Årets andra race blev en favorit i repris från förra åretIronman Austria. Banan är rätt olik de banor jag annars väljer, platt och tempovänlig cykelbana. Här i Österrike är det mer kuperat men banan ska ändå vara hyfsat snabbcyklad. Efter förra året glömde jag snabbt bort de jobbiga backarna och fokuserade på hur rolig tävlingen var och att jag gärna ville ha revansch. Jag gillar också att köra samma bana igen för då kan jag föreställa mig det under träning inför tävling, och vet exakt vad jag behöver bli bra på.

Så nu var jag alltså tillbaka i Klagenfurt för att köra denna häftiga tävling igen. Simning i en klarblå sjö, cykling på en tvåvarvsbana och sedan två platta varv (på två olika loopar) på löpningen, kantat med underbar peppande publik.

På tävlingsdagens morgon vaknade jag vid 3:50, upp för dusch, ombyte och sen frukost i rätt lugn och ro. Jag hatar att stressa, och speciellt på tävlingsdagen blir jag bara mer nervös med tidspress. Vi i gänget var rätt lugna och fokuserade vid frukosten, sen sa vi hejdå och lycka till, och så fortsatte jag på egen hand. Gick ner till transition i god tid, satte flaskor och gel på cykeln, pumpade däcken och tog mig sen ner mot simstarten. För en gångs skull undvek jag de värsta köerna, men väl nere vid starten sen var det lite svårt att hitta rätt bland alla. Jag skulle starta i första AG-vågen, kl. 6.50. Kom ner till stranden i god tid och sen var det bara att fokusera och ladda. Jag visste jag skulle starta sist i vår våg i alla fall!

Simning
Simbanan gick ca 1200m rakt ut i sjön för att sen svänga vänster, vänster och tillbaka. I slutet kommer man fram till kanalen och där kan man tro att man nästan är framme, men det är 1000m kvar när man simmar in där.

map_swim

Simstarten i Ironman Austria var förändrad till iår. Det var flera olika startgrupper, med 5 minuters mellanrum, uppdelade på åldersgrupper och kön. Om man simmade på ”ungefär 60 minuter” kunde man anmäla sig till ”fast wave”, den första gruppen efter proffsen då. Jag valde att anmäla mig till denna. Planen var ju att lära mig simma på under timmen till dess, men det gick ju inte riktigt ;-) Nej men runt 1:10 ville jag simma på, men anledningen till att jag även valde ”fast wave” var för att ALLA damer i alla åldrar skulle starta i näst sista startgruppen. Då har man nästan hela fältet framför sig och får simma om och cykla om massor med folk. Det ville jag undvika, då är jag hellre lite för långt fram!

imaustria2

Så då stod jag där på stranden när startskottet för vår grupp gick. Vi var utspridda över hela stranden så det var ingen vidare trängsel direkt. Jag simmade på och försökte hitta någon/några att simma med, att hänga på. För jo, det fanns ju såklart supersnabba simmare i gruppen, men jag var inte ensam att vara den atlet som överskattat sin förmåga vid anmälan! Vi simmade alltså rakt ut i sjön, 1200m var sträckan till första vändboj. Den bojen såg jag inte, men jag såg personer framför mig att simma efter och en del mindre bojar.

Jag simmade på med bra flow och försökte för en gångs skull simma på fötter på någon annan simmare. Jag brukar annars dra mig för att simma vid andra, utan kör hellre med helt fritt vatten. Men man tjänar ju på att simma direkt bakom någon annan, så jag var sjukt nöjd med att jag hittade en gubbe att simma efter på väg ut i sjön. Han simmade ibland lite snabbare och jag fick jobba på att ligga med. Låg direkt bakom och ibland nuddade väl mina händer hans fötter. Såsom det blir när man simmar ”på rulle”. Jag jobbade på och simningen kändes bra. Men jag måste ha valt den enda som aldrig kört en Ironman eller simmat med 3000 andra personer samtidigt. Typ halvvägs ut stannar gubben upp, vänder sig snabbt om och skriker ”enough is enough!!”. Jag bara frustar ut ett ”eh, sorry” i att andetag och simmar om på ena sidan. OKEJ, att jag simmade på dina fötter och råkade nudda, men det hör liksom till. Jag simmar på en egen linje bort från gubben och snart har jag sen någon som ligger på mina fötter ett tag. Jag har nu ingen framför så får simma själv, men att ha en på fötterna gör att jag känner mig positiv. Jag blir snarare glad att någon tycker att jag simmar ok som vill hänga på mig, och så är det inte lika ensamt där ute i sjön. Det är liksom vi två i alla fall och alla snabbsimmare en bra bit framför.

Så kommer vi ut till bojarna, och vid sista vändbojen simmar man över en tidsmatta i sjön, mellan bojen och en båt. Första gången jag sett det, det var bra! Så att alla simmar hela banan. Sen är det ”bara” tillbaka! Jag simmar på, har en snubbe bakom på fötter och vi kämpar på ihop. På väg in ot kanalen kommer det simmare med annan färg på badmössan. De har simmat in 5 minuter på oss, så det är ju helt omöjligt att hänga på i deras fart. Men jag jobbar vidare, in mot kanalen. När jag sen börjar simma i kanalen påminner jag mig om att fortsätta jobba på, och att det är de där 1000 metrarna kvar. Inte slappna av, jobba på! Det funkar bra att simma där i kanalen även om det nu kommer ifatt fler simmare. Publik på sidorna tittar och hejar på, och det är bara att jobba på framåt. Snart kommer jag fram till rampen upp och blir uppdragen av två snälla funktionärer. Simningen klar, på tid 1:10!

karin-triathlon-ironman-austria-race-report-2015-1s

karin-triathlon-ironman-austria-race-report-2015-2s

Cykling
Vägen från uppgången till transition är rätt lång, man springer runt tävlingshotellet och över vägen för att komma in i transition. Men efter simningen rusar ju adrenalinet och vägen är kantad av massor av publik så det känns inte så långt. Springer in, på med strumpor, skor, hjälm, glasögon och nummerlappen och sen ut till cykeln.

Cykelbanan är två varv med 3 större backar per varv. Eller ja, det är så det ser ut på banprofilen. I verkligheten är det aldrig platt, utan blandat rullande backar och osynliga slakmotor, och en hel del nerför också såklart! Det är en händelserik cykelbana minst sagt, de som har risk för att bli ”uttråkade” på tävling, blir nog inte det här. Inte för att jag förstår vad de menar. Ska man ha något kul att titta på också under cyklingen? Det är ju kul nog att cykla!

map_bike1

map_bike22

karin-triathlon-ironman-austria-race-report-2015-4s

Ut på första varvet är det alltid svårt att hålla igen tillräckligt. Jag har ju mina wattvärden att gå efter, och försöker ha koll på dem. Tar det lite lugnt uppför så jag inte ska gå på rött. Men i de rullande backarna på väg ut längs med sjön är det lätt att få upp bra fart och köra på. Det är en del folk i vägen och vi cyklar på och försöker liksom hitta våra platser, men ibland kör man om någon utför som sen drar om en uppför. Jag jobbar på och försöker hitta mitt flyt. Ibland ser jag dock vissa mindre grupper som ligger på rulle. Eller ja, inte har någon avsikt att inte köra tvåpar. Får hojta en del för att ens komma förbi dem då de blockerar vägen. Men det splittras upp mer sen och överlag ser jag inte så mycket drafting på denna tävlingen. Det är domare lite överallt, men de bevakar mest.

Jag kommer i alla fall iväg och kör sen på i min fart. Efter några mil har man liksom hittat sin plats i fältet. Nu och framåt kommer jag mest bli omkörd av de som startat i senare grupper och som cyklar bra. Det är en ny upplevelse och lite mentalt tufft, att ständigt bli omkörd gör att jag tvivlar på min egen förmåga. Men jag kollar på watten och kör på enligt plan. På vissa sträckor är det så osynligt uppför att jag är glad att jag vet om det innan. Man trampar på i 200 watt och kör i 25km/h. Då gäller det att hålla sig till sin plan och inte bli fartblind i jakten på ett visst hastighetssnitt.

Jag kan nu banan mer, vi körde banan i bil en gång innan race, så jag känner igen mig litegrann. Jag vet ungefär var på banan jag befinner mig och när backarna kommer. Jag jobbar på i backarna uppför och är glad för min 11-28 kassett. Men blir fortfarande lite lurad av det här med fart och intensitet. Jag hade sett framför mig att backarna skulle kännas lättare. Men det gör de ju fan inte! Det var skittungt uppför igen, men jag antar att det bara gick fortare. Dock blev jag ju omkörd även i backarna, men det är jag mer van vid! I den tredje och värsta backen som är i två delar, var den första delen brant, och sen i sista biten upp möttes vi med musik och pepp. Musiken gjorde massor, och så plötsligt var backen avklarad!

karin-triathlon-ironman-austria-race-report-2015-5s

Efter ett varv är man inne vid varvning och blir påhejad av otroligt mycket publik. En häftig känsla och sen var jag ute på varv två! Försökte kolla klockan och räkna ut vad min sluttid på cyklingen skulle landa på, men se, det var för svår matte under tävling!

Jag cyklade på under varv två och hade nog rätt jämn känsla på båda varven, klart watten sjönk nog lite på vissa partier, men jag tog gels regelbundet och kände mig hyfsat stark. På andra varvet kom en regnskur, men det varade i några minuter och sen var det okej på de sista ”3 milen nerför” på vägen tillbaka till transition.

Två varv och 1600hm senare, så kom jag in från cyklingen efter 5:33.

karin-triathlon-ironman-austria-race-report-2015-3s

Löpning
Jag var trött i rygg och nacke efter cyklingen, det kände jag speciellt i vissa av backarna. En trötthet i musklerna, och när jag sprang in med cykeln och hängde upp den kände jag mig nästan stelopererad i nacken. Oj, tänkte jag, hoppas det släpper snart. Stapplade på cykelskorna genom hela transitionområdet, snabbt in på toa och sen bytte jag om för löpning – på med löparskor, keps, lite gels med mig och en resorbflaska i handen.

map_run

Så då var jag ute på sista delen, löpningen! Nu var det dags för omstart av det mentala och bara fokusera på löpning och dagens mål med den. Jag sprang ut från transition och genom ett hav av publik. Det kändes bra och jag försökte hålla koll på farten så man inte sprintar iväg. Kom in i ett bra flow och sprang på. Siktade på en fart runt 5:20-5:30 och klockan brummade med tidsangivelser varje kilometer. Inne i parken där man springer i början såg jag 1km skylten och då flashade det förbi i tankarna ”bara 41km kvar!” men så sa jag till mig själv att skärpa mig, så kan jag inte tänka! Jobba på framåt, och tänk på hållning, energi och frekvens. Det var soligt och varmt nu på första varvet, på väg ut längs sjön fanns inte så mycket skugga, men det var inte för varmt. Kanske 25 grader och sol, en vanlig sommardag alltså.

karin-triathlon-ironman-austria-race-report-2015-8s

Jag joggade på, tog vatten och svampar för att svalka mig lite vid de första stationerna. Jag väntade en del innan jag började fylla på med energi, då magen var lite orolig. Efter 10km fick jag stanna för kort toastopp, inte optimalt, men ibland måste man. Så ut igen och sen var jag på väg på banan in mot stan, fortfarande på första varvet dock. Sprang på och jobbade på så gott jag kunde mellan stationerna. Det var en loop med vändbana så vi mötte varandra hela tiden ute på banan. Hälsade och hejade på de andra svenskarna och blev glatt påhejad av publik längs banan som såg mitt namn eller flaggan på dräkten. Kul med pepp och det hjälpte väldigt bra!

Efter 15km och framåt började jag känna av foten som strulat lite under våren, men det var inte olidligt utan jag kunde ändå fortsätta springa. Jag jobbade på framåt men kände inte att jag kunde springa snabbare än vad jag gjorde där och då. Efter ett varv blev jag upphunnen av Tobias som nu passerade. Han filmade lite, vi peppade varandra och nu var det bara ett varv kvar! Det är bra med långa varv, de blir så väldigt få!

karin-triathlon-ironman-austria-race-report-2015-7s

Jag var inne i ett okej flow och bara joggade på, gick några steg vid stationerna, drack lite cola, lite vatten och ibland tog jag en del av mina gels jag hade med mig. Ut på sista varvet och det var vad jag tänkte mycket på. Sista gången jag är här på banan, sista gången här, osv. Sa mentalt hejdå till alla stationer.

Sen tillbaka vid målområdet och nu skulle jag bara in till stan igen och varva för att sen få gå imål. På väg ut gav magen upp igen och det fick bli ännu ett toabesök. Några minuter försvann där. Men så kunde jag springa på vidare när jag fortsatte. Och nu var det bara några kilometer kvar! Jobbade på in mot stan, in och varva där alla satt och drack öl, och så nu tillbaka. Jag joggade på i alla backar och motlut även om det gick långsamt. Spring, spring! Jag var så nöjd med att jag hade två band på armen och att jag nu slapp springa fler varv. Mot mål! Sprang ner genom parken igen, försökte hålla tekniken och springa på bra. Ner mot sjön och där fick man svänga in vänster om man hade två armband på sig. Längs med sjön där publiken var kantad bort mot målrakan sprack jag upp i världens leende. Klar, snart klar! Och in mot målrakan. Blev uppropad och gjorde high five med speakern och sen påhejad in mot mål! Alltid så skönt att korsa den där mållinjen! Löpningen gick på 4:24, inte riktigt det jag hoppats på, men med foten och magen så kände jag ändå mig nöjd med min insats. Jag kände att jag gjorde det jag kunde och kämpade på framåt hela tiden.

karin-triathlon-ironman-austria-race-report-2015-6s

karin-triathlon-ironman-austria-race-report-2015-9s

Min sluttid blev 11:21 och jag kom 14:e i min Age Group (W30-34), av 48 startande.

Simning – 1:10:43 (rank 15/48)
Cykel – 05:33:29 (rank 8/48), 6e tid
Löpning – 04:24:18 (rank 14/55) 18e tid
Totalt: 11:21:27
Förbättrade min tid med hela 42 minuter sedan förra året på samma bana!

Här är alla resultat.

Vilken tur att jag anmält mig till nästa år igen, såg att jag var poster-girl för Ironman Austria!

karin-triathlon-im-austria-front

Race Report: Ironman Austria 2015

One thought on “Race Report: Ironman Austria 2015

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *