj, 2015 at 09:35
    Permalink

    Det är så kul att läsa dina racereports! Det låter som en drömtävling att köra.

    Reply
    • 8 maj, 2015 at 17:34
      Permalink

      Roligt att ni läser mina långa RRs! Ja, åk dit om du har chansen!

      Reply
  • 8 maj, 2015 at 11:39
    Permalink

    Bra kört och bra race-report, som vanligt! Det är intressant att läsa, om känsla, om Watt, om rubbet!
    Och ja, jag älskar också det där ljudet när växlarna ”klonkar” i. Får fan gåshud nu när jag tänker på det, här på kontoret. Om jag är cykelnörd? Jepp, in deed! :)

    På en höft, hur många procent är 200W av din FTP? Det där med absoluta Watt är ju så jäkla individuellt. Är nyfiken på var i Ditt register du lägger dig.

    Ha en trevlig helg!
    /Richard

    Reply
    • 8 maj, 2015 at 21:37
      Permalink

      Tack Richard! Ja det där ljudet är magiskt alltså, haha. Angående intensitet så är det väl zon 3, som är ca 75% av tröskelwatten? Har för mig jag körde 270 på 20min test i vintras. Så det är ju ingen söndagscykling man håller på med, men heller inte något maxande ;)
      Trevlig helg!

      Reply
  • 8 maj, 2015 at 16:22
    Permalink

    Imponerande att sätta PB på IM NZ! Jag körde tävlingen 2014 och knäcktes helt av cyklingen. Den grova asfalten, mycket vind, tidigt på säsongen och rätt tråkig bansträckning (endast cyklingen – i övrigt är det fantastiskt fint) gjorde att min ork tog slut helt. Tror att du hade grym hjälp av dina långa trainerpass!

    Ska köra IM Austria i år och hoppas på bättre cykling där. Har du några bra tips inför den tävlingen?

    Reply
    • 8 maj, 2015 at 21:33
      Permalink

      Tack Carl, kul att du också kört den! Ja grejen är att jag verkligen älskar såna cykelbanor som anses ”tråkiga”. Långa rakor, kunna ligga och bara trycka på i tempo hela tiden! Jag tränade också precis som inför en annan IM på säsongen, men all träning inne då istället, så var väl förberedd även för lång cykling.
      Kul att du också kör Austria! Jag körde den förra året och ska dit iår igen. Kolla in min RR därifrån om du vill, annars maila om du har några frågor, så svarar jag så gott jag kan! http://karintri.com/#racereports

      Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *